Demokrati är opium för folket

Valdeltagandet i årets riksdagsval uppgick till rekordlåga 80,1 procent. Konfronterade med detta tog till och med representanter för de partier som ansåg sig ha vunnit fram de allvarstyngda och oroade minerna. Detta är inte bra för demokratin, menade man, och det som inte är bra för demokratin, det är inte bra över huvud taget.

I själva verket tycks demokratin ha blivit det definitionsmässigt goda i vårt samhälle. Den som ifrågasätter dess värde är antingen dum eller ond. Islamistiska terrorister och diktatorer buntas samman med nynazister och våldsamma demonstranter under beteckningen "odemokratisk", som en sorts moderna kättare vi till varje pris måste bekämpa.

Demokratin har blivit vår nya religion. Den fyller vårt behov av tanken på något upphöjt, något som aldrig behöver eller får ifrågasättas. Den är vår moraliska ledstjärna som visar vägen till det rättfärdiga. Vi behöver inte alls känna oss som hjälplösa, osynliga kuggar i det globala samhällets enorma maskineri, för vi har ju rösträtt! Vi är med och bestämmer.

Visst är det väl så att en ideal demokrati, i vilken folkets vilja bestämmer samhällets agerande, faktiskt är något gott och eftersträvansvärt. Men vad är det egentligen för demokrati vi har i Sverige?

Redan de gamla grekerna, närmare bestämt atenarna, under ledning av arkonten Solon, tog för nästan 2600 år sedan de första stegen mot demokrati. Beslut fattades av en folkförsamling i vilken varje medborgare hade rösträtt. Som medborgare räknades dock enbart infödda, fria män.

Den ideala demokratin skulle vara en i vilken varje medborgare - infödd eller invandrad, man eller kvinna - fick vara med och bestämma vid fattandet av varje beslut av vikt. Detta är inte genomförbart i ett samhälle med nio miljoner invånare. Vi får nöja oss med att vart fjärde år deltaga i allmänna val som avgör sammansättningen av den 349 personer breda riksdagen, samt möjligheten att deltaga i rådgivande folkomröstningar kring viktiga frågor, vilkas resultat våra folkvalda har all rätt att fullständigt bortse ifrån - en rätt som de har utövat flitigt.

Måhända kan man tycka att detta är bättre än ingenting, men inte är det väl speciellt bra? Än dystrare ter det sig när vi tittar närmare på våra valmöjligheter och den information vi ges tillgång till inför ett riksdagsval.

Även om det denna gång, med miljöpartiets tunga på vågen, i efterhand visat sig att blockgränserna kanske inte är fullt så orubbliga som man trott, så tycktes situationen vid det avgörande tillfället valdagen den att det huvudsakliga val man gjorde var mellan det socialdemokratiska och det borgerliga blocket. Visserligen kan man, kanske med rätta, känna att man gör ett ställningstagande genom att lägga sin röst på ett visst parti inom sitt valda block snarare än ett annat, men i slutänden är det ju till exempel tydligt att inget av de borgerliga partierna har möjlighet att regera på egen hand, varför de måste rätta sig efter varandra inom blocket om de vill få något att säga till om. På samma sätt står sig vänsterpartiet slätt utan Socialdemokraterna.

Väljarnas alternativ synes ytterst vara ganska begränsade. Som det visat sig denna gång betyder detta dock inte att dessa alternativ är enkla att få grepp om. Även om vissa partirepresentanter tydligt klargjorde vilka de inte kunde tänka sig samarbeta med, svävade andra åtskilligt på målet både i frågan om vilka de var redo att samarbeta med, och vilken form detta samarbete i så fall skulle ta sig. Denna undflyende attityd gentemot en fråga som ytterst är oerhört central är nog lika farlig för demokratin som det låga valdeltagandet.

Under valrörelsen framhölls miljöpartiet som en närmast självklar samarbetspartner till det socialdemokratiska blocket. Huruvida detta orsakades av politikerna själva eller av TVs förmåga att helt enkelt alltid placera representanter från s, v och mp vid ett bord och de borgerliga vid ett annat kan måhända diskuteras. Som det visat sig efter valet var dock mp mer än villigt att flirta med mittenpartierna från det borgerliga blocket.

Inför valet var mitt övervägande huruvida jag skulle lägga min röst på v eller på mp. Mitt beslut föll till slut till fördel för mp - som ung känner man kanske ett behov av att välja på lång sikt, och vad är viktigare än miljön för vår framtid? Dessutom känner man ju hopp för politiken när en ung och till synes alldeles vanlig kvinna som Maria Wetterstrand gör sin röst hörd. Hursomhelst var min tanke aldrig att jag röstade på något annat än en vänsterorienterad konstellation. Även om flirten med mittenpartierna kanske var strategiskt sund så ingav den mig en besviken känsla.

I ett viktigt avseende står alltså ens val mellan två alternativ, som först i efterhand visar sig vara mindre definitiva än vad det ges sken av inför valet.

Vidare möter vi i huvudsak de olika partierna genom deras partiledare. 349 poster skall fyllas i riksdagen - våra partiledare räcker inte till. Hur många partirepresentanter, som inte har suttit i regeringen under föregående mandatperiod, kan du räkna upp på rak arm? Själv måste jag erkänna att jag i stort sett inte känner till några förutom partiledarna i oppositionspartierna. Vilka är dessa skuggor som gömmer sig bakom sina mer välkända representanter? Då det trots allt är dessa vi skall befolka riksdagen med verkar det, för demokratins skull, viktigt att vi får ta oss en titt på dem. Speciellt om vi skall kunna utnyttja vår rätt att personrösta. På lokal nivå blev ju visserligen några av skuggfigurerna plötsligen väldigt synliga efter att de inför dold kamera fällt diverse fullständigt idiotiska uttalanden om invandrare.

Vad vi med viss säkerhet kan säga om dem är att de inte är speciellt representativa för befolkningen som helhet. Hur många av dem är låginkomsttagare eller rentav arbetslösa? Hur många är invandrare? Skolungdomar? Hur många jobbar inom vården? I själva verket är de alla i första hand något som vi andra inte är - proffspolitiker.

Det verkar höra till god ton hos såväl politiker som analytiker att framhålla att partiledarens roll i valrörelsen inte är så väldigt stor, även om vissa vågar ge sig ut i spekulation kring Leijonborgeffekten och liknande fenomen. Men hela medias täckning av valrörelsen är ju fullständigt centrerad kring partiledarna och deras förmåga som debattörer.

Valrörelsen kan ju ibland kännas som rena teatern; en enda stor exercis i retorik; ibland rentav som verbal pajkastning. Hur många gånger har vi inte hört Bo Lundgren påpeka att det var en socialdemokratisk regering som körde Sverige i botten i slutet av 80-talet? Eller Göran Persson säga att "det där vet du själv att det inte är sant, Bo Lundgren" och därigenom gått till ad hominem med implicita påståenden om lögnaktighet?

I själva verket skulle ju de faktiska skillnaderna mellan partiernas politik som över huvud taget debatterats säkerligen kunna framföras kort, koncist och objektivt på sisådär en halvtimme per parti, eller kanske rentav sammanfattas med att s-blocket vill göra allt bättre och behålla skatterna som de är, medan de borgerliga vill göra allt bättre samt sänka skatterna. Nåja, det är kanske att ta i, och visst är debatt viktigt, men man kan likväl ställa sig frågande till exakt vad som framförts utöver detta under de många timslånga debatter som visats i TV. Inget parti har väl till exempel påstått att de inte vill förbättra vården? Debatten kring vårdfrågan halkar helt enkelt ut i detaljer som för många väljare blir svåra att bedöma, och mynnar till slut ut i frågan om vi inte måste ha kvar skatterna på den nuvarande nivån om vi skall kunna höja vårdkvaliteten.

Det vi erbjuds att grunda vårt val på blir i slutänden någon eller några skillnader, inlindade i påståenden om att precis allt skall bli bättre, samt en ofantlig mängd retorisk hetluft - allt detta från våra karismatiska galjonsfigurer, partiledarna.

Att media dessutom verkar ha ett järngrepp kring vilka frågor som skall prioriteras i debatten är inte heller till fördel för demokratin. Alldeles tydligt kom ju till exempel miljöfrågorna i skymundan, trots att vi har ett parti vars namn antyder att detta borde vara deras centrala intresse. De internationella frågorna USA, Irak togs visserligen upp, och pressades en del på, trots de flesta partiernas ovilja att gripa sig an den frågan annat än med undflyende hänvisningar till vikten av att FN skall vara inblandade.

Sammanfattningsvis så kan man säga att vår demokrati består i att vi en gång vart fjärde år får kasta vår röst på ett parti som lutar sig mot ett av två block, ur vilka de har fullständig frihet att bryta sig loss efter att valet genomförts, utifrån att ha beskådat en retorisk tävling mellan dessas utvalda representanter, där alla säger sig vilja göra allt bättre. Hur vi röstar avgör vilka proffspolitiker som får representera oss, och göra de val som påverkar våra liv, i riksdagen. Har vi tur så kanske vi även får vara med och säga vad vi tycker i en folkomröstning. Det är dock helt upp till våra politiker om och när så blir fallet kanske först när en tillräcklig "opinionsbildning" - eller skall vi kalla det "opinionsförändring" - har ägt rum. Vidare är det helt upp till dem att avgöra huruvida de över huvud taget bryr sig om resultatet.

Detta är alltså den demokrati som vi hyllar så högt, mot vilken det är i det närmaste en dödssynd att uttala sig kritiskt. Är det verkligen så mycket mer än ett slagord? Ett koncept att känna sig varm i hjärtat inför, och en anledning för oss att hålla oss lugna och lydiga. Jag är med och bestämmer över samhället och mitt liv! Jo, en gång vart fjärde år får jag i alla fall en chans att utifrån en mer eller mindre missvisande reklamkampanj bestämma ungefär vem som skall bestämma över samhället och mitt liv.

Av Magnus Sjöstrand 07 okt 2002 19:24