Bortom älgar och björnar

Älgen Rune och björnen Bert slåss om utrymmet på förstasidan. Rune har setts knata runt i ett potatisland medan Bert blir fräckare och fräckare. Han har minsann tömt ut och in och dinerat på familjen Olssons rester.

Jag lägger tidningen åt sidan och tittar ut genom fönstret. Den norrländska skymningen sänker sig hastigt och snart ser jag bara stjärnor i den mörka kvällningen. Det är stilla och lugnt i min kupe. En äldre dam som läser romantiskt tjafs och en ung tjej som biter på naglarna. Redan vid halv nio-snåret vill damen bädda upp och jag misstycker inte.

Otroligt nog så somnar jag före midnatt. Ligger först och läser mordet på Orientexpressen, det känns passande med en gammal Agathafavorit när man ska tåga. Så snart jag släckt lampan så sänker sig sömnen över mig och jag sover ändå till morgonen.

Vaknar med ett ryck och känner hur det pirrar i magen. I ett år har Sourze varit en lika naturlig del i mitt liv som att nysa när det kittlar i näsan. Och nu är jag på väg att få ansikten på dom jag lärt känna via deras texter. Vet inte riktigt vad jag förväntar mig. Vet bara att jag är lite nervös.

Tåget segar sig förbi Skövde, damen hoppar av i Falkenberg och plötsligt är det bara ett par stationer kvar. Jag packar ihop mina pryttlar och går på toaletten för att kissa, igen.

Tre droppar senare så står jag där vid dörren och tåget makar sig in på Centralen. Där någonstans på perrongen står Carola Ulups och väntar på mig. Jag undrar om hon är lika nervös som jag är? Eller är jag bara löjlig? Spelar faktiskt ingen som helst roll, för nu har jag passerat the point of no return.

Tittar mig omkring när jag stigit av. Var är hon? Går sakta med min gigantiska väska. Packade bara ner det absolut nödvändigaste, och av någon oförklarlig anledning var det nödvändigt med fyra par skor, tre par byxor och ändlöst många tröjor. Man kan ju aldrig veta.

Shit, där står hon! Tror jag. En blond tjej klädd i jeans. Jag försöker mig på ett prövande leende och går närmare. Hon ser mig inte utan spanar utmed andra sidan. Jag hostharklar och sträcker ut näven när jag närmar mig. Då tittar hon upp och stirrar på mig, med en min av lätt förvirring och avsmak. "Och vem fan är du då?" ser hon ut att tänka. Och det gjorde hon rätt i, för precis bakom henne står Carola.

Vi har känt varandra i evigheter. Exakt så känns det. Jag blir lättad när jag känner hur otvunget det är och vi skyndar på spårvagnen som tar oss ut till mässan. Ringer Kajsa Kallio när vi kommit dit och blir dirigerade till hennes bil som står parkerad på översta däcket. Känner igen henne direkt, känd från Diskus står hon där, lång och ståtlig och så Kajsa.

När vi betalat in oss på mässan guidar Kajsa oss till Sourzes monter. Vi hinner nästan fram när hon stannar till vid en bardisk. Där sitter författare Vestlin och Gaisare Ahnberg. Jisses, så detta är männen bakom texterna. Micke med en stor prilla under läppen, general lös, visste väl att han var att lita på, och Ahnberg. Grabben med skön kaxighet. Men han ser ju snäll ut, en smula blyg till och med. Och där är Kalle Dix! Så olik sig han var. Brillorna. Han har inte brillorna på sig, det förklarar saken. Han känns soft och avslappad, trots att han förklarar sig stressad.

Vi suger också i oss varsin öl och börjar sedan gå runt på mässan. Det vimlar av så många kändisar att jag får whiplashkänning i nacken. Elefanterna Leif GW och Guillou signerar böcker. Unni Drougge vänder bort huvudet när Carola vill fotografera henne och Liza Marklund ser en smula trött ut. Mark Levengood kramar Carola i flera minuter medan jag försöker komma underfund med digitalkameran. Till sist tittar han på klockan och säger att vi är så välkomna tillbaka om en halvtimme, när han är färdig med dagens åtagande, då kan han kramas en stund till.

Plötsligt står en liten mörk skönhet bredvis oss. Beatrice De Quedo. Hon är sina texter, mjuk och varm. Vi slår följe och tar med oss Vestlin och Ahnberg för en bit mat. Snackar och äter pasta, sköljer ner med en öl. Tror att Micke är nervös för intervjun som snart ska följa. Han och Kalle ska sitta i mysfåtöljerna i Sourzes monter och snacka om hur Micke blev "upptäckt" via Sourze författarskola. Men det går bra. Intervjun flyter fint och Belinda Olsson och Ali Fegan har hittat dit för att lyssna. Känner genast igen Hasselbergarn, och där är visst Jesper N. Hälsar på alla, men hinner inte prata så mycket, tyvärr.

Dagen tar slut och övergår i afton. Vi åker hem till Carola där vi sätter oss ner och tar en öl, knaprar på kyckling och ost medan Cecilia "Tillan" Seward underhåller oss. Tänker att om vi någon gång får brist på folk till revyn så ska jag banne mig ringa denna dam.

Timmarna tickar så fort att vi inte hinner göra oss speciellt vackra. Vi drar in till stan och hamnar på Boomens salonger. Knökfullt med folk och högljutt. Ett liveband lirar sköna jamaicarytmer och kvällen tar slut i ett huj.

På lördagen sluter det upp fler Sourzare. Sten O Andersson kommer oklanderligt klädd, i vit skjorta och slips och Johanna Parrika Altenstedt, med en alldeles underbar dialekt. Vi åker upp i Gothiatornet och samtalar över en öl. Utsikten är vidunderlig och jag kan inte låta bli att förundras över att jag lärt känna dessa människor genom deras texter. Vi har faktiskt känt varandra sedan en tid tillbaka, trots att det är första gången vi möts öga mot öga. Det är en fascinerande känsla och den växer sig starkare under kvällens lopp.

Vi träffas nere på Park vid halv tio på kvällen. Sten och Johanna har redan suttit en stund när vi kommer inrusande, men efter en liten stund har vi kommit ikapp. Sedan sitter vi där hela kvällen. Ali och Belinda dyker upp efter en stund och samtalen flödar med skratten.

Innan jag hinner blinka släcks baren ned och festen är över. Förfriskad som jag är, tvekar jag inte när jag ser Mikael Niemi ute vid ett bord i lobbyn. Jag knatar dit och skakar hans hand. Uttrycker min beundran och blir till sist dragen därifrån av Carola, innan det blir pinsamt.

Kliver på tåget hem klockan 17 på söndagen. Tar farväl av Carola och känner mig upprymd, trots att jag är in till koma trött. Jag bäddar ner mig och ligger sedan vaken halva natten. Mitt huvud känns som en jabbningsboll där intrycken trängs och dom behöver sorteras innan jag kan få bollen att sluta darra. Till sist anfalls jag i alla fall av utmattning och sover sött tills tåget på morgonkvisten skakar sig in på Bastuträsks station.

Ensam stiger jag ut i den kalla men klara norrlandsluften. En övergiven morgontidning ligger på en bänk och när jag passerar den så ser jag en suddig bild på Bert. Ta mig fan om han inte varit och käkat rester igen.

Av Lena Vikberg 23 sep 2002 17:53