Gubbstruttar spekulerar II

I mina möten med allsköns teknologi ligger mången smärta. Känslan av sönderfall - program som vägrar öppnas eller stängas och kretskort som inte fungerar trots att de skall så göra - har skurit som knivar i min enkla själ. Ja, det har gått så långt att jag nu tycker mig kunna skönja ett mönster. Ett mönster som följt mig och min uppväxt och som likt den fulaste enäggstvilling härmat varje rörelse jag behagat göra mot en större förståelse av teknik och allt det som nu detta innebär. Följt mig för att, när jag väl nått detta mål, genast förstöra, förgöra och lämna mig likt småtrasig hushållsmaskin i händerna på hantverkare - eller med andra ord - jag kommer aldrig att fungera igen, eller åtminstone inte bli lagad i tid.

Detta må låta som en galnings tro på en världsomspännande konspiration, men det är ju just detta som också är problemet. Det är de facto en sådan. En illvillig konspiration som följt mig och min person hela livet. Allt från min första moped som fungerade sammanlagt fem minuter under tre års nyttjande, fram tills nu, många år senare, då allt kretsar kring denna världs teknologiska mästerverk - självaste datorn. Det spelar ingen roll hur många program, dos-kommandon eller fackuttryck jag tycker mig kunna der SCSI - die SCSIs; der ASCII - die ASCIIs. För det är väl tyska det handlar om, eller?. Denna maskin är fortfarande ett mysterium. Men... Dess mysterium är ju faktiskt också dess dragningskraft. Ja, vilken fantastisk precision denna maskin egentligen har. Jag menar, hur vet den? Hur vet den vilka varningsrutor som irriterar mig mest? Hur vet den att,
- Nu... Nu är han nästan färdig, och han har inte sparat...

Ha, ha, haaa! Nu bombar jag!

Var har denna förmodat själlösa apparat fått reda på sådan information? Jag kan ju bara anta att det är från tidigare möten med mig och min person, dess användare. Detta skulle isåfall betyda att datorn lär sig, att den faktiskt kommer ihåg exakt när, var och hur den skall agera gentemot mig för att irritera allra mest. Ja, skulle det nu vara så att datorn faktiskt lärt sig hur den skall göra betyder detta ju i förlängningen att datorn... datorn den lever! Den tänker! Det är min teori i allafall. Till grund för denna lägger jag följande två fakta:

a tidpunkten för dataproblem; och,
b kunskapsnivån på dataproblem.

a Tidpunkten för dataproblem.
Det är inte bara tidigare ovan nämnda fakta om icke-sparad information som går förlorad när program rasar samman, som jag räknar in under denna punkt. Nej, det verkar som att apparatens sinnen eller känselspröt sträcker sig en bra bit ut, till angränsande ytor och dylikt. Hur långt är faktiskt inte känt. Ännu, bör tilläggas. Jag jobbar på det. Datorn kan alltså känna av att det faktiskt bara är jag kvar i rummet eller huset och så vidare. Att jag alltså inte är i stånd att på något sätt kontakta någon annan. Ett exempel:

- Så... då var länken till scannern fixad. Nu kan du lugnt fortsätta.
- Tack, tack så hemskt mycket. Verkligen skönt. Ja, den har krånglat hela tiden, men det verkar ju nu som att den... Se... Det gick! Jag kan scanna foto igen. Underbart.
- Ja, den skall fungera nu. Inga problem, alltså. Nej, du... Jag måste kila. Klockan är mycket. Skulle det krångla så... eh...
- Nej, nej. Du har ju fixat det nu. Se... Det funkar fint. Gå du nu så fortsätter jag här.
- Okej. Hej då. Vi se´s.
- Ja, det gör vi. Vissel, vissel, vissel. Ta ta da da da. Lu lu lu lu lu. Scanna, scanna, scanna. Da da da da. Inga problem här, inga pro... Ah, va fan. Jaha!

Som ni märker i exemplet ovan har alla som kan bistå med hjälp försvunnit ur bilden. Datorn väntade alltså helt kallt tills detta skulle inträffa. Ja, jag kan inte tolka dessa mina insamlade fakta på något annat sätt. Det bara är så.

b Kunskapsnivån på dataproblem.
Ibland är det dock inte bara i min ensamhet problem uppstår. Ibland drar datorn ned även mina vänner färre för var dag i det djupa träsk av illvilja som den själv lever i. Ett exempel:
- Du..! Kom hit! Nu dök det upp en sådan där skylt på skärmen som...
- Vad har du nu gjort?
- Jag..? Jag har inte gjort ett dugg. Tryckte i princip bara på startknappen. Jag svär.
- Jag får se. Vad står det nu? "Programmet har utfört förbjuden åtgärd... bla, bla, bla, bla... korslänkade filer... bla, bla, bla... ersätta med kopior..." Vad då korslänkade filer? Ersätta med kopior?
- Inte vet jag.
- Ja, inte jag heller, men... Datorn får inte sabba något nu. Vi har ju skrivit i timmar. Tja, det verkar inte så viktigt ändå. Tryck ja där bara så ordnar det sig nog. De där namnen på filerna som datorn menar det är fel på, har ju inget med vårt program att göra, eller..?
- Inte en aning, faktiskt. Skall jag trycka ja här nu då?
- Ja, herregud. Gör det så vi kommer vidare. Vi måste ju fortsätta.
- Okej, då trycker jag nu.
- Gör det och... Ah, va fan. Jaha!

Intressant att notera är också de så kallade lösenord som alldeles säkert hjälpte datorn till beslut om att utlösa attacken. Jag tänker då närmast på ovan nämnda ...skrivit i timmar... och ...måste fortsätta.... Kanske även ...har ju inget med vårt program att göra..., men det är svårt att utläsa.

Så... Dessa är de fakta jag lägger till grund för min övertygelse. Måhända att allt detta låter en smula naivt, men jag står fast vid min tro - datorn lever och det är bara, bara mitt fel. Sorry alla!

Av Joakim Hallin 26 sep 2002 10:14