sourze.se

Ärlighet varar en nanosekund

Klicketi-klack. Stilettklackarna mot golvet överröstar sorlet i det lilla inrökta caféet vid Vasaparken.

Där sitter Angela i ett hörn, rödgråten, med de blonda lockarna hängande ner över ansiktet. Hon tittar upp när Fanny skrider in i lokalen, tjugo minuter försenad. Som vanligt. Väninnan placerar sin cappuccino på bordet och suckar sig ner i stolen mitt emot. Hon är ordentligt bakis och tar sig för pannan.

- Guuud vilken natt! Men hur är det med dig stumpan? Du ser alldeles grå ut!
- Jag är ledsen, desillusionerad, nästan förbannad.
- Oj, säger Fanny och hejdar sig, Förbannad? Kan du bli det? Vad har hänt?
- Orkar du höra? frågar Angela försiktigt och tittar upp.
- Jag ska försöka. Fanny suckar igen och inspekterar sina långa röda naglar.

- Du vet ju att webbyrån lade ner i julas, jag stod plötsligt utan jobb.
- Ja, och du höll ut alldeles för länge. Du skulle dragit tidigare! Du är alldeles för lojal, Angela.
- Så jag tänkte att nu får jag skaka liv i min lilla firma, den har ju vilat de senaste åren.
- Mmmm...
Fanny kväver en gäspning.
- Jag tänkte börja frilansa igen, men du vet hur marknaden ser ut och jag var totalt slut, mentalt.
- Du var på väg in i väggen vännen, konstaterar Fanny och burrar upp sitt kopparröda hårsvall. Du skulle sjukskrivit dig!
- Men jag var inte sjuk!
- Typiskt, ingen sjukdomsinsikt. Du skulle gått till doktorn och fått lite lyckopiller, eller i alla fall ett sjukintyg och softat ett tag!
- Jag vill inte utnyttja systemet.
- HALLELUJAH! utbrister Fanny och ett par killar vid bordet intill tittar nyfiket på det omaka paret.

Angela rodnar och fortsätter viskande.
- Jag är inte med i facket.
- Nej, vem fan är det? Varför ska man vara det?
- Varje gång jag varit på väg att gå med så har jag ledsnat för att det är så komplicerat. Jag var både anställd och hade eget företag - hur skulle jag göra? Dessutom ville jag bara vara med i A-kassan. Det var inte populärt. Till och med växeltelefonisten på Grafikernas kunde inte dölja vad hon tyckte när jag sa vad jag ville.
- Du lät väl mesig och lätt att sätta på plats. Fanny har lagt ena benet över det andra och gungar sin stilettklädda fot över gången mellan borden.
- På arbetsförmedlingen kände jag mig totalt värdelös. Jag har lång erfarenhet och bra utbildning. Kvinnan som skrev in mig var otroligt nonchalant och behandlade mig som om jag var en idiot.
- Förmodligen är du bra mycket smartare än kärringen. Var glad att du inte har hennes trista jobb.
- Men så fick jag kontakt med Alfa-kassan, A-kassan för egenföretagare och folk som inte är fackligt anslutna.
- Ok, Fanny spanar in häcken på en yngling som tränger sig förbi.

- Jag skulle få 250 kronor om dagen.
- Men snälla nån, skämtar du? Hur långt räcker det? Tur att din snubbe har välbetalt jobb.
- Men hör nu, jag förväntades göra allt för att hitta ett nytt jobb. Samtidigt fick jag inte marknadsföra min firma om jag skulle få någon ersättning. Jag har ju en hemsida där jag presenterar mig och verksamheten. Det borde vara marknadsföring, så jag ringde Alfa-kassan…
- Nej, nej, nej! du ringde och frågade om det var OK att ha en hemsida? Du är sanslös.
- Jag kom aldrig fram. Min handläggare hade telefontid varannan dag, ett par timmar i veckan. Det var alltid upptaget eller så var han på konferens. Jag ringde och ringde, ledsnade, deppade, kände mig värdelös. En gång fick jag veta att de hade stängt igen en vecka för att komma ikapp alla ärenden.
- Du, var glad att du inte har DERAS jobb. Fanny började ledsna på väninnans tröttsamma historia.
- Jag fick i alla fall beskedet att jag var antagen till Alfakassan, fyllde i mina kassakort för tiden fram till dess och skickade in dem. Så en dag ringde Johan och undrade om jag ville hjälpa honom bygga om hans morbrors hemsida. En veckas arbete, tiotusen kronor.
- För billigt!
- Jag gjorde det i alla fall. Det var kul att känna sig nyttig och jag fakturerade.
- Va? Var det inte svart?
- Nej, jag jobbar inte svart.
- Du, då var det verkligen för billigt! Du jobbar skiten ur dig, gör alltid mer än vad som förväntas av dig, är så jävla lojal och duktig. Sänk dina krav på dig själv och ta för dig nån gång!
- Jag fick ett par utbetalningar, inga stora pengar, men ändå. Och ytterligare papper att fylla i. De ville att jag skickade in de tre senaste årens deklarationer. Jag deppade ihop. Varför denna pappersexcercis?
- Jag förstår att du tappade sugen. Du får ju eksem av allt som rör bokföring och deklarationer. Har du fortfarande alla kvitton i en påse? Fanny skrattar hest.
- Tack för stödet, Angela blänger på Fanny som lutat sig tillbaka mitt emot.
- You’re welcome!
- Jag fortsatte fylla i kassakort och för att slippa en massa tjafs så anmälde jag den där veckan jag jobbat med Johans morbrors hemsida.

Fanny är alldeles tyst. Hennes gröna ögon stirrar in i Angelas ärliga blå.

- Men du är inte klok! VARFÖR gjorde du det? Du skulle jobbat svart och mörkat.
- Förr eller senare kommer det fram att jag fakturerat det där och då skulle jag bli återbetalningsskyldig. Jag ville vara ärlig. Det var ju bara en veckas arbete. Visserligen hade det gått några veckor innan jag anmälde det, men jag hade inte haft några uppdrag efter det, inte marknadsfört mig.
- Säg inget. Du fick avslag. De vill ha tillbaka ersättningen. Eller hur?
- Hmmm... ja. I april får jag ett brev att jag måste betala tillbaka pengarna. De anser att jag återupptagit min verksamhet, för en veckas arbete i februari.
- Jag gissar att summan du ska betala tillbaka är större än den du fakturerade?
- Ja.
- Ja, man lär så länge man har lever. Fatta nu en sak, Fanny lutar sig fram över bordet och spänner blicken i Angela. Ärlighet lönar sig inte, du ska ta för dig, jobba svart, ta redigt betalt, sjukanmäl dig om du känner för det och vill unna dig lite ledighet. Och berätta för fan inte att du jobbat, om du vill få ut arbetslöshetsersättning. Fråga inte om du får ha en hemsida! Jisses!
- Det där med hemsidor vet de inte själva hur de ska bedöma. Det är ett problem, juristerna tittar på det, säger de. Var och varannan har ju en egen hemsida.
- Du. Nu går vi och dränker sorgerna i en paraplydrink på Musslan och skålar för den fria företagsamheten. Jag bjuder. Eller så kör vi springnota.

/En alldeles sann historia år 2002.


Om författaren

Författare:
Anna-Carin Collin

Om artikeln

Publicerad: 11 okt 2002 14:07

Fakta

Ingen faktatext angiven föreslå

Plats

Artikeln är inte placerad. föreslå

Dela artikeln

Länk till artikeln: