Byt ut de gamla systemen

Vem som vill kan då ha full tillgänglighet till systemen mot betalning för energi, övervakning, underhåll och förbättringar. Sådana flödesnät har funnits sedan länge utan protester. Till exempel när det gäller gas-, el- och vattenförsörjning av städer och tätorter.

Här följer ett förslag till ett regionalt sociotekniskt system, för att förnödenheter mm. som hämtas från jord, skog och vatten etcetera, skall finnas tillgängliga nära vars och ens matplats och aktivitetsområden till så låga kostnader som möjligt. Genom att i förväg välja ut vad man vill beställa via Internet, så skulle flera onödiga kostnader, energibehov, mellanled, omvägar, svinn och dumpning kunna undvikas.

Ekologiskt och miljömässigt motiverade restprodukter kan via systemet lika enkelt återföras till odlingsområdena.
Monter- och demonterbara materialdelar och mycket annat återvinnbart kan då på motsvarande enkla och energisnåla sätt recirkuleras inom samma logistiksystem.

Recirkulation i kretslopp innebär att när det som har producerats har tjänat ut så kan det reproduceras. I princip kan alltså Särimner ätas upp ena dagen och ändå så kan galten - liksom i sagan - faktiskt finnas tillhands för att slaktas igen.

Fotosyntesens tidsperspektiv, den soldrivna recirkulation av vatten och behoven av tillräckligt stora solbelysta ytor är förstås knappast förhandlingsbara i de globala perspektiven. Detta gör rimligen kvalitetssäkrad hushållning med naturresurser och optimalt tillvaratagande av solens flödande exergi nödvändig.

Bland annat de stora odlingsytor som krävs för att det någonsin skall finnas en möjlighet att mer än sex miljarder människor skall kunna försörjas, nödvändiggör kvalitetssäkrade vattenflöden och kvalitetssäkrade förflyttningar av olika saker. Formerna och villkoren för detta kan och bör därför av flera skäl snarast förbättras radikalt.

Behovet av kvalitetssäkrad utnyttjande av en begränsad jordklotsyta och människornas benägenhet att samlas inom stadsområden med förtätad och empiriskt varierad infrastruktur, gör det alltså nödvändigt att fortlöpande och återkommande "flytta på saker".

I essän "Till lättjans lov" från början av 1930-talet skriver Bertrand Russel, att arbete innebär "att flytta på saker" eller att säga åt andra att flytta på saker. Numera är det många som flyttar på text, siffror, ikoner, bilder och så vidare, men i mångt och mycket är det samma saker som det flyttas på mot avtalade löner.

Förflyttning av molekyler etcetera för att utvalda kemiska, mekaniska och andra processer skall resultera i önskade produkter, bemästras i allt större utsträckning, utan att resultatet av detta görs optimalt tillgängligt för alla. Detta trots att till exempel gemensamt finansierade högskolor utnyttjas i stor utsträckning.

Människor behöver numera i allt mindre utsträckning delta i själva processflödena. Det visas av att var och en numera kan vrida på kranen för ett glas vatten istället för att hämta upp det vid någon brunn. Även för de hemlösa och utslagna är detta tillgängligt.

Systemlösningen gör att arbetslöner, skatt och vinst inte nödvändigtvis måste betalas av var och en för varje dricksglas. Integrerade bearbetnings-, behandlings- och logistiksystem som när det gäller funktionsprincip är snarlika de som länge gällt för till exempel gas och vatten, borde i ett framtidsperspektiv även kunna omfatta pellets, granulat, småkomponenter etcetera. Detta gäller då ett nära nog allomfattande sortiment av ytbehandlade monterbara materialdelar, det vill sgäa mycket mer än vad till exempel Ikea erbjuder.

Många av de dagliga förnödenheterna, och alla de olika program- och receptstyrt bearbetade monterbara materialdelar till exempel till ett hus, borde inom rimlig tid efter ett klick med musen på datorskärmen, kunna finnas tillgängliga på beställarens "hämtställe" inom vars och ens närområde. Dessutom utan att någon annan än beställaren behövt engageras för något av de många behandlingsmomenten från alla de olika råmaterialuttagen och till hämtstället, precis som när det gäller det dricksvatten som tappas från kranen.

De ursprungliga intentioner som Ingvar Kamprad tydligen hade på 1950-talet skulle numera kunna kompletteras med IT, Internet, maskinella enheter, linbanor och spår för lätta och hjulförsedda lastkorgar, allmänt tillgängliga digitaliserade "recept" och så vidare, och då omfatta de flesta saker. Antingen det är homogena enheter som är direkt användbara eller består av enkelt monterbara materialdelar.

Något som torde vara viktigt i sammanhanget är att alla materialdelar är ytbehandlade, så att ingen förslitning av själva materialet uppstår vid användandet på de områden som är utsatta för nötning. Målningen med lösningsmedel kan då i "behandlingsdepåerna" på vägen mot beställarens hämtställe, begränsas till sådana slutna volymer så att praktiskt taget allt kan återvinnas.

Nästan allt som produceras kan på olika sätt och i olika grad reproduceras. Detta motsvarar i princip att Särimner kan ätas upp på kvällen och ändå finnas till förfogande för att slaktas nästa dag. Tidsperspektiven är förstås i regel betydligt längre, så kvalitetssäkrad hushållning med naturresurser och exergi är helt nödvändig.

Varför finansieras inte olika förslag till optimal integrering av de sociotekniska systemen, på samma sätt som att arkitekter inbjuds vid utformningen av nya offentliga byggnader?

EU eller riksdagen borde anslå medel exempelvis från en "Tobinskatt" för att skapa något forum som inbjuder och uppdrar åt "strukturarkitekter" med flera att enligt angivna krav och önskemål försöka utforma olika kompletta scenarier som kan simuleras på Internet, visas upp på tv etcetera?

Av Uno Hansson 31 okt 2002 09:49