Trauma i Polen

Jag börjar längta hem, intensivt. Vi har åkt båt i tio timmar på ett vilt hav, jag har kräkts de senaste sju timmarna och nu står jag här i avgasernas mecka. Det är vedervärdigt men det finns ingenting jag kan göra. Jag är på konfirmationsresa till Polen.

Prästen som tar oss dit anmäls tio år senare försvunnen i Sverige, och tar oss under resans gång med på ett gäng mindre trevliga utflykter. Vissa är naturligtvis intressanta och framförallt relevanta för sextio 15-åringar, men andra är rent förbjudna och definitivt obehagliga. Till de bättre sakerna vi besöker hör ett koncentrationsläger från andra världskriget, en gammal borg och ett barnhem. Det är uppslitande och jobbigt, men också nyttigt och det ger oss ett nytt perspektiv på våra liv.

Tyvärr tar de övriga utflykterna udden av det viktiga som vi faktiskt måste komma ihåg från dessa platser vi precis besökt. Vi åker nämligen till en restaurang där en bil står krockad och där föraren fortfarande sitter kvar i bilen. Ingen reagerar när föraren sitter framåtlutad mot ratten utan att röra sig. Inte vi, inte prästen och inte förarens landsmän. Vi vet inte om han är död eller om han bara är full. Men eftersom bilens front sitter fast i lyktstolpen framför borde mannen i bilen hur som helst inte må speciellt bra.

Vi åker till en restaurang där kvinnorna går omkring i vita och ljusrosa spetsunderkläder och vi åker buss med prästen som förare och krockar med en liten bil. Vi åker till ett diskotek fullt med människor betydligt äldre än vi, där vi kommer in bara för att prästen envisas med ägaren.

Tack vare att vi är så unga förstår vi inte riktigt allvaret i allt det prästen gör, men resan blir trots det på sitt sätt traumatisk. På hemvägen stoppas vi i tullen där tulltjänstemännen rotar igenom allt jag äger och har med på resan och vi får vänta i flera timmar mitt i natten. När bussen åter är lastad är alla trötta och vissa av oss somnar i mittgången i bussen och vaknar inte förrän då vi slår huvudet hårt i kanten när bussen får punktering mitt på landsvägen.

Polen. Jag kommer antagligen inte att åka dit igen, men jag är glad att vi var där. Tyvärr tror jag att den märklige präst vi hade med oss inte riktigt hade hamnat rätt i sitt yrkesval, och när jag tio år senare vet att han svindlat en massa pengar, åkt fast för fortkörning och är anmäld försvunnen är jag glad att inget värre hände. En mycket märklig resa till ett annorlunda land väldigt nära Sverige.

Det här är ett bidrag till "Jorden runt: recensera ett land" på kategorin Resor.

Av Malin Walldén 29 sep 2002 13:45