Den stinkande grisen

Det var sommarlov. Jag och några kompisar var på läger på en plats som heter Hamregården. Denna gård är som ett litet minisamhälle för och av tonåringar.

Hamregården, som har det ganska knapert ekonomiskt, finansierar sig själv genom att anordna lite finare läger för föreningar, körer och alla möjliga sällskap.

Som sagt, det var sommarlov och solen sken. Det var varmt och vädret var strålande. På Hamregården bodde inte bara jag och mina kompisar, utan också ett fiolsällskap från Lidingö. De bodde inte tillsammans med oss andra, som var där för att hålla Hamre rent under deras vistelse. Vi var inga uppassare, vi skulle bara se till att det inte såg ut som ett världskrig där på gården. Samtidigt som vi städade, skulle vi också utföra andra arbeten. Vi var mångsysslare som skulle se till att Hamre levde kvar ännu ett tag.

Mitt i detta arbetande vi byggde på en husgrund och lyfte skrot kommer ett av Lidingöbarnen fram, han ser ut att vara i tioårsåldern. Han frågar varför vi arbetar, och någon med huvudet på skaft säger att det är arbetet som får världen att gå runt. Pojken tittar oförstående på oss. Jag behöver inte arbeta, svarar han sedan leende.

Följande morgon, när vi kommer ner i badanläggningen för att städa den, stöter vi på en medelålders kvinna och hennes son i duschen. Hon uppmanar oss surt att gå därifrån. Vi ursäktar oss och påpekar att hon fått ordentliga instruktioner om att inte vara i badet detta klockslag, då vi skall städa.

Detta upprepas samtliga av lägret sju morgonar. Samma tant, samma unge. Ideligen påpekande, "vi bad er att inte vara här klockan åtta, vi skall städa då".

I Hamregårdens bibliotek hade man riggat en gammal teve och en video med tillhörande tevespel för vårat bruk. Hamres stora teverum med widescreen, digitalbox och video är tillägnat Lidingöborna under detta läger.

När vi äntrar teverummet, helt slutkörda efter ett arbete, möter vi 4-5 pojkar i vår egen ålder. Vi ber dem lämna och gå till sitt eget teverum, där finns det mycket bättre grejer. De vägrar flytta på sig. Vi hänvisar till att de vuxna ledarna sagt åt dem att vara i det andra teverummet. De vägrar. Vi hänvisar till att tevespelet de spelar är vårt och att de faktiskt inte har ett jävla skit där att göra. De vägrar. Efter en halvtimmes käftande lämnar de teverummet efter hot om rådfrågande av vuxen.

En kväll får vi använda badet. Eftersom de flesta av oss inte har badkläder med oss badar vi nakna. Utanför de stora fönstrena står Lidingöbarnen. Observera nu att detta är barn i ålderna 9-19, pojkar och flickor. Samtliga står därutanför och tittar på oss 13-åringar som skall bada nakna.

Vi finner deras gloende störande, så vi ger oss ut och berättar för dem att vi inte tycker att det är schysst av dem att stå där. De svarar inte, men står kvar. De 10 13-åriga pojkarna tar till en chockmanöver. De släpper handdukarna de skyler sig med och rusar mot klungan. Lidingöbarnen springer åt alla håll.

Muntra ger vi oss tillbaka till badet. Precis innan vi hoppar i kontrollerar vi att de säker inte står och glor. Våra blickar mot fönstren svaras av ivriga blickar mot oss. Lidingöbarnens. Irriterade över deras fasoner ställer vi oss på rad i var sitt fönster. Efter nedräkning skett trycker våra pojkarslen upproriskt mot glaset och spärrar upp skinkorna. Nu kan de ju inte missuppfatta, tänker vi.

De flyttar inte på sig, men vi badare tar reträtt till bastun. När vi bastat färdigt och är färdiga för dopp en timme senare är de borta.

På kvällen uppsöks stugan vi bor i av en förälder till de gästande barnen. Hon säger att hon har arbete till oss. Två av oss följer henne. När de kommer tillbaka berättar de surt om synen som mött dem. I den stuga hon fört dem till, var golvet täckt av Pepsi. En unge hade råkat spilla, och nu tyckte hon att de skulle torka upp. Därefter klargör de att det ni spiller själva får ni allt torka upp själva, vi är inga betjänter som är har för att göra stället rent för er, utan ungdomar som är här för att hålla Hamre vid liv.

Kärringen surnar och går för att fråga ledarna om hur det egentligen ligger till, hon kan ju inte lita på de har skithögarna. De är ju smutsiga, trasiga och arbetar hela dagarna.

När hon sedan får reda på att vi inte är deras privata tjänare blir hon sur. Hon som trodde att det var full service här precis som hemma.

Av Idioten Puckosson 15 okt 2002 17:24