Tuppkammar och Gothfiol

Aldrig någonsin har jag stött på en sådan intolerans mot nya människor som då jag, i sökandet efter en identitet blev punkare. Jag tyckte punken passade mig rätt väl som klädstil. Jag gillade inte samhället jag levde i, jag hade lyssnat på rockmusik sen min allra första levnadsår och jag kände mig bortkopplad från resten av världen.

I mitt första möte med, som de ansåg sig vara, de riktiga punxen blev jag direkt klassad som en Ingen, detta tack vare min osäkerhet och andra svagheter. Jag ville exempelvis inte bete mig som ett riktigt svin. Jag fick ett öknamn som hänvisade till min oäkthet, att jag var en wanna-be.

Vad stod nu de riktiga punkarna för? För mig var punken förknipat med underjorden, något som inte var som allt annat. Men till min stora förvåning gjorde dessa punkare precis som alla andra. De åt på McDonalds, drack Cola, rökte Marlboro. Det enda möjliga samhällsmedvetna som de gjorde var att de köpte kläder på UFF. Men det har ju visat sig att UFF är en sektorganisation som är farlig, så den alternativa handlingen gick i stöpet. Det enda riktigt markanta man gjorde var att skolka från skolan och dricka öl. Samhällskritiken bestod av gamla hjärndöda klyschor som ingen förstod eller hade reflekterat djupare över. Politisk kamp var så gott som obefintlig.

Det enda det egentligen handlade om vara att bevisa för sig själv att man var annorlunda, att man inte var som alla andra. Man var speciell, man var någon. Men yvärr så är ju det enda som skiljer dem från de andra tonåringarna att de har ölkagge, alkoholism och växande dumhet. Och fula kläder. De ska inte komma och klaga över att ingen snygga, normala kollar efter dem, när de ser ut som de gör.

Mitt möte med svartrockare är ännu värre. En kultur där det är tufft att vara deprimerad är nog inget steg i rätt riktning. Att det anses tufft att åderlåta sig själv är nog en annan mindre bra gimmick dessa svartrockare har. De tjejer jag träffat som varit svartrockare har varit vrak, nergrävda i sin egen depression. Att det dessutom är tufft att vara självdestruktiv gör inte utsikterna vackrare.

Världen är faktiskt inte bara svart. Att gräva ner sig sådär är inte bra. Man blir cynisk, och ser världen som ett stort hot, fylld med ondska och hat. Precis som bland punkarna konsumerar man alkohol och andra droger, man gör det för att dränka sina sorger, utan att försöka lösa problemen på annan väg. Man förstör sig själv utan att veta varför och utan att ge världen en chans.

Alla vet ju att det är tufft att vara alternativ, därför gömmer man sig bakom en identitet utan att ta hand om de egentliga problemen. Alla vet att det är tufft att ta sitt liv och att ha stora ärr på kroppen. Det är tufft att vara samhällskritisk och att vara självdestruktiv. Det är tufft att ta droger och supa som en galning.

Min uppfattning är att det inte finns något annat stillandskap där det finns mer olycka, fler männsikor som behöver hjälp och fler grundlurade idioter. Man ska inte förstöra sig själv, bara för att man vill vara annorlunda. Vad är det för fel att vara precis som alla andra?

Lämna depressionen åt de med verkliga problem. Lämna samhällskritiken åt de som vet vad de snackar om. Lämna klädstilen åt de som verkligen gillar den. Lämna snittandet åt doktorerna och lämna drogerna åt de som vet hur man hanterar dem.

ACAB All Cops Are Bastards var ändå aldrig något annat än en dålig klyscha.

Av Idioten Puckosson 25 sep 2002 11:42