Olyckligt ovetande?

Och här sitter vi, du och jag, mitt emot varandra. Mina händer vilar i dina.

Smeksamt, långsamt undersöker de känsligheten.

Det är yrselbubblande lycka och vi viskar om och om igen:
"Tänk att just du och jag,
att just du och jag,
du och jag...
och jag
skulle råka vara på samma plats samtidigt..."

När vi inte säger det i munnen på varandra så tänker vi det.
Samtidigt.

Det syns.

Vad vi inte vet är att den där sommaren ’83, när jag följde med mina föräldrar till Öland, så bodde du med dina, tre campingstugor bort.

När mitt plan lyfte från Arlanda på väg mot Rhodos i juli ’89 var du precis på väg därifrån. Din favoritbar blev min.

När jag hälsade på mormor på Danderyds sjukhus, det måste varit i februari ’92, klev jag ur hissen, stannade till, satte mig på huk för att leta efter mina vantar i bagen, samtidigt som du passerade mig och tog hissen upp. Jävla vantar.

När jag hoppade in i en taxi vid Stureplan en sommarljum fredagnatt ’96 hade du suttit i sätet en kvart före mig. Chauffören berättade samma skämt för mig som du tvingats lyssna på.

Vi såg Forrest Gump på Park, du på balkong och jag på parkett, samma föreställning.

En regnig höstkväll förra året hängde min våta kappa tätt, tätt intill din jacka i garderoben på Kvarnen.

Jag satt i H2O-baren och du bland de andra bajenfansen i ölhallen. Ingen av oss gick hem ensam, men vi gick inte med varandra.

En torsdageftermiddag för en månad sedan klämde jag på en Skogaholmslimpa i bröddisken på ICA Baronen. Den var inte färsk. Det hade du noterat en halvtimme tidigare.

Om detta vet vi intet.

Och det är väl tur.

Så här sitter vi, du och jag, mitt emot varandra,
och tänker fånigheter som "var har du varit hela mitt liv?"

Av Anna-Carin Collin 17 okt 2002 10:15