Jag kan stava, kan du?

Jag minns min allra första dag i rosagrupp på lågstadiet som var till för utländska barn vars svenska var "mindre bra".

Det var exakt det som blev förklarat för mig när jag mina föräldrar väl valde rosagrupp för en halvårsperiod. Vi tränade för att kunna utveckla vår svenska lika bra som "vanliga, svenska barn". Jag minns även vissa som vägrade gå i rosagrupp på grund av det dåliga ryktet som hade spridits runt bland lågstadieeleverna: "Svenska för efterblivna." Men för min del kvittade ryktet. Mina föräldrar hade redan gått till beslut, för min skull. Det var i alla fall vad de påstod.

7 år senare, årskurs 7

Svenskläraren kom med ett oförberett stavningstest. Vi var fem före detta rosagruppsstuderande i klassrummet; den sämsta bland oss fem hade bara 7 fel. 7 fel! Resterande klassen låg på ett snitt av nästan hälften, vilket självfallet chockade läraren. På ett sätt kändes det bra, det kändes bra att mina föräldrar lät mig gå i rosagrupp, för det var dock utgångspunkten för min inlärning av den svenska stavningen.

Idag, 11 år senare, årskurs 2 på gymnasiet.

80 procent av de utfrågade har givit mig samma svar på frågan:

- Hur stavar du till lugn?

Svaret låter till 80 procent lika dant:

- Som det låter: L – U – N –G.
- Okej, tack.

Det gäller inte enbart gymnasieelever, utan även vanligt folk omkring oss: äldre, studerande, till och med journalister! Detta berör ej personer med dyslexi.
Kanske bör rosagrupp bli ett krav för alla barn.

Jag får allt ta och tacka min lärare i rättstavning som lärde mig en hel del. Fastän jag kanske inte minns allt nu, så kan jag i alla fall stava till L-U-G-N!

Kan du?

Tack Gunilla!

Av Haleh Nowroozi 13 okt 2002 13:37