Föreslå ändring | Skriv ut | Tipsa | Dela

Utlämnad

* * *

Irene är ensam. Det känns bra att vara ensam. Hon känner sig ensam när hon går runt och hör sina steg eka i det stora huset.

Irene kan vara runt trettio eller yngre. En späd kvinna med stor mage som spränger henne. Hon väntar barn. Om hon är lycklig, det vet jag inte. Jag tror inte det. En ensam kvinna som inte vill vara tillsammans med sin familj under helgen kan inte vara så särskilt lycklig.

"Äntligen har de åkt iväg", tänker hon medan hon sätter sig ner i fåtöljen i vardagsrummet. Irene behöver inte vara med för att veta vad de ska göra. De kommer att leka familj i en modern värld. Mamma pappa barn, mamma mamma barn, pappa pappa...

Hon har alltid vetat att hon tillhör en kärnfamilj. Det är inte alla barn som få växa upp i en kärnfamilj därför måste Irene skatta sig lycklig. Styvpappa Axel känns som ett halvfabrikat. Han är en oäkta ersättning av Irenes far som är död. Morsan bryr sig inte. Hon är fast i sin oäkta värld som utspelar sig i ett rött hus med vita knutar och spetsgardiner.

De kommer att gå på tolvbio och se en modern saga. Den heter Disney. Sedan ska de käka lunch på Appelbees och barnen får välja. "Bara priset blir rimligt", morsans leende brukar göra Irene spyfärdig. Om de är snälla får de åka karuseller. Det är inget Disney fast hela cirkus framställs som en stor glädjefabrik. Den perfekta lilla världen i det perfekta lilla landet i perfekt tid...

Nu är det Irene som är morsan. Hon har två barn som nyligen har åkt till stan för att titta på bio. Mormor följer med. Pappa följer med. Mamma Irene stannar hemma. "Mamma mår inte så bra idag", förklarar mormor.

Irene vet att hon själv bor i ett rött hus med vita knutar. Spetsgardiner finns inte utan fönstren gapar tomma. Irene vill inte hålla på och skapa ett hem för kärnfamiljen. Morsan säger att hon ändå är en del av den.

Illamåendet tvingar Irene tillbaka till toaletten. Hon sliter upp toalettlocket. Vit glänsande yta, plaskande vatten. Minnet för henne tillbaka till en bassäng. Småbarnens glada rop och många halvnakna kroppar. Styvpappa står på kanten och ropar på Irene. Hon är så rund och liten, mammas söta dröm. Jag vill inte, jag vill inte, men han tar upp henne och kastar henne lätt över axeln. Mamma mamma mamma, far en kort tanke i huvudet. Ni får inte vara borta för länge Axel, ropar morsan. Lugn älskling lugn.

Blodtrycket brusar i huvudet. Irene mår så illa. Det luktar illa här, hela livet stinker. Hon går tillbaka till vardagsrummet och sätter sig i soffan. Tankarna går tillbaka till morsan. Hon var blåögd, den tanten som tyckte så mycket om rosor och bjöd grannens barn på karameller. Hon var snäll. Hon såg aldrig någonting.

Hon ville säkert inte se. Nu har hon tagit barnen med sig. Lilla mamma, att hon ställer upp. Maria och Jonas tycker om henne. Kommer mormor på fredag, kommer hon, tjatar de en hel vecka. Hon har alltid stora godispåsar med sig. Morsan, hon är så orubbligt snäll, stönar Irene...
Det gör ont Axel det gör ont...
Rör inteee...
Duktig flicka, duktig liten, kom Irene älska pappa kom lilla.

Morsan såg aldrig att Axel tyckte om henne. De kunde vara borta i flera timmar. Vi var ute och gick, kunde Axel säga, Irene såg en stor nalle i skyltfönstret och ville ha den. Du vet hur barnen kan vara, min älskling.
Stygg flicka, log morsan åt henne.
Irene är inte stygg, hade även Axel sagt tidigare, Irene berättar inte för någon att hon tycker mer om pappa än om mamma. Irene är en bra flicka.

Hon hatade gubbjäveln. Det var han som var stygg, det var han som var elak. Irene inbillade sig att han var vargen från sagan som skulle äta upp henne om hon var olydig.

Morsan har blivit perfekt mormor åt sina barnbarn. Axel är borta ur bilden. Morsan verkar inte ens sakna honom. Hon är så upptagen med sin nya roll, hon tycker om barn. Att åka karuseller och att lära sig att simma, det tycker morsan är viktigt.

Irene mår så förbannat illa. Magen är stor. Det blir en liten flicka igen. Hon vill inte ha en flicka. Tur att Axel är borta, det är tur det. Konstigt att ingen såg vad de gjorde. Att morsan inte förstod varför de gick iväg, att hon inte märkte att de försvann... Irene ville aldrig följa med honom. Axel skulle alltid ha henne med sig. Sedan tog de och svängde upp till buskarna. Jag har åkt fel, log han och spände upp bältet.

Irene avskydde gubben. Dö dö dö, blundade hon.
Morsan såg inte, hon förstod inte, hon spelade med. Det var näst intill den perfekta lilla världen i det perfekta lilla landet i perfekt tid. De var så nära det man kunde komma.
Det spänner i magen. Irene mår illa. Hon vill kräkas.
Det svider i magen så fort hon rör sig. Byxorna blir blöta.
Irene vrider sig i soffan. Det gör ont mamma hjälp. Det gör så ont.
Hela kroppen stelnar i smärta. En värk, ett till, flera till. De kommer. Mamma lillaaa jag är så ensam...