Varför låtas bli tvångskommenderad?

Just då tänkte jag inget särskilt på det, utan det är senare i livet jag börjat minnas händelsen.

Det var fredagen, veckan efter den 11 september - 2001. Då vill alla på jobbet uppmanades att hålla tre "tysta minutrar", innan vi gick på lunch, med hänsyn till dom omkomna amerikanska passagerarna.

På kvällsnyheterna, när jag kommer hem, ser jag Jan Guillou resa sig upp från soffan - under den årliga bokmässan - beger sig ut. Han vägrar att bli tvångskommenderad att hedra, en för honom massa helt okända amerikanska medborgare.

Onsdagen den 11 september - 2002, upphör radio, tv till och med de hårt arbetande politiska valarbetarna, en minut av sitt arbete till minne av de omkomna amerikanerna.

Denna händelser - liksom den hösten 1995 - med hänsyn till de omkomna Estonia-passagerna , väcker återigen vissa känslor inom mig.

För det första:

Jag tycker inte om och känner ingen skyldighet till att avtvingas "tysta minutrar", av varken min arbetstid eller annan tid - till minne av människor jag inte känner personligen.

För det andra:

Jag finner många försvar, för mina argument.

Bland annat:

Hur många av oss i västvärlden håller "tysta minutrar", för alla de länder, i "tredje världen", stormakten - USA - dödat människor i?

När oskyldiga landsmän får sätta livet till, är det självklart olyckligt, men jag ser inga skäl till att behöva hålla "tyst minutrar" till dessa - för mig - helt okända människor.

För det tredje:

Jag mår illa av att bli påmind dessa avskyvärda händelser, år efter år.

Min övertygelse är att man ska gå vidare, inte stanna kvar i det förflutna, och dessutom det onda. Jag tycker också man ska lika behandla människor i U-länderna såväl som i I-länderna. Försöka så gott det går inte stå i hejarklack åt någon eller några. Nej, var neutrala som nation inte bara i tanke och ord utan i handling, också.

Av Yohannis Petersson 27 sep 2002 17:22