Medborgare, tiden är inne!

Det är skillnad på folk och folk. Det finns de stackare som ägnar sig åt snabbmakaroner, endagsresor till Rom, snabbknull och instant messaging. Ett lågstatusliv för tidsoptimister i TV-shopland.

Så har vi förståsigpåarna, snobbarna, livsnjutarna som föredrar en långhelg i Grythyttan, tjälknöl, kärlekens tao och Tranströmmer - även om "Sorgegondolen" är tunn så är det livslång läsning.

Jag erkänner nu, jag tillhör den första gruppen. Det tog tid att inse det, jag har väl varit för upptagen med annat. Men jag jobbar på att förändra... jag menar, förbättra mitt liv.

En standardkommentar hemma hos oss, när mannen i huset stått vid spisen halva lördagen och själva matintaget är över på ca 8 minuter, är:

"Fan, är det verkligen värt att laga mat i 3 timmar?".

Det får mig alltid att känna lätt panik. Dels vill jag för allt i världen inte att min man ska tröttna på att laga mat, han är så bra på det och jag så usel. Dels för att jag numera verkligen försöker fylla mitt liv med sånt som tar tid. Jag inbillar mig att det är mer värt än det kvickt överstökade.

Men det är svårt, kanske har flera år i IT-hetsen satt sina spår. Jag faller fortfarande lätt in i tidsjakten, är alltid nåbar på mobilen, ständigt uppkopplad för att svara på mail i samma stund de hamnar i inboxen. Fartens tjusning, tempo, tempo, tempo...

"Ät med andakt" sa ofta min humoristiske far när maten ställdes fram på bordet, oavsett om det var falukorv, fiskpinnar eller pannkaka. Han var uppfödd i ett religiöst hem där färskt bröd inte fick smakas på förrän det gamla var uppätet. Hur många ställer sig och syltar, saftar och bakar som farmor gjorde, när man kan köpa rårörda lingon i påfyllningstub i snabbköpet?

I Expressens helgbilaga får vi dock veta hur vi gör vår egen sylt nästan lika god som mormors och lugnas med att recepten inte bara är smarriga, de är enkla också. På nästa sida en annons med en kvinna beredd att servera dessert till sina middagsgäster. Problem. Ska hon avslöja att det är en pulvermix eller att hon stått och kämpat i timmar? Latoxe eller lögnare, vad är värst?

En god vän fotvandrade i fjällen. Tre dagar tog turen. Väl framme blev sällskapet upplockat av en helikopter och transporterade tillbaka. Flygturen var över på en kvart. Snopet tittade de ner på myrar och stigar där de pustat sig fram de senaste dygnen. Blev deras upplevelse mindre värd? Nej, de visste att det var resan och inte målet som var viktigast.

Vi, moderna människor, är priviligierade. Vi kan välja mellan att gå och sprinta. Men de som väljer det snabbsmälta och lättillgängliga är förtappade, anses inte ha någon känsla för kvalitet, de tänker kortsiktigt och njuter för stunden. De som väljer att själva slipa, fila, spackla, grunda och linoljemåla alla gamla fönster och dörrar på landet har inte bara tålmod och känsla för kvalitet. De har tid också. "De saktmodiga skola besitta jorden".

Vissa förespråkar arbetstidsförkortning, att det ska ge oss mer livskvalitet. Jag hoppas att vi inte står där yrvaket och kliar oss i huvuet och undrar vad vi ska fylla tiden med. Att ha "all tid i världen" är lite skrämmande.

- - -

Överst på mina barns önskelista står i år, liksom varje år, en "mikrovågsugn". Aldrig, säger jag. Det är sista utposten...

Av Anna-Carin Collin 24 okt 2002 15:05