Finns Europa?

Året är 2000 och vi befinner oss på ett universitet i Berlin. Tysklands utrikesminister Joschka Fischer försöker i ett tal styra EU:s kompass mot en närstående federation. Ämnet är brännande aktuellt, östutvidgningen och Europas enande står för dörren och unionens konstitution måste reformeras.

Oavsett vad man anser om Fischers förslag kan en vändning i diskursen om Europa skönjas. I internationella tvisteämnen såsom Kyotoförhandlingarna och kriget mot terrorismen står Europa som en enad front. Europabegreppet har politiserats och blivit synonymt med den europeiska unionen.

Historiskt sett har varje tidsålder uppfunnit idén om Europa som en projektion av sin egen identitet. Europatanken har präglats av konflikter snarare än samförstånd och har ofta definierats negativt. "Vad är Europa?" har ersatts med "vad är inte Europa"? Detta kännetecknar även dagens politiska dimension av Europa, den europeiska unionen.

Inom EU talar man sig varm om de fyra friheterna. Tanken är att varor, tjänster, kapital och människor ska kunna röra sig obehindrat inom unionen. Men dessa friheter har en tydlig begränsning. Unionen är genom sina tullar och jordbrukssubventioner ett skolexempel i protektionism. Man bygger murar vid Gibraltar sund för att hindra flyktingars inträde samtidigt som polariseringen mot Islamvärlden blir allt tydligare. Att EU är negativt definierat råder inget tvivel om. Kritiska röster talar om ett "Fästning Europa".

Genom historien har all europeisering, såväl ekonomisk som social och kulturell varit ett elitprojekt. Rika köpmän, krigslystna kungar, upptäcktsresande och framstående tänkare har haft den europeiska kontinenten som arbetsplats, alltmedan gemene man ostört levt vidare i lokalsamhället. I ett Europa som slits mellan globalisering och regionalisering gror nu en främlingsfientlig och destruktiv nationalism. Unionen har dålig förankring på gräsrotsnivå och riskerar därför att i slutändan kastas på historiens soptipp som ännu ett havererat elitprojekt. En av EU:s förgrundsgestalter Robert Schuman formulerade dessa tankar redan 1963:

"Europa bör i första hand vara en kulturell gemenskap i ordets ädlaste betydelse innan det blir en militärallians eller en ekonomisk enhet."

Unionen är kanske det mest omfattande försöket att ena Europa. Dess öde är intimt sammankopplat med européernas kulturella identiteter. EU och därmed Europas framtid bör därför spåras i den europeiska kontinentens förflutna.

Antikens Grekland var en av de första kulturerna att identifiera sig som Europa. Denna högkultur har satt sin prägel på mycket av det europeiska medvetandet. Somliga hävdar att den disciplinära vetenskapen föddes under Greklands guldålder. Det finns en upptäckarglädje och ett framstegstänkande i antiken som tillsammans med den antropocentriska världsbilden "människan är alltings mått" och Platons idealism absorberades av Romarriket.

Det Romerska imperiet växte fram parallellt med en annan grundval i den europeiska kulturen: kristendomen. Européerna har under gångna årtusenden kännetecknats av resglädje och vilja till erövring. Detta karaktärsdrag är intimt sammankopplat med kristendomen. Dess missionerande budskap uppmuntrar till upptäckter och erövringar. Faktumet att Europa anammat en religion vars ursprung finns på en annan kontinent kan också bidragit till européns rastlösa väsen. Vidare tillhör kristendomen de monoteistiska religionerna där Abraham är stamfader. När dessa religioner söker besvara teodicéproblemet inkarneras ondskan och synden i människan. I de polyteistiska religionerna såsom hinduismen förklaras ondskan istället genom existensen av onda gudar. Såväl Islam som Judendomen och kristendomen talar istället om den yttersta dagen, en historiens apokalyptiska strid där de goda rentvås alltmedan syndarna och ondskan utplånas för evigt. Den kristna tesen om en absolut ondska kom att utgöra en farlig grogrund för 1900-talets kollektivistiska tankeströmningar. I såväl kommunismen som nazismen återfinns teorin om en ond människogrupp klass respektive ras som måste utplånas för att uppnå det stundande lyckoriket.

Stora delar av det europeiska tankegodset kan härledas ur det romerska imperiet syntes mellan kristendomen och antikens Grekland. Vid Romarrikets delning anammades den ideologiska och administrativa kulturen av Västrom. Rom blev Västeuropas huvudstad och Europa likställdes med väst och katolicismens utbredning. Som exempel kan nämnas att Karl den store under 800-talets kallade sig Europas fader. Klyftan mellan väst och öst fördjupades än mer år 1054. Konflikten grundar sig i filioque, som är latin och betyder sonen. På påvens anmodan skulle man lägga till "sonen" till "fadern och den helige ande", något öst motsatte sig. Uppdelningen i en ortodox och en katolsk kyrka visade sig bli en mental vattendelare vars spår syns än idag. Själva tvisten vittnar om katolicismens konkretisering av verkligheten i kontrast till den kontemplativa fromhet som präglar öst. Väst anser i rationalistisk anda att gudomens innersta väsen kan förstås med mänskligt förnuft medan öst söker gud den emotionella vägen. Kyrkorna skiljer sig även inom teologin. Medan väst föredrar det sagda ordet är bilden och estetiken viktigare i öst. Det ryska kyrkospråket, kyrkoslaviskan, är högtravande, poetiskt och retoriskt. Språket är aldrig vulgärt och vardagsuttryck existerar knappt. I öst, särskilt i Ryssland sveper man in sig i traditioner, estetik och oändlig skönhet. Någonstans blir vardagen och dess alldaglighet ointressant. De senaste tio årens omvälvningar, kommersialisering, och demokratisering i öst bör ses i ljuset av dessa fakta.

Uppdelningen av kyrkan är alltså inte bara en institutionell uppdelning. Kanske bör man rentav tala om ett andligt janusansikte. En annan tydlig skillnad är den ortodoxa tvådelningen. Inom katolicismen finns tre möjligheter efter döden: himlen, helvetet och "väntrummet", d.v.s. skärselden. Något väntrum existerar inte inom den ortodoxa kyrkan. Allting är svart eller vitt, gott eller ont. Därmed omintetgörs processtänkandet, få nya idéer absorberas och de som tas upp förvandlas till dogmer. Avsaknandet av växande är typiskt för den ryska historien. Tsarväldena, revolutionerna och människoslakterna avlöser varandra plötsligt och häftigt.

Redan på medeltiden fanns en djup spricka mellan öst främst Ryssland och väst. När européerna reste genom Ryssland på 1500-talet beskrevs landet som en främmande kontinent. När så Europa klev in i renässansens blomstringstid avfjärmades Ryssland ytterligare. Renässansen är i huvudsak ett återuppväckande av antiken och inte heller den här gången tog Ryssland till sig arvet från Grekland. Den linjära tidsuppfattningen ersattes i Europa med en rakt uppåtpekande linje, framstegstänkandet och optimismen befästes ytterligare. I Ryssland däremot är dessa tankar obefintliga. Än idag saknar ryskan ord för framsteg, man har endast importerat engelskans "progress".


Men framstegen i väst hade en baksida. I nationalromantikens kölvatten gror totalitära tankar långt från upplysningens tillnyktrade tolerans. Antisemitismen, rasbiologin och socialdarwinismen fanns djupt förankrad i den europeiska anden långt innan Hitler och förintelsen. Då Ryssland avskärmats från Europa kan det synas paradoxalt att landet tillägnar sig marxismen, som ju är en europeisk tankeprodukt.

I själva verket matchade kommunismen Rysslands härskartradition. Det karakteristiska ytterlighetstänkandet och avsaknaden av processer är tydliga inslag i den marxistiska teorin. Det är även slående hur järnridån dras påfallande nära den gamla klyftan mellan öst och väst.

När så Berlinmuren föll 1989 avslutades ännu en lång såväl geografisk som mental isolering mellan öst och väst. I denna östeuropeiskt kontemplativa jordmån försöker man idag klona fram ett nytt västerland. Västerländsk kapitalism, västerländsk demokrati och västerländska nationalstater. Sovjet faller, systemet ändras, men människorna är de samma. När de första riktiga valen hölls i Ryssland under början av nittiotalet var Aktuellt på plats och frågade en medborgare hur han skulle rösta, varpå mannen svarar ljummet:
- Det får jag väl reda på när jag kommer dit.

Det östeuropeiska sättet att avskärma vardagen underlättar inte de processer Europa genomgår idag. De framsteg som görs uppfattas ofta som vulgär materialism. Nationalistiska grupperingar beskyller väst för allt dåligt. De avskyr såväl kommunismen som kapitalismen och söker sin identitet i det gamla blodiga tsarväldet. Även den uppväxande generationen letar efter sig själv. Allt deras föräldrar arbetade för ses idag som en stinkande lögn och den västerländska kulturen uppfattas som påtvingad och ytlig. Nog hade Churchill rätt när han kallade Ryssland för "en rebus insvept i ett mysterium inne i en gåta".

Som vi sett har Europa på senare tid fått ett politiskt ansikte, den europeiska unionen. Men världsdelen har i årtusenden haft ett ärrat mentalt janusansikte där öst och väst är varandras andliga motsatser. Då varken sociala, politiska, kulturella eller geografiska definitioner av Europa sammanfaller drar jag slutsatsen att Europa inte existerar. Men därmed inte sagt att EU är ett dödsdömt projekt. Alla tidigare försök att ena Europa har varit blodiga. Som politiskt fredsprojekt är EU något historiskt unikt. Samtidigt konvergerar omvälvningarna i öst mot västerlandet och förhoppningsvis kan även Västeuropa harmoniseras av tänkandet i öst. Låt oss i alla fall hoppas.

Av Christian Sandström 18 okt 2002 16:35