Gangstermetoder på Sveavägen

När vi blickar in i den politiska historien möter vi fula tricks av epidemiska proportioner inför det amerikanska valet 1972. Den beryktade återvalskommittén med garvade personer som John Mitchell, Dwight Chapin och Gordon Liddy sockrade inte sina metoder för att få Richard Nixon omvald den gången. Det utfördes systematiska dirty tricks mot demokraterna, som idag tycks nästan komiska. Demokraternas huvudkandidat Edward Muskie blev till exempel oförskyllt offer för förfalskade brev, skrivna av en ung advokat vid namn Donald Segretti, och som skickades till de andra demokratiska kandidaterna Jackson och Humphrey med beskyllningen att båda två var alkoholister och sexdårar.

Det kryddades med att Jackson till råga på allt hade en oäkta dotter. Historien nådde pressen och trots att Muskie var helt oskyldig till breven knäcktes hela hans presidentkampanj. Mästaren i genren var annars Gordon G. Liddy, som förutom delaktighet i inbrottet i Watergate hann med flera besynnerliga upptåg. En riktig klassiker var numret med falska inbjudningar av ambassadörer, beställningar av hundratals pizzabud och limosiner under en insamling till den demokratiska valkampanjen. Förvånade fick demokraterna på plats ägna tiden inte åt att driva in behövliga pengar till valkampanjen och det demokratiska partiet utan istället be både pizzabud och ambassadörer om ursäkt, samt ta hand om den saftiga notan. Målet med detta tricksande var att få demokraterna att ställa George McGovern mot Nixon, det vill säga den kandidat som de var säkra på att besegra.

I Sverige har höstens val också inneburit en hel del smutsiga tilltag. Vi har fog att allvarligt fråga vad socialdemokraternas högkvarter på Sveavägen egentligen sysslat med. Tor Enqvist, som varit politisk sakkunnig hos Göran Persson, har i Expressen den 1 oktober förklarat för oss varför socialdemokraterna kör med gangstermetoder. Vi har med stigande förvåning kunnat följa turerna med falska telefonsamtal till partier där försöken varit att få politiska företrädare att hamna i politiskt farliga uttalanden alias Janne Josefson, insändare i tidningar som haft för avsikt att pressa motståndare, och mejlbombningar som har spårats till s-högkvarteret. Både moderaterna, kd och miljöpartiet tycks ha utsatts för dessa metoder. Den 30
september avslöjar en före detta s-riksdagsman iskallt att sabotagen har pågått länge.

Dessa flagranta avslöjanden tycks inte ha fått någon märkbar effekt på en gladlynt Göran Persson. Det vore ju lite hemskt om det ligger något i det här tycks reaktionen vara. I debatten som nu har påbörjats efter valet kan vi inte annat än förundras över att den huvudsakliga energin tycks gå åt till att kritisera miljöpartiets agerande medan de socialdemokratiska tilltagen inte ges adekvat uppmärksamhet. Miljöpartiets agerande har sina fläckar och svekdebatten följer som amen i kyrkan efter Peter Erikssons försäkran om att fälla den regering han inte själv sitter i, och löftet som redan från början var obegripligt om att inte gå in i något som helst samarbete med det *homofobiska* kd. Det är upp till var och en att avgöra
vilket som är allvarligast.

Perssons agerande upprör också i valrörelsen då fullständigt absurda påhopp på folkpartiets integrationsprogram sker med sedvanlig advokatyr.
Språktester inför medborgarskap är vad vi nu än anser om dem inte särskilt uppseendeväckande. De finns med få undantag i andra europeiska länder, vilket SVT också mycket riktigt påpekade. I sista veckans valdebatter beskyllde ändå Persson i godan ro folkpartiet för att vara främlingsfientligt, och till och med för att alliera sig med danskt folkeparti. Det är att vara ute på mycket hal is.

När vi nu under senhösten skall fortsätta att analysera och diskutera det svenska valsystemets brister och fördelar, och problemen som oundvikligen uppstår med svaga minoritetsregeringar och ett partis envisa fasthängande
vid regeringsmakten. När vi i jakten på lösningar jämför oss med andra alternativa valsystem, som det brittiska med valkretsar och principen winner-takes-it-all, så bör vi inte glömma bort själva hederligheten i den politiska debatten och valkampanjen. Respekten för sina politiska motståndare. Det är inte annat än att konstatera att socialdemokraterna efter riksdagsvalet bör ha en hel del efterarbete och självrannsakan att göra. Ifall ingenting händer, ifall inte den socialdemokratiska ledningen verkligen tar tag i missförhållandena på Sveavägen, så kommer vi kanske hamna mycket närmare republikanernas metoder 1972 än vi någonsin trodde var möjligt.

Kent Wall
forskningsbibliotekarie
kent.wallliberal.se

Av Kent Wall 15 okt 2002 16:52