Jag är i Palestina. Jag är rädd

Inte så mycket för armén, de skjuter inte vitingar. Visst - för de fanatiska bosättarna utanför stan. Visst - för mina egna reaktioner i krissituationer. Men mest för att min värld ska spräckas tror jag. För att jag ska komma hem som en person som inte kan leva i en trevlig caffelatte-färgad bubbla. Rädd för att världen ska komma in i mig på allvar. Jag har hört att det är en sjukdom man aldrig blir av med.

Häromdagen drack jag sött te på ett kulturcenter som ligger borta vid moskén. En palestinsk kulturnisse ville döda en fluga på bordet. "Frid" sa Susan från USA, log och hindrade honom från att slå ihjäl flugan. "Om 500 år kan jag också säga frid" log han tillbaka. "Men inte med den här situationen." Han pekade ut mot fönstret som kulorna gick igenom.

För två veckor sedan slog den israeliska armén sönder hela våningen för tredje gången. För tredje gången byggde kulturnissarna upp det. Nästa vecka startar datakursen för ungarna i lägret. Färgen på väggarna har knappt torkat. När jag byter andrahandskontrakt varje år i Stockholm brukar jag inte alltid bry mig om att packa upp så noga. Skulle inte måla ens om jag fick. "Jag ska ju snart flytta därifrån."

Kulturmannen ordnade böckerna i spikraka linjer. Han visade mig kulhålen i bokhyllan. Jag fotograferade noggrant. Det kändes något bisarrt med tanke på att civila människor dödas var och varannan vecka i Nablus och att många bostadshus ligger helt i spillror. "Om soldaterna kommer igen?" frågade jag. "Om vi vet om det i förväg tar vi ut datorerna. Men annars, vad kan vi göra?" Det vackra är att innan någon hinner säga "andrahandskontrakt" så är spadarna och verktygslådorna framme. Folk här kommer att fortsätta bygga upp raserade kulturcenter, fortsätta fylla igen grävskopornas hål i landsvägarna utanför stan. Nästa gång och nästa gång också.

Det är samma Backstreet Boys-låtar, samma Counterstrike på internetcafet, samma jobbiga grabbsnack om Fredrik Ljungberg. Falafeln är ungefär som den på Götgatan. Oljeindränkta auberginer, schysst hummus, jag kommer inte att bli smalare. Och så mitt i detta kommer folk med pansarvagnar till stan och börjar skjuta. På falafelaffären. Så att falafelmannens dotter Nadine inte kan sova. Hon kommer att vara trött i skolan i morgon. Kanske kommer hennes lärare till jobbet. Om han inte fastnar i vägspärren den här morgonen också. Eftersom man bestämt att det ska vara utegångsförbud i 110 dagar skjuter armén tårgas mot Nadines skola. För några veckor sedan valde de att skjuta skarpt med automatvapen. Ungarna bröt ju utegångsförbudet, de försökte ju gå till skolan.

Falafel-mannen måste fråga mig om jag kan fixa asyl till honom i Sverige. Jag måste slå ut med händerna och bita mig i läppen för att inte säga vårt land gärna tar emot folk som behöver skydd. Den svenska regeringen tycker inte att det är krig i Israel/Palestina. Så lägret Balata somnar denna natt med Apache-helikoptrarna surrande, med ettrigt smatter och tunga, våta, dova stötar. Jag lugnar mig med att det här inte är krig. Och med att premiärminister Sharon just sa på nyheterna att den israeliska armén är den mest moraliska i världen. Jag ska försöka förklara det för 9-åriga Nadine i morgon. Men jag måste nog jobba på min arabiska först.

Av Rasmus Malm 21 okt 2002 14:08