Bröstförstoring - varför inte?

- Hennes morsa pröjsar.
- Gjorde inte hennes storasyrra det också?
- Jo, hon hade ju betalat åt henne så när Madde ville nu fick hon ju göra det igen.
- Hon har ju fått barn, det är väl mest då man känner det antar jag.
- Fy faan va orättvist, det är ju så himla dyrt. Man skulle ha nån som betalade åt en.
- Micke och jag sparar. Han betalar hälften.
- När ska du göra det då?
- Inte än. Micke har gått med på att vänta tills vi har fått barn.
- Um.
- Äh, man skulle ha en rik karl som kunde lägga upp allt på ett bräde.
- Eller en förstående farsa.

En eftermiddag på väg hem satt jag bredvid fyra tjejer i tunnelbanan. Jag bandade dem inte, men det de sa gjorde så starkt intryck på mig - chockade mig faktiskt - att jag ändå är rätt säker på att det, förutom namnen, är korrekt återgivet.

För mig har bröstförstoringar aldrig varit något man bara gör. Inte som att banta eller vaxa benen eller skaffa gymkort. Möjligtvis om man:

1 desperat ville ha en Slitz-startad karriär
2 haft bröstcancer eller drabbats av något annat som gjort att bröstet/n fått tas bort - men då handlar det ju mer om att ersätta än att förstora
3 hade knappnålssmå bröst och enorma problem med det.

Tjejgänget passade inte in på någon av dessa punkter. De var vanliga Vero Moda-brudar i 25-årsåldern. De var för gamla för Slitz. Deras bröst framstod, under t-shirts och linnen, som helt normala. Och nej, de verkade inte ha genomlidit några svåra operationer heller. Inte ännu.
För som samtalet led visade det sig att alla fyra planerade bröstförstoringar. Det var bara frågan om de skulle vänta tills barnen hade kommit eller köra så snart pengarna fanns.

Jag kunde som sagt omöjligt se varför de överhuvudtaget skulle operera sig. Jag önskar att det hade varit lika svårt att se varför de ville göra det.

I en artikel i Ordfront läser jag att antalet bröstförstoringsoperationer har ökat från några hundra om året för tio år sedan till ungefär 2 500 år 2001. De flesta är tydligen kvinnor som fått barn och ammat sönder brösten, kvinnor någonstans mellan 35 och 40. Men ungefär en tredjedel av de opererade tros vara i 20-årsåldern.
Som jag, alltså. Friska unga tjejer som bestämmer sig för att de "behöver" en operation och lägger upp 30 000 för ett par större bröst. 30 000. Fatta vad man kan göra för 30 000. Så varför? Varför?!

Jag önskar verkligen att det inte vore så enkelt att se.

Men så bläddrar man i ett gammalt nummer av Solo. En uppställning tjejer berättar om en respektive kroppsdel de är missnöjda med. En informativ pris- och riskguide visar sedan på plastikoperationen som kan råda bot på problemet. Som enligt tidningens logik då verkligen är kroppen och inte nojorna om den.

Så blir Hannah Widell upphöjd till särskilt värdefull feminist av Aftonbladets qvinnomaffia eftersom hon i sin svenne-Ricki Lake-show vågar "ta i kroppen". Men det Hannah säger när hon tar i kroppen är inte "operationer är skit, försök komma överens med dig själv". Utan "operationer kan vara ett sätt att bli lycklig".

Så tittar man på tv där en av de där Slitz-silikonbrudarna man raljerade över tidigare i texten berättar om varför hon valde att implantera silikon. "Jag var ung och osäker och trodde att jag skulle bli världens snyggaste ... Nu skulle jag nog inte ha gjort om det, men det är ju ändå upp till var och en vad de vill göra med sin kropp."

Så får man Expressens "Större bröst på 45 minuter"-löp slängt i ansiktet. Man läser i artikeln att svenska forskare nu tagit fram ett preparat som sprutas direkt in i bröstet. Hur smidigt som helst, inga knivar inblandade och "det ska i praktiken gå att jobba samma dag - med en större behå-storlek".

Så varför inte?

Väger man samman medie- och reklampropagandan för att "kroppen är ditt ansvar" och det här med att större bröst, hur de nu än blir det, är en del av det som ska vara - faller bitarna alldeles för smidigt på plats.
Idealet är inte ens längre sådant att man kan uppnå det genom tjejgängets nästa nästan för uppenbara samtalsämne, bantning.

Man måste ta till kniven för att bli nöjd. Eller för att göra "Micke" nöjd.

Av Jenny Damberg 06 okt 2002 19:33