Kniven och såret

Den här artikeln kom till på grund av Kalle Dixelius ledare om självmord. Depressionen är en folksjukdom, för sjukdomsklassad är den depressionen. En mindre psykisk störning, såvitt jag förstått det.

Enligt Kalle handlar det om att söka hjälp, om att krossa könsrollerna som stänger vissa dörrar till lycka.

Jag är cynisk, tänker ofta i svart. Jag bär på en ständig känsla av att vara värdelös och att inte komma någonstans.
Jag bär på en ständigt underliggande depressionsbomb. Jag började supa på grund av mina depressioner, jag har starka pundartendenser och känner ingen som helst skyldighet att följa lagen, om jag inte skadar någon genom att bryta den.

Jag har aldrig sökt hjälp hos någon satans avdelning. Jag vill inte bli fuckad i huvudet av någon jävla hjärnskrynklare. Jag vet inte varför, jag bara inte vill. Jag bygger hellre upp mig själv, precis som jag gjort de senaste åren. Med hjälp av vänner, funderingar och erfarenheter. Och varje gång det blir för jobbigt på vägen mot toppen, svänger man av och tar en rast, i form av alkohol. Krökandet har hjälp mig, på detta sätt. Jag vet inte, jag kanske blivit dummare av den, men jag är hellre dum lycklig än smart och olycklig. Faktiskt.

Genom alla dessa år har jag lärt mig hantera mig själv, lärt känna mig själv in till minsta kubiknanometer. Jag behöver ingen pörskans behandling.

Varje gång jag ser en människa med sår på handleden blir jag äcklad. Jag blir provocerad för att det påminner mig om mig själv och alla andra jag mött som är värre än mig. Det är fel. De bejakar sin depression, vissa till och med bygger identitet runt den. Varje gång de ser sina sår och märken blir de påminda, de spärrar in sig själva i den onda cirkeln.

Jag har aldrig skurit mig, och jag vill inte att någon annan skall göra det heller. Jag är rädd för hur ont det kommer göra. Det ger inte ett skit heller. Vad blir bättre? De som gjort det säger att ångesten dämpas. Tillfälligt, ja, men sedan då?

Jag är bara trött på alla som tycker att det är tufft att vara deprimerad, de som skyltar med det. Ohh, kolla på mig, jag vill dö!. Jippi. Depression är inget man skryter med, inget positivt. Den skall bekämpas till varje pris, sen hur man bekämpar den, är en annan sak.

Jag har växt mentalt. Jag är mer härdad, inte lika emotionellt känslig. Allt det handlar om är att bryta mönstret. Världen är större än det nattsvarta du har inom dig, och även om den inte är det, så vem har sagt att du ska låta dig plågas? Är du en dum jävla slav, eller?

Man är vad man tror sig vara. Alla hinder inom en själv utgörs av ens egna illusioner. Kan man döda dom, kan man göra allt. Nästan i alla fall. Tro mig.

Det handlar bara om att finna den inre friden.

Den verkliga lyckan. Det verkliga vapnet.

Av Idioten Puckosson 17 okt 2002 09:58