Fun With Knives

det skitiga livet går ut på att lyssna på så bra musik som möjligt. höja volymen tills högtalarna börjar hacka tänder och att tända en cigarett i natten i kvarteret nattugglan. stå stilla och låta de som verkligen vet hur man gör det bäst spela ens gråt i decibel.

då behövs inga droger. man behöver inte ens ta en öl. bara suga på tungan tills det börjar smaka blod i munnen, och stå kvar i musiken tills man verkligen känner hur gråten svider.

----

jag minns allting. till Vagismus minns jag natten jag förlorade oskulden i ett skabbigt telefonrum på en internatskola mitt ute i ödemarken, iklädd blodröd sidenklänning och repade stay-ups. vilsen och tillintetgjord och förnedrad: det var ändå aldrig någon tvekan om att jag visste hur man gjorde.

”this is where it breaks down
and now the time is seeping through
into the back of front of you
now is the end of the world

and then they tie you up
into a knot, into a cloud
well into the ground”

jag minns allting. alla vägval och alla sår som jag aldrig gav tid att läka ordentligt. jag minns mitt motto, det jag stod framför badrumsspegeln och repeterade om kvällarna:

jag har bara mig själv att skylla.

jag minns allting. jag minns att jag aldrig kunde gråta.

----

tio år senare och jag hittar musik som skriker åt mig och som slår sönder spegeln när jag står och rabblar mitt motto.

det är vreden. vreden över att man var ett så jävla medgörligt offer.

----

”blood, guts, fun with knives.” jag ylar i kvarteret nattugglan, där jag står med min metallsmak i munnen och befinner mig någonstans i gränslandet mellan viljan att göra illa andra och att göra illa mig själv.

ljuvliga elaka röster, samplingar och skrik. hesa viskningar om ondskan på jorden, och smeksamma kvinnoröster om förnedring.

jag känner. jag minns. och jag behöver inte ens gråta för att någon annan ska förstå.

hur jävla ont det gör när man bara har sig själv att skylla.

----

när anna christie sjunger i Slut tänker jag att jag levde i en värld, som jag skapade utan att förstå vilka konsekvenser det skulle ha. och den världen har format mig till att bli det här. jag blev den som slår. i självförsvar.

”well it may sound absurd
i want to be a wreck for you
smash out my honor on your floor
fill up your bathtub with my moods

well it may sound a little frightening
i want to swallow all of your skin
chew your soft tissue into ash
beat your ego black and blue

i will be your doll
i will be your hole”

---

den som slår gör sig själv till ingenting. jag förblir oskyldig och passiv som vilket vapen som helst och ger mig själv till dig att styra över. jag ber dig att använda mig, att göra mig illa. och när du gör det, när jag ber dig med bedjande våta horögon och när du gör som jag säger, då börjar föraktet.

hatet. det är lika blodrött som klänningen var den där natten.

att du tror på den som slår. att du inte ser vad jag gör. då kan jag bara förakta. att du inte märker att jag neutraliserar dig, att dina slag blir vanliga och obemärkerliga - att jag gör mig själv till offer. som om jag vore din.

men offret är ett objekt. hon finns inte: jag är aldrig mig själv med dig.
det är när du inte förstår det som jag börjar förakta dig. jag kan inte göra annat.
du är pinsam.



_____________
Länk: vac.the-revolution.net

Av Annakarin Josefsson 02 nov 2002 10:45