Idel ädel avel

Det var ingen hejd på tillökningen. Den ena ungen efter den andra kilade ut genom den köttsmetiga dödsdörren för att förtjäna ett liv i en värld så motbjudande steril att en knivsudd av hela konkarongen vore nog. En gång om dagen skallrade det till i kistan på Hjördis, och vad som av en oinvigd kunde misstas för gaser förfulades snabbt till klåfingriga skitungar. Och så höll det på, dag ut och dag in. Hjördis skrattade försmående åt folk som ojade sig över tvillingfödslar. Det snyter jag ur hyskan 24/7, tänkte hon. Det var inte lönt att käfta emot.

Lägenheten som Hjördis bodde i myllrade av pladdrande pygméer och jamsande jättebebisar, den ena knubbigare och läskigare än den andra. Blöjbeprydda bantamviktare svingade sig fram som Mini-Tarzans i lampkronor och gardiner, med snoret slängande som limegröna moppemuschar under grisnäsorna. Under varje fåtölj och under varje stol låg det små dvärgar, med plufsiga hakor som drällde ner från fejset i golvet, och lirade Smurfhits på läpparna. Bouqueten av barnträck, Teletubbies och fullkornsvälling var mättad och obeveklig. Grannarna klagade över stojet och stanken, men fick inget gehör. Hjördis var både hyresvärd och hyrestagare i ett. Allt var kaos.

Men varför hade det då blivit så här? Hur kom det sig att Hjördis förlöste åtminstone tvenne stingsliga pysslingar varje dygn? Läkarna var villrådiga och höll varandra bakom krökta ryggar. Man snackade om hormonella rubbningar och frejdig fertilitet. Tomma ord som betydde att man inte hade en blekaste aning om vad som pågick. Det som förbryllade vitrockarna än mer var det faktum att Hjördis var ensamstående och oskuld, det hade man konstaterat vid den första graviditeten man dristade sig till att kalla Hjördis idoga raketfödslar för graviditeter även om de knappast föll inom ramen för gängse kriterier vad sådana benämningar anbelangade. Så med fog kunde man säga att Hjördis var vit som tjack och ofördärvad som en kyrkopredikant. Hjördis själv yppade inte så mycket som ett fonem om sin hyperaktiva bördighet. De enda läppar hon släppte ut något emellan var de nedre.

Doktorerna slutade småningom med att söka ställa en vettig diagnos i fallet Hjördis, i stället konkurrerade man om att finna de mest irrationella förklaringarna till hennes tillstånd; en läkare tyckte att det var ställt bortom varje rimligt tvivel att Hjördis egendomliga skick berodde på växthuseffekten och dödsmetallen; en annan sträckte sig så långt att han var beredd att avfärda fallet Hjördis som rasbiologisk humbug, att en taskspelare på Invandrarverket fått nog av utomeuropeiska immigranter och konstruerat Hjördis som led i ett forskningsprojekt vilket gick ut på att skapa den fulländade fruktbara kvinnan vilken enkom skulle producera rågblonda telningar; någon påstod att det inte var Hjördis som födde ungarna, utan att hon bara gjorde anspråk på dem. Värst var dock livmedikusen från Laholm som på bästa sändningstid i TV och utan att rodna gjorde gällande att Hjördis själv genmanipulerat sin livmoder i hopp om att få Nobelpriset i medicin. Efter en massiv tittarstorm tog han sedermera tillbaka uttalandet och menade att det rörde sig om Nobelpriset i litteratur, vilket folk köpte utan att blinka. En viss doktor Fajbs spärrades in på dårhus för ockult protegerande och subversivt tänkande och allmänheten förskonades hans teorier.

Dagarna gick och blev till veckor som blev till månader. Lägenheten överfylldes med skrälliga snorungar av båda könen - djävulska jäntor och groteska grabbhalvor - som kivades med varandra, ställde till med fanstyg och hade svårt att hålla tätt. Allteftersom barnaskaran utökades började golvet i Hjördis lägenhet bågna och efterhand såg det ut som en skateboardramp. Slutligen stod inte golvplankorna pall för det påfrestande trycket som ungjävlarnas slappa babyhull genererade - eller också självdog bräderna med flit - och kök och vardagsrum brakade rätt ner i lyan under. Som tur var satt hela lägenhetsinnehavarens tjocka släkt och åt middag när taket rasade in, varför inget åtal väcktes… det var ju ingen familjemedlem som blev kvar i livet. Hjördis tackade lägre makter för turen i oturen med en sursöt fjärtfanfar och en bråkig mazurka.

Kullen av dreglande miniatyrmänniskor växte latrinartat, det formligen rann puttefnaskar och tösabiter längs väggarna. Lägenhetslängan hade tömts på utbölingar och befolkades nu helt och hållet av Hjördis och hennes blindtarmsringlande lämmeltåg av blekfeta kiss- och kräkskrabater. Vart man än tittade låg högar med nappar och skallerormar, trehjulingar och klådbilar, He-Man-figurer och voodoodockor och pockade på kidsens uppmärksamhet. En ansenlig ansamling getkranier som fogats samman med hjälp av tuggade kokablad och papier-maché bildade ett förskolealtare i förrådet. Lekstuga var ordet.

Till slut räckte inte ens lägenhetslängan till. Krigshären av målinriktade avkommor spred sig som en könssjukdom på ett socialkontor. Människor flydde i panik, efterlämnande sina belägrade ägor och söndertrasade minnen. Inom några dygn hade den sista invånaren lämnat stan, efter en vecka var länet ockuperat och fjorton dagar senare hela landet. Hjördis utropade fristaten Hjördisania och de tiofingrade äggplantorna reste sig från alla fyra och ställde sig på knä för att jollra sitt stöd åt sin furstinna. De forna statsmännen bannade sig för att de avfärdat doktor Fajbs som galen emedan han hade menat att Hjördis helt visst var en utomjording, en grön gumma med tentakler, förklädd till humanitärt avskräde med avsikt att söka erövra Jorden medelst en invasionsarmé av kravlande pyren. Det var något de fick äta upp nu.

Grannländerna, som till en början haft tummen i det hål de tänkte med, fick slutligen upp brunögonen för vad som höll på att hända, och i realiteten egentligen redan hade hänt, i landet mittemellan dem. Man prövade med alla medel att få hjördisanierna att släppa sitt strupgrepp om nationen; man försökte läsa lusen av dem, man införde sanktioner totalstopp för preventivmedel och fördröjningssalvor och man höjde priset på TV-rättigheterna till innebandy-VM. Som sluttrumf lade man till att man inte var främmande för att vägra låta A-ha, Linda Lampenius och Olsen Brothers uppträda i landet. Det om något var en sak man var övertygad om skulle leda till att hjördisanierna gav tappt. Men icke då.

Hjördisanierna struntade blankt i grannländernas hårdföra politik och förökade sig med ljusets hastighet. Rikets landamären räckte inte till; först trillade en skock nyutkrystade keruber över gränsen till Finland, sen rantade en dubbelt så stor skrälldus in i Norge. I söder hade Öresundsbron redan gett vika och Danmarks sak blev hjördisaniernas dito. Till slut lydde hela Norden under hjördisaniernas herravälde. EU vägrade att prioritera händelsen i norr framför utredningen om raka bananers eventuella estetiska skadeverkan på presumtiva konsumenter, varför hela Europa slukades i ett nafs. George W Bush slöt fred med Saddam Hussein i en flärdfull ansats att tillsammans söka rädda spillrorna av Tellus, men innan de ens hann uttala ordet "sextionia" hade hjördisanierna överrumplat resten av den krampaktiga planeten.

Hjördisanierna gycklade jordborna, vilka tjurade som rugbygrabbar och gnällde i falsett. Det hade de ingenting för. Det var bara att foga sig och krypa ner i skammens sovsäck. Hjördisanierna skyfflade ner miljon efter miljon med jordbor i pastellfärgade farkoster som med hjälp av autopilot forslade dem till Månen. På ett par röda var Jorden länsad på jordbor. Hjördisanierna formerade sig till en aforism som räckte runt hela jordklotet. Via satellitlänk tvingades jordborna betrakta hjördisaniernas tankekorn, vilket löd:

Make love, not babies.

Detta är ett bidrag till Sourze Kulturs författarskola.

Av Andreas Judas Ekholm 22 okt 2002 12:24