Den vandrande själens gåta

Han vandrade, vandrade i en tid som kändes som en evighet. Modet han besatt må varit stort, men kärlekens stig var alltför farofylld och mörkrets trappa alltför brant. Vandraren såg tunnels väggar närma sig och ljusare nyanser fyllde etern till helheten. Skriken från de separerade själarnas ångestfyllda röster frammanades av de en gång döda, och dess energi gjorde sitt framsprång för en sista förtvivlande gång. Det fanns nu bara ljus, inget mer. Den uppslukade tiden som lämnats bakom var för alltid av honom bortglömd, och de många insikterna skulle visat sig spela en annorlunda roll i hans liv.

Helheten dolde alla spår som tillryggalades och visade att de bara existerat i ett ensamt sinne, ett sinne utan glöd och själ nog att fånga in tiden i förnuftets håv. Sanktionerna han genomlidit försvann bort med livet men de skulle ändock leva kvar hos de som var honom kära, de vars känslor inbringat den enstaka form av trygghet som förekommit i hans närhet.

Jordens predikan hade upphört som en tystnande vind, för stunden var kommen då himlavalvets musik skulle påbyggas med en ny känsla av undermedvetenhet, en ny själ. Den flöt in med en mjukhet som inte existerar annat än i tanken, in i himmelen och genom portarna som vaktades av förståndet själv, dit placerad för att se till att ondskans avstånd stod fast.

Gudarnas storslagna rike bredde ut sina mäktiga armar och som i en omfamnande gest svepte det in sina rikedomar i varmhet när den mörka själen, guidad av sin instinkt att förändras närmade sig de många tronernas hemvist. Här befann sig gudarna i ett tillstånd likt oändligheten, här badade bortgångna hjärtans fruktbarhet i himmelens klara källa, här fann de som sökte, den verkliga sanningen.

Höga som fantasin gestaltades tronerna i ljuset och de pryddes av välgångarnas troende dimma, en dimma så tät men av evighetens ljus så upplyst att friheten förmådde tränga igenom. Och på frihetens vingar flög den ensamma själen genom dimman, redo att möta det öde som den väntade vid målets punkt. Upplösningen var nära och gudarna skulle med öppna armar välkomna och välsigna själen, som färdandes sedan förlusten av medvetandet nu skulle nå slutet av sin sista resa.

Av Isak Mathiasson 09 okt 2002 09:14