Vindtunneln eller livet i realtid

Tack vara dagböckerna behöver jag inte minnas något. Jag kan ändå exakt säga vad jag gjorde och tänkte den 18 augusti, när jag var 20 och första riktiga flickvännen drog iväg. Jag kan säga vad som gick genom huvudet den 22 december när jag var 23 och lämnade in avskedansökan på chefens skrivbord och avslutade den med God Jul.
Skriver jag ofta är minnet sämre, skriver jag sällan minns jag mer.

Det jag mindes vid just det tillfället var att jag inte öppnat dagböckerna under en lång tid.

---

Bara för att känna mig duktig städade jag källaren. Det skulle kanske göra Pia glad. Man blir glad av de små sakerna. Under en kartong med presentporslin hittade jag dagböckerna. Jag hade inte direkt glömt dem. Pia läste dem någon gång i början när vi flyttade ihop. Jag minns inte vad hon sa om dem för jag skrev aldrig ner det.

Att se dagböckerna igen var som att sätta sig i biografstolen och se livet rullas upp på vita duken. Jag hade till och med fjärrkontroll.

---

Öppningsscen: tonårstid. Skateboard, tjejer som håller sig undan, hår på snoppen, finnar på näsan. Jag har desperata kvällar framför mig, när allt ska hända men inget gör. Det är sena sommarnätter och jag verkar gå fram som en vålnad i utkanten av allting. Det är tonårsansikten, tonårsfylla, tonårshångel, tonåringar som försöker klä av varandra. Tafatta försök, jag är glad av att hålla mig i skuggorna.
Snabbspolning.

Sedan händer något som för handlingen framåt. Första blosset, första fyllan, sista ja, jag lovar att komma hem innan ett, den förlorade oskulden. Allt på några korta scener.

Hon är ingen främling och knappast jag heller. Vi var det för några timmar sedan på gymnasiefesten. Men inte längre. Jag vet att hennes pappa är snickare, hennes mamma är revisor. Hon själv gillar inte matematik. Hon vill bli journalist. Jag vet inte ens om jag sagt mitt namn. Men jag har sagt var ifrån jag kommer.

- Därifrån.

Det är som att cykla för första gången eller ta de första famnande simtagen. Jag vet inte var man sätter fötterna, var man ska ha armarna.

Efter ett tag frågar hon.

- Vill du ha lite sprit?

Det vill jag. Jag häller till och med upp mer när hon står och röker ut genom fönstret. Sedan är det lika svårt fast mycket lättare.

---

Pia kom hem sent. Det gjorde hon alltid på torsdagar. Hon satte sig mitt emot vid köksbordet.

- Vad läser du?
- Gammalt tjafs bara.
- Du ser ut att ha gråtit, fortsatte hon.
- Nej, det har jag inte.

Efter en kort tids gemensam tystnad reste hon sig, hämtade flingor och fil och gick in i vardagsrummet. Snart hördes inledningen till något frågesportsprogram.

---

Upptrappning: när man går i högstadiet, gymnasiet tror man inte riktigt på att man ska bli äldre. Jag allra minst. Men till sist kommer ett tillfälle då det står utom alla tvivel att tiden faktiskt har gått framåt.

Ute på estraden utanför gymnasieskolan. Ett myller av människor framför. Folk håller i studentmössor. Folk håller i varandra. Folk stödjer sig mot varandra för att champagnefrukosten varat lite för länge.

Jag står utan mössa. Ett sista rebelliskt grepp innan det är för sent för sånt. Någonstans i myllret står mamma och syrran. Jag hoppas att de inte har någon plansch på mig. Det skulle förstöra allt.

Jag har bakåtkammat hår, en cigarett i mungipan och en flaska renat i kavajens innerficka. Jag mår ganska bra.
Henry är inte här. Han har ett år kvar. Jag möter honom senare på kvällen i parken. Vi sätter oss bland några halvt okända ansikten och hoppas att polisen inte bryr sig om våra coca cola-muggar.

Vi är de enda som är kvar. Alla andra har försvunnit, mellan verkstadsteknisk linje, punkdunk och förhållanden.
Vi är inte orörda men det lurar inte många.

Henry går iväg för att pissa och en tjej sätter sig på hans plats.

- Hej jag heter Jennie. Vad heter du?

Efter två minuter ligger vi omslingrade på marken. Efter ytterliggare en halvtimme är vi uppe på berget med bästa utsikten över stan. Jag har handen innanför hennes tröja.

---

- Sitter du och läser fortfarande?

Jag märkte aldrig att hon kom in. Hon ställde filen och flingorna tillbaka i kylen, diskade ur sin tallrik. Jag valde några år av mitt liv istället för kvällsmat. Det var bara en prioritering.

- Jag går och lägger mig, sa Pia.

---

Äventyret börjar: Med Jennie lär jag mig vad kärlek är, villkorslös sådan. Vi blir ihop efter episoden på berget. Jag går in i förhållandet med samma hängivenhet som en nylurad nazist.

Hon är yngre men kan det här bättre än vad jag kan. Jennie kommer från landet och jag från förortsghettot. Jag vet inte om det är en tonårsrevolt att vara ihop med mig. Jag klär mig som en pundare och kan aldrig se representativ ut. Första gången jag träffar hennes föräldrar frågar de mig om jag är kommunist. Andra gången får jag hjälpa till att bärga in hö. En kartong ägg får jag för besväret.

Alla gillar Jennie. Jag mest. Ingen får gilla Jennie mer än jag. Svartsjuka existerar inte hos mig, men jag surar i tre veckor när en kille bjuder med henne på bal. Jag gick aldrig på bal det är borgerligt alternativt vågade inte bjuda någon. Henry gick på bal flera gånger. En gång gick balsällskapet med honom hem. Hon hade pojkvän.

Med Jennie är allt bra. Jag blir hel, förstår vad jag saknat. Jag är passion hela jag. Vi är unga, ett tag. Vi har allt.

Men sedan är det som den där låten. Den när de sjunger så fina saker. Allt är så fint att de förstår att det aldrig kan fungera. Det är för bra för att vara sant.

Det är för bra för att vara sant.

Det året bygger de ett varuhus, det bombas i mellanöstern och Jennie gör slut. Mitt under brinnande krig blir jag ensammast i världen.

---

Jag gick in och borstade tänderna med några dagböcker under armen. Pia låg fortfarande och läste på sin sida av sängen. Jag la mig och placerade några dagböcker brevid huvudkudden.
Grannen höll på att borra som vanligt. Ibland föreställde jag mig hans lägenhet och väggar fulla med hål. Grannen var en psykopat med slagborren som fetisch.

---

Upplösning. Tiden efter Jennie påminner jag själv om en psykopat. Det är som att leva utan armar eller utan ögon.
Dagen efter slutet blir jag påkörd av en bil. Jag går fram bakom en buss. Istället för att titta på vägen kollar jag på mina egna ögonlock.

PANG!

Jag far iväg och hamnar på asfalten. Men efter alla år på brädan kan inte asfalten skada mig. Svart asfalt, mjuk som siden.

Jag svimmar till och vaknar lite senare av en dam som häller Ramlösa i ansiktet på mig.

Det är aldrig någon fara med kroppen. En smärre hjärnskakning. Barnmat.

Efter några veckor leker jag att allt är okej. Livet leker. Jag är tjugo. Jag kan gå in på Systemet, slänga upp leget och säga:

- Två Vino Tinto och en kvarter Absolut.

Senare delar jag och Henry på det. Kanske träffar jag Jennie senare på kvällen. Kanske följer hon med hem. Allting blir bra igen. Ända tills frukost.

---

Pia hade somnat utan att jag märkt det. Hon måste upp tidigt. Hon börjar tidigt och kommer hem sent. Jag börjar sent och kommer hem tidigt.

Hon är så söt när hon sover hette väl den där låten? Den där där det var för bra för att vara sant.

---

Slutet. Jag ramlar in i saker. Inte på riktigt alltså. Det är en liknelse.

Livet börjar drabba en vid 20. Man testas om man håller. Jag vet inte när jag kommer över Jennie. Det är väl bara det att andra saker händer.

Singelliv och singelprat med Henry.

- Jag scorea igår.
- Scorea?
- Poängplockning... Jag gick inte ensam hem. Jag vaknade inte själv. Eller rättare sagt. Jag vaknade först och smet ur sängen som jag inte låg själv i.
- Vem gav dig poäng?
- Du.
- Du är en feg jävel, säger Henry.
- Jag är smidig.

Det finns ingen karriärplan. Jag håller inte fast vid någonting. Det är som att hoppa på stenar över lava. Man börjar vid år noll och ska fram till 82 kanske.

På en sten är det folkhögskola, på en annan ny flickvän. Sedan, aj! Stenen bränns. Den bruden drog sin kos. Hopp, hopp. Där kom en sten med konstigt jobb. Inget för mig. God jul.

Ramla inte. Halka inte. Det gör så jäkla ont. Det finns flickstenar, jobbstenar, resstenar, idiotstenar och vilseledande stenar. Jag dricker öl i London, röker hasch i Amsterdam, äter wienerbröd i Köpenhamn och fastnar i gyttjan i Roskilde.

Någongång fastnar jag i sydeuropa. När jag kommer hem med skakningar säger läkaren åt mig att hålla mig till novalucol ett tag framöver.

Sedan helt plötsligt hamnar jag på Piastenen.

---

Jag vaknade av att jag dreglade över 28:e september. Pia hade redan gått för dagen.

Solen tittade igenom springorna i rullgardinen och det verkade som att det skulle bli en dag idag också.

---

Detta är ett bidrag till Sourze Kulturs författarskola.

Av Andreas Soneryd 28 okt 2002 09:13