En canyon av längtan

Idag begravdes mamma.

Oktoberdagen vältrar sig in genom fönstret. Min äldre bror Teson håller mig i handen. Hans tumme smeker mitt pekfinger fram och tillbaka, fram och tillbaka som en tickande metronom. Tesons fru sitter mittemot mig. Hon fuktar tumme och pekfinger med tungan och gör små tofsar på deras bebis huvud.

Jag är otröstlig. Inte för att mamma har dött. Utan för att jag aldrig kommer att få veta vem min pappa var. Denna förlamande känsla, längtan efter pappa. Jag bär ett hål inom mig stort som Grand Canyon. En canyon fylld av suget efter pappa.

Det var bara vi syskon som visste att mamma var galen. Det var bara små subtila tecken, inte alls uppenbart. Vi talade sällan om det. Faktiskt var hon en bättre mamma än många andra ändå.

Den första maj för fem år sedan fyllde jag tolv år. Mamma kom in till mig med frukost på sängen, det gjorde hon alltid på min födelsedag. Hon sjöng "När lillan kom till jorden", som hon brukade när jag fyllde år. Hon hade lagat kaffe till oss, idén om att barn gärna kunde dricka kaffe hade ärvts i rakt nedstigande led genom generationer. Mamma hade skrivit "12" med lakritsbåtar på brickan. Hon satte sig själv och brickan på sängen och började mumsa på lakritsbåtarna som fanns kvar i påsen.

Det var bara vi två kvar i huset nu. Andreas hade varit på sjukhus ända sedan jag föddes, Teson bodde med sin tjej i lägenhet inne i stan, Thérès var hos oss ibland men mest med sin pappa.

Mamma tittade på mig;

- Maria sa hon, jag känner att det är dags, ja att jag vill berätta för dig om din pappa.

Jag kände en explosion i hjärtat, utifrån hjärtat spred sig explosionen som ringar genom kött och ben. Inom några sekunder hade den nått hjärnan. Herregud tänkte hon berätta om pappa!

- Du är tillräckligt gammal för att förstå nu, ingen annan kommer att veta, bara vi tre.

Sen började mamma att berätta. Ingående och detaljerat tog en berättelse om en tjusig italiensk man som hon älskat vanvettigt form. Vaken förr eller senare hade hon älskat så som hon älskat min pappa.

Jag lyssnade och memorerade varje ord. Pappa var kärleksfull och underbar och jag var det bästa som hänt honom. Grymma omständigheter hade tvingat honom att överge mig. Min Pappa var ingen alkoholiserad tråkmåns som Tesons pappa utan snarare en italiensk ädling.

Jag var så lycklig. Detta året då jag var tolv var det bästa av alla år.

På min trettonde födelsedag kom min mamma in till mig med kaffe. På brickan hade hon skrivit "13" med geléhallon. Hon sjöng, hon satte sig på sängkanten. Sedan berättade hon en ingående och detaljerad historia om min pappa. För vart ord som kom över hennes läppar krossades mitt hjärta än mer. Historien var underbar men det var en helt annan än den hon berättat när jag var tolv.

Detta är ett bidrag till sourzes författarskola.

Av Jenny Nilsson 09 okt 2002 18:26