Peta in en pinne i brasan

Andersson vaknade redan innan klockan hunnit klämta. 04.30 närmare bestämt. Han satte sig upp, skakade på axlarna och försökte kasta av sig sömnens dimridåer. Det gick över förväntan, kanske för att han vant sig.

En halvtimme senare var han ute vid skiftet. Daggen målade skira vita blommor över det stela gräset och Kingen gjorde sitt bästa för att förstöra naturens konstverk. Jämthundens stora tassar trampade ihärdigt runt, runt, medan svansen viftade ivrigt. Han hade börjat skälla så fort han släppts ut från bilens baklucka och Andersson fick säga till på skarpen för att få tyst på honom. Nu hördes bara dom ivriga flåsen, och det var högt nog.

Dom smög iväg utefter stigen som ledde till hygget, och dom var först, konstaterade Andersson nöjt. Inte så mycket som en nyckelpiga hade lämnat sitt spår i daggen. Perfekt, hann han tänka innan tystnaden bröts av det omisskännliga ljudet; en gammal Volvo kombi som hastigt bromsade in.

Förbannat. Johansson var dom alldeles i bakhasorna. Sov aldrig den mannen? Andersson saktade in, morgonens planer var spolierade så varför jäkta.

Istället drog han ut på stegen och tog fram pipan som låg i flanellskjortans högra ficka. Han gjorde iordning en ordentlig rök och tände den i samma ögonblick som han hörde stegen bakom sig.

Johanssons tik Tindra hann ifatt Kingen och de två syskonhundarna hälsade glatt på varandra och sprang iväg. Johansson själv, hostade till och Andersson log i mjugg medan han skickade ut en bolme rök, adresserat till sin granne. Johansson plockade demonstrativt upp astmasprayen och inhalerade ett par puffar emedan han avmätt nickade god morgon.

Det skulle förvisso ha varit en god morgon om Andersson bara sluppit dela den med Johansson. För tiotalet år sedan, när Tindra och Kingen var valpar hade dom delat många goda morgnar, men det var historia.

Det hela hade börjat när Tindra blev champion. Kingen blev förbisedd och alla visste att det berodde på det faktum att Johansson var kusin med huvuddomaren. Den gången hade Andersson svalt förtreten och gratulerat Johansson. Samma vinter hade Andersson köpt en ny skoter och flinat glatt när han varje dag fick invänta Johansson som kom tio minuter senare, puttrande på sin gamla Ockelbo.

Varje dag i tre veckors tid, för en morgon gick den inte att starta. Han hade dragit till startsnöret nästan gick itu, men den vägrade, så han hade baxat upp den på släpen och kört in den till verkstan. Reparationen gick lös på närmare 7 000 och han hade fått rådet att aldrig mer blanda tvåtaktsoljan i bensintanken. Men det hade han inte gjort! Han var hundra säker på det. Nästan hundra. I alla fall så gott som hundra, och då hade misstankarna börjat gro. Om inte han själv hade gjort det, så hade någon annan.

Ju mer han grunnade över saken, desto säkrare blev han. Johansson, det måste vara Johansson, vem annars kunde det vara?

Det ena hade gett det andra. En natt när Johansson varit borta hade han gett tillbaka, han hade hällt farinsocker i tanken och Johanssons motor hade skurit ihop. Johansson hade hämnats genom att på en kvartersfest försökt stöta på Anderssons fru. Hustrun hade svurit på att hon och Johansson bara dansat i all vänskaplighet men Andersson var inte blind, fastän hustrun tycktes vara det. Men det hade ordnat sig, ett par månader senare fick han nästan omkull Johanssons fru. Det hade bara varit ogjort och om inte Perssons snorunge letat sig in i lekstugan så...

Han hoppades innerligt att snorungen skvallrat och att skvallret nått Johanssons öron. Johansson var verkligen förtjänt av det, han var en missunnsam fan. Han hade alltid tittat snett på Andersson. Tittat snett på hans nya plastbåt samtidigt som han tjärade sin gamla träeka. Tittat snett när han lade nytt tak på kåken samtidigt som hans egna tegelpannor såg ut att läcka som ett såll. Tittat snett när han installerat den nya ackumulatortanken, samtidigt som hans gamla vedpanna slukade ved. Och det var det som var den verkliga stötestenen. Veden.

Skiftet var perfekt avstyckat. Men Johansson tyckte annat. En dag hade han kommit valsande med ett papper och påpekat att Andersson var inne och avverkade på hans marker. Fullständigt skitsnack. Tvärtom höll han sig väl tillgodo inne på sina marker, men Johanssons gamla vedpanna slukade enorma mängder ved varje vinter, så det var klart att han försökte. Det skulle Andersson också ha gjort, om han inte haft den nya tanken. Men nu hade han det, och han tänkte inte skänka en pinne till Johansson. Aldrig. Sedan kunde Johansson hota med att gå vidare, vilket han redan sagt sig göra. Det skulle ta år innan berörda myndigheter utrett saken och man kunde ju alltid hoppas att Johansson innan dess också gått vidare till andra, sälla, marker.

Därav dom tidiga morgnarna. Han skulle se till att Johansson höll sig på sin sida. Och som om det inte räckte med att hyggena avgränsade till varandra, så fanns det ytterligare ett problem, nämligen vedkapen. Dom hade tillsammans inköpt den på den gamla tiden och den var så förbannat dyr att ingen kunnat köpa ut den andre. Därför stod kapen mitt i hygget och dom använde den varannan dag. Andersson jämna dagar, Johansson udda.

Idag var det den tionde, men innan Andersson började med kapningen av gårdagens skörd tänkte han hugga ett par tre björkar till. Han startade motorsågen, fällde ner visiret och njöt när han kände kraften i maskinen. Samtidigt som han sågade sig genom det hårda träet bad han den dagligen återkommande bönen; Gode Gud, se till så att vintern blir ovanligt lång och sträng. Se till så att det blåser nordan varje dag, rakt igenom Johanssons glesa väggar. Se till så att han får sotbrand och se till så att hans prostata förfryses. Amen.

Han stängde av sågen och tog tag i huggkroken. Med viss möda drog han över stockarna till gårdagens och kände sig nöjd när han såg den försvarliga högen. Han pluggade i förlängningskabeln och klingan skrek till när den började spinna.

Vrålet var så genomträngande att Johansson frös till is. Endast hans huvud rörde sig i sidled när han blickade till sidan. Anderssons högra arm var borta, där den brukade sitta var det istället en blodsprutande fontän. Resten av Andersson halvlåg över kapen och klingan gick fortfarande. Johansson rusade dit, snubblade över en stubbe, dråsade i marken men kände inte smärtan som ilade genom knäskålen. Istället drog han sig upp på benen igen och haltade sig fram. Han slet ut kabeln och tystnaden blev öronbedövande. Det enda som störde var ljudet av den porlande bäcken med blod som rann ner över kapen och snabbt bildade en sjö.
Johansson höll andan, drog av skjortan och slet av sig t-shirten som han snabbt drog isär till strimlor. Strimlorna använde han till att knyta, så hårt han vågade och kunde, runt den lilla del som fanns kvar av Anderssons högra arm. Andersson gnydde oavbrutet och han fick lägga hela sin tyngd mot mannen i ett försök att hålla honom på benen. Snabbt slet han fram mobilen och knappade in 112 samtidigt som han hoppades att det skulle finnas tillräcklig täckning därute. Signalerna gick fram och operatören gav klara order. Se till att han håller sig vaken, ta reda på armen och invänta ambulanshelikoptern.

Det var lättare sagt än gjort. Chocken hade gripit tag i Andersson som var omtöcknad. Johansson försökte tala lugnande, försökte få honom att inte gripas av panik samtidigt som han började se sig omkring efter armen.
Fanns inte ett spår av den. Han gick runt kapen, i allt större cirklar, men armen fanns inte där, hur mycket han än letade. Och hundarna? Vart var hundarna? Trots att han ömsom lockade, ömsom skrek uppfordrande, så förblev dom försvunna. Han började själv gripas av en smula panik innan han äntligen hörde helikoptern närma sig. Andersson var vit i ansiktet och hans skjorta blöt av svett.

"Kom igen Andersson, helikoptern är här nu, det kommer att ordna sig" sade Johansson, för tionde gången i ordningen.
Andersson lyfte på huvudet och öppnade ögonen, stirrade stint in i Johanssons och väste:

"Din jävel, om du så mycket som rör en av mina klabbar kommer det ta hus i helvete och då blir det ditt hus som brinner"

Johansson stirrade på mannen och kände hur färgen i sitt eget gav vika.

"Jag är snart på benen igen" fortsatte Andersson.

Solen hade nästan gått isäng när Johansson parkerade den gamla Volvon utanför sitt hus. Han öppnade bakluckan och släppte ut hundarna. Det hade tagit närmare två timmar efter att helikoptern lämnat hygget, tills han lyckats leta reda på dom.

Han gick över med Kingen till Anderssons och fru Andersson var utom sig av oro. Hennes rödkantade ögon var mer ledsna än vanligt och hon rabblade samma mantra.

"Hur ska det gå? Vad händer nu? Han kan ju inget annat, skogen är hans liv"

Johansson hade inte svaren på hennes frågor utan sa bara:

"Han lever i alla fall, det är huvudsaken. Det ordnar sig alltid"

Ynklig tröst, men han hade inget annan att ge. Han lämnade henne efter försäkran att hon skulle klara sig, och gick över till sitt. Huset såg ut som det gjort när han lämnat det på morgonen. Hustrun var på besök hos systern i småland och han välsignade tystnaden.

Han drog av sig dom blodiga kläderna och slängde in dom i tvättmaskinen. Tog på sig ett rent underställ och gick till skafferiet. Plockade fram flaskan med konjak och hällde upp en fingerbredd i ett mjölkglas. Sedan gjorde han upp en brasa i öppna spisen och satte sig. Tindra kom in och lade sig framför hans fötter. Hennes päls var tovig av blod. Johansson hade med våld fått bryta lös den avkapade armen ur tikens käkar.

Brasan tog sig och han gick ut till bilen. Det var en kall och klar kväll, kanske skulle det komma snö snart, tänkte han när han tog ut papperskassen från framsätet. Han gnolade lite smått på Tipp-tapp när han gick tillbaka in till stugvärmen och medan han öppnade kassen och lade Anderssons arm överst i brasan slog det honom; det skulle nog bli en varm och behaglig vinter i år.

detta är ett bidrag till Sourze författarskola

Av Lena Vikberg 07 okt 2002 17:34