Mässan

Ett barnvagnshjul rullade över min ena stortå. Det skulle fanimej vara förbjudet att ta in sittvagnar i det här jävla myllret, tänkte jag, när jag fortsatte i riktning mot rull-trappan. Med arrogans svepte jag högran genom luften för att slippa vänsteranhängarnas propaganda och åkte sedan ner i riktning mot piratförlagets monter där Liza Marklund fejkade ett leende efter varje utförd signering. Hon är rätt söt, tänkte jag. Men hon känner sig nog inte riktigt tillfreds med att behöva vara artig på konstgjort vis, det strider starkt mot hennes innersta natur.

Jag sicksackade fram mellan allt folk tills jag nådde fram till mitt mål, och ställde mig i kön med boken i ena handen.

- Till vem? frågade han.
- Till Anders, fick han som svar.

Det stod fyra personer före mig. Den första, Anders, såg ut att vara i min ålder. Han var lång och smärt och med en bio-logi som var som gjord för en reklamfilm för BMW. Han var klädd i en vinröd stilig skinnjacka som spände mot hans
v-formade ryggtavla. På huvudet hade han en ljus base-ballkeps som satt som formgjuten. Byxorna var ett par per-fekt sittande blåa diesel-jeans med vit toning på häck och baklår. Hans frisyr var det heller inget fel på. Hans hår var blankt, mörkt, smålockigt och med ett hårfäste som näs-tan gjorde mig avundsjuk. Han var med största sannolikhet en skärpt gosse med mycket god ekonomi. Säkerligen var han tillsammans med en välutbildad och välsvarvad flickvän som kanske jobbade som ekonomiansvarig på hans eller hans föräldrars företag. Hon var förmodligen lika noggrann med det yttre som Anders själv. Det skulle inte förvåna mig om hon, vid rätt behandling, kunde visa upp en vildkattas temperament i sängen. Problemet var bara att hon aldrig hade kunnat släppa på de sista spärrarna, eftersom hon kände sig något otrygg med Anders. För bakom alla hans dyra plagg dolde sig en inskränkt mes som blev rädd så fort han kom utanför sin väl utvalda bekantskapskrets. Hans rädsla var så stark att han undvek människor som han inte visste något om, som inte var av hans sort. Innerst inne var han medveten om att han levde i en skyddad värld. Men eftersom det inte fanns några inre kall eller levande drömmar som ryckte i honom, hade han bestämt sig för att stanna i bubblan, så länge det var möjligt.

Anders försvann.

- Till vem?
- Till mig...eh, Stefan.

Stefan var en riktig lodis. De säckiga sargade jeansen och den islamska axelväskan som hängde runt hans knotiga axel, var ting som tydde på detta. Och det blev inte bättre av att han var minst två meter lång och spinkig som spagetti. Ett riktigt saftigt drägg, med andra ord. Och varför han hade dragit på sig en flerfärgad stickad mössa, var också en gåta utan lösning. Det skulle inte förvåna mig om Stefan läste på universitetet i Lund, och i så fall hade han säkert gjort det sedan han gick ut gymnasiet. Att han skulle sätta sig bakom kassan på konsum var nämligen otänk-bart. Han var inte bara ett slödder. Han var en lat jävel också. Stefans liv gick ut på att läsa udda meningslösa kurser så länge CSN inte sparkade bakut. Och efter att ha läst slut på bidragen, hade han planer på att söka stipen-dier. Men eftersom det inte finns någon fond som kommer att släppa pengar till Stefan, lär han hamna på gatan en svart kväll i slutet av december. Men mitt i allt elände lär han träffa en tjej som vänder sladdarna rätt och får honom att veckla ut landningsstället. För innerst inne så är Stefan en hygglig och bra kille. Det är bara det att han befann sig i stadiet i livet då han ännu inte fått lära sig hur den bistra verkligheten är skapt. Det går att dra paralleller med Anders - fast ändå inte. Den största skillnaden var att Stefan inte räddes verkligheten - till skillnad mot Anders.

Lodisen Stefan försvann.

- Till vem?
- Ja, jag heter Ingrid, men det är min man, Lasse, som vill signerat.

Ingrid var en kortvuxen överviktig kvinna i femtiårsåldern, klädd i ett par mörkblåa byxor med perfekta pressvek och en ljusröd tygjacka som räckte ända ner till knävecken. Runt sin axel hängde en onödigt stor handväska som hon kanske hade en vattenflaska och ett paket våtservetter i. En skarp doft av parfym låg som ett genomskinligt moln runt hela henne. Ingrids man låg säkert på sofflocket i lägenheten och läste Göteborgs-Posten. Ingrids man var säkert ännu latare än Stefan. Jo, det var han. Han var en tjock svettig gubbe med de nedersta skjortknapparna uppknäppta så att hans hårbevuxna bleka buk vällde ut. En riktigt vidrig typ som motiverade sitt beteende med att han, minsann, slet från måndag till fredag. Och ibland till och med på helger. Ingrids man körde helt säkert spårvagn. Och i så fall var det frågan om den mest avskyvärda typen norr om Berlin. Jag kunde inte låta bli att tycka lite synd om Ingrid som hade kommit hit till bokmässan själv. Hon önskade säkert att hon haft någon bokintresserad väninna med sig. Om det inte varit för att jag hade ett ärende att uträtta, skulle jag gått fram till henne och inlett ett samtal.

Stackars Ingrid försvann, och nu var det bara en före mig.

- Till vem?
- Till Lina.

Linas fördelaktiga utseende inbjöd till en mer detaljerad analys. Men bakom den perfekta kroppen och det påklistrade leendet, fanns det som stal allt - en olycklig själ som hade blivit sviken under större delen av sin tid. Hennes ena förälder, antagligen fadern, hade missbrukat droger under hela hennes uppväxt och gjort Linas tillvaro i saknad av både sanning och trygghet. Men nu hade hon blivit kvitt sin far och försökte så gott hon kunde att leva ett eget liv. Och att Lina klarade sig själv, rådde det inget som helst tvivel om. Det egentliga problemet uppstod i relationer till andra killar. Hon hade nämligen så fruktansvärt svårt för att släppa andra in på livet - av rädsla att återigen bli sviken. Hon var verkligen en tjej som behövde en fast punkt i tillvaron, men hennes barndom hade gjort henne skör som en porslinsdocka. Men det syntes förstås inte, för en vanlig människa, bakom hennes vältränade spiror och häcken som var lika fast som Kylie Minouges. Men jag kan känna det minsta doftstråk av olycka. Och det gjorde jag när jag stod bakom Lina. Jag hade så gärna velat prata med henne och på så sätt försöka hjälpa - eftersom hon själv trilskades med att begrava och förtänga sin smärta långt in i kroppens innersta mörkerrum. Men av erfarenhet vet jag hur det går när man ger sig in i sådana här räddningsaktioner. Allt går åt helvete om personen som behöver hjälp inte själv inser det. Men lika säker som jag är över Linas psyke, lika säker är jag att hon kommer att komma till rätta med sina problem en vårdag i april när hon vågar töa upp allt det som ligger som permafrost i hennes inre. Lina kommer att bli en lycklig tjej med minst två barn.

Lina försvann - och nu blev det min tur.

- Till vem?, sa han.
- Ja, det är till min släkting...Maria.

Efter att ha fått boken signerad, gick jag bort till baren.

- En Hof, sa jag.
- Det har vi tyvärr inte, men vi har Mariestads.
- Ja, det går bra, sa jag.

Efter att ha fått ölen, snurrade jag ett halvt varv i barstolen och fortsatte med mina iakttagelser. Efter att ha druckit halva ölen, trängde en kvinna sig in mellan mig och en kostymklädd slempropp. Den där kvinnan visade sig inte vara någon annan än - Ingrid.

Nu jävlar, tänkte jag. Nu är det läge. Jag sökte ögonkontakt med Ingrid, fick den, och sa då:

- Har damen hittat något kul här på mässan? sa jag.
- Eh...ja, jag fick precis en bok signerad...och så har jag köpt en om blommor.
- Det var ju kul, sa jag.
- Man blir alldeles vimsig av att springa omkring här, sa Ingrid.
- Jo, det kan jag nog hålla med om. Ni får beställa in en öl, den hjälper till att bedöva.
- Oh nej, jag dricker inte öl. Jag kan bara dricka vatten. Jag hade en hel flaska med mig, men den har redan tagit slut.

Ingrid beställde en mineralvatten och plockade sedan upp en våtservett ur sin handväska och baddade sig i pannan.

- Har du själv hittat nånting? frågade Ingrid.
- Nej, jag har inte köpt nånting, men jag har varit på några riktigt intressanta miniseminarier. Bland annat ett med Bodil Jönsson.
- Det var jag också på. Hon är härlig att lyssna på...hon har en go skånsk dialekt. Och så blir man avlappnad på samma gång.
- Hon är verkligen bra, sa jag.
- Jag har försökt få min man att läsa "Tio tankar om tid". Men han vägrar - fast det egentligen hade gjort honom gott.
- Kör han spårvagn? frågade jag.
- Hur visste du det? svarade Ingrid förvånat.
- Det var bara en gisssning, sa jag och log.
- Du känner honom va?
- Nej för fan, svarade jag. Jag bor inte ens här. Jag är från Skåne.
- Är du tankeläsare? frågade Ingrid med ett litet leende på läpparna.
- Det tror jag inte, sa jag. Såvida inte din man inte ligger hemma på sofflocket med skjortan uppknäppt och läser Göteborgs-Posten.

Ingrid tog sitt mineralvatten och flydde i panik från baren. Hon slängde en skrämd blick efter mig när hon försvann in kaoset.

Det var som fan, tänkte jag.

Efter ytterligare en kvart i myllret, gick jag upp ett plan.

Vid rulltrappan som ledde upp mot kongresshallen, blev jag nästan nersprungen av Jan Guilou. Jaha, det är dig som dem kallar för "mansgris", tänkte jag, när han skuttade fram med korta rappa steg. Hans blick var fäst i golvet och under armen bar han en sliten väska av brunt läder. I den ligger säkert hans godisleksak, "piz". Och förmodligen är den av modell "Rosa pantern". Han lär ju också ha ett vap-en under västen, kanske en Magnum 44. Och om han får användning för den kommer han säkert att använda sig av Clintans repliker: "Do you feel happy today? Well, do you punk?"

Vem var det som gick där? Var inte det Annika Seward Jensen? Visst fan var det hon!

Oops, 10 000 tecken är snart nådda och jag har bara en hundralapp att röra mig med.

Detta är ett bidrag till Sourze författarskola.

Av Jonas Nilsson 02 okt 2002 15:20