Halehblatten får beröm!

På högstadiet, de två sista åren gick jag igenom en massa skit. Vet ni varför, jo för att jag en enda gång lyckades bli riktigt förbannad när en tjej i klassen krävde att man skulle stänga av "den jävla negermusiken". Den jävla negermusiken som inte helt överraskande var en hiphoplåt, lyssnades på av en mörkhyad kille.

Svaret förblev:

Sverige är ett fritt land. Vill du inte bo i det fria, så flytta tillbaka precis lika moget som vissa här på Sourze anser.

Personen ifråga, som ansåg detta, var fem minuter innan en nära kamrat.

Hennes hat blev oundvikligt. I flera veckor splittrades klassen upp i olika grupper.

I det här fallet handlade det om tjejerna i klassen. På ena sidan av klassrummet satt de Ultimathulelyssnande tjejerna, alla med svenska flaggan fastklistrad på bakfickan. På andra sidan befann sig de tystlåtna invandrartjejerna.
De som alltid fick beröm av sina lärare, de som fick en klapp på huvudet varje gång de försökte öppna upp för en diskussion.

Ja minsann, jag fick beröm. Jag förblev den lilla oskyldiga invandrartjejen som alla skulle tycka om.

ISTÄLLET FÖR ATT BLI RIKTIGT FÖRBANNADE ÖVER VAD SOM FÖRSIGGICK I SKOLAN, SKULLE LÄRARNA ANSTRÄNGA SIG FÖR ATT VARA RIKTIGT SNÄLLA!!!!

Jag behövde inga givmilda lärare.

Jag behövde föra en diskussion.

Jag ville inte utveckla hat.

Jag behövde inte något jävla beröm.

Med tiden ökade hatet, enbart på grund av lärarnas oerfarenhet.

De reagerade som små barnungar:

"Vore jag din mamma skulle jag skämmas!"

Jovisst, som om det skulle lätta på situation.

Veckan efter denna incident stod jag än en gång där, den här gången med en kille i klassen. Jag undrade varför han under bildlektionen, utan någon anledning, puttade iväg mig för att tvätta sina penslar.

Han hade inget att försvara sig med. Bara att han kände en viss rädsla.

En lärare hörde hur vi stod där mitt i korridoren, båda lika förbannade. Jag kände en viss lättnad när hon blev uppmärksammad.

Kanske var det förväntat:

"Kan ni dämpa er lite?"

Killen i min klass hade troligen tidigare i veckan blivit hotad av någon med utländskt påbrå.

Efter våran femtimmes diskussion, förblev vi vänner. Det gick inte en enda dag utan att vi hälsade på varann. Och tro mig, det var enorma förändringar.

Dagarna gick. Knäppt tysta gick vi omkring och dolde problemen.

Ultimathuletjejerna vs. dumma, lättpåverkade invandrartjejerna

*Klapp, klapp*... gråt inte lilla vännen.

Du är jätteduktig.

För diskussionerna vidare, de hjälper så otroligt!

Vare sig det är med eller utan andras hjälp.

Av Haleh Nowroozi 30 okt 2002 16:48