Bör FN bomba Israel?

I veckan gästar den amerikanske lingvistikprofessorn, filosofen och samhällskritikern Noam Chomsky Sverige. I söndags talade han på bokmässan. 4 000 åhörare hade kommit till seminariet, som på grund av det omfattande intresset hade flyttats från den vanliga stora konferenssalen till Scandinavium. Från Göteborg går sedan färden vidare till Örebro och slutligen till Stockholm.

Det är över tre decennier sedan Noam Chomsky senast var i Sverige. Då, 1969, mitt under brinnande Vietnamkrig, var Chomsky sedan över ett decennium världsberömd lingvist vid Massachusetts Institute of Technology MIT. Redan innan han fyllt trettio år hade han revolutionerat lingvistiken med idén att vi människor inte föds med ett helt formlöst medvetande, som successivt bygger upp förståelsen av språket, utan snarare föds människan med en genetiskt förprogrammerad förmåga att förvärva språk.

1969 hade han dessutom sedan ett par år stigit fram på scenen som den främste kritikern av USA:s krig mot Vietnam. Med böcker som Makt och motstånd 1969, I krig med Asien 1971, De mänskliga rättigheternas politiska ekonomi 1981, Makt och Ideologi 1988, Terrorismens kultur 1990, Man kan inte mörda historien 1995, Skurkstater 2001, 11/9 2001 och nu senast Propagandans makt 2002 - och detta bara för att nämna ett fåtal av de publikationer som finns på svenska - har han fortsatt sin outtröttliga kritik av makten, massmedia och de intellektuella i allmänhet och den amerikanska utrikespolitiken i synnerhet. Det han säger går på tvärs mot våra gängse uppfattningar, det vill säga mot den ideologi som makthavarna försöker proppa i oss.

Nåväl, vad hade Chomsky att förtälja? Den 11 september förändrade faktiskt världen, men inte på det sätt som det vanligen antas. Det som var nytt, det som bröt mot tradition, var att det inte var Kuba, Libyen, Tjetjenien eller något annat litet land, som angreps av en militär stormakt. De "vanliga offren" - fattiga människor i tredje världen - hade plötsligt ersatts med amerikaner. Detta var nytt.

Men kriget mot terrorismen var inget nytt, förklarade Chomsky. Det lanserades av Ronald Reagen i början av 1980-talet, och riktades mot Nicaragua, Mellanöstern och befrielserörelserna i södra Afrika. Nicaragua som 1979 gjort sig av med den USA-stödda diktatorn Somoza, satte under ledning av den nya regimen igång omfattande sociala program och höjde den allmänna livskvalitén för vanliga människor. Landet förklarades vara en "farlig cancersvulst". Mot det lilla landet sattes en omfattande terrorverksamhet igång, genom legotrupper stationerade i grannländerna, som av amerikanerna givits ordern att "sikta på mjuka mål" - bönder, lärare, kvinnor och barn. Detta sades vara ett krig mot terrorismen. Men i själva verket dömdes USA för sitt angrepp på Nicaragua för internationell terrorism i internationella domstolen i Haag 1986.

Israel och dess bestialiska angrepp mot den palestinska befolkningen och invasionen av Libanon 1982 - med 20 000 döda som resultat - understöddes och uppmuntrades av USA. Libyen bombades 1986 och ett år tidigare hade CIA sprängt en bilbomb i Libanon. Chomsky framhåller vikten av att inte tala om Israels krig mot Palestina, utan om "USA:s och Israels krig mot palestinierna". USA med sitt militära, politiska och ekonomiska stöd är förutsättningen för den pågående ockupationen av Palestina och de dagliga israeliska terrorhandlingarna mot palestinierna.

1988 förklarades i en amerikansk kongressrapport Nelson Mandelas ANC, vara en ledande terrororganisation. Under Reagens period vid makten gavs den vita rasistregeringen fullt stöd i sitt "krig mot terrorismen", som under endast denne amerikanske presidents ämbetsperiod resulterade i 1,5 miljoner människors död i gränsstaterna.

Chomsky påpekar att samma personer som nu leder den andra fasen av kriget mot terrorismen var ledande redan under Reagens första fas. John Negreponte är nu amerikansk FN-ambassadör. Då, på 80-talet, ansvarade han för organiseringen av legotrupperna som opererade i Nicaragua. Rumsfeldt, nu försvarsminister, var då på 80-talet, sändebud i Mellersta Östern. Colin Powel, nu utrikesminister, var då högste militäre ansvarige för kriget mot terrorismen.

Krigen mot terrorismen - en rubrik som döljer dess egentliga syfte att säkra de rika ländernas tillgång till de viktiga råvaror som finns i de fattiga länderna - rullar nu vidare. Från Afghanistan, vars nya regim kan garantera utförseln av den Kaukasiska oljan, vidare till Irak, vars oljetillgångar bättre skulle garanteras med en amerikansk-brittisk legoknekt vid makten.

På en publikfråga om vad han ansåg om Anna Lindhs stöd för ett militärt angrepp på Irak om landet inte släpper in vapeninspektörerna, gjorde Chomsky några mycket viktiga påpekanden och vände frågan upp och ned. Säkerhetsrådets resolutioner talar inte endast om irakisk nedrustning, utan om nedrustning i hela regionen. Om vi därför ställer frågan om Irak bör bombas om de inte uppfyller FN:s resolutioner, då är "frågan som måste ställas om inte FN också ska använda våld mot Pakistan, Turkiet och Israel", menade Chomsky.

Detta är något för Anna Lindh att fundera över. Om Irak ska bombas för att landet inte uppfyller FN:s resolutioner, bör då inte också Israel bombas, som konsekvent under decennier struntat i FN:s resolutioner och som i denna stund intensifierar sin terrorpolitik mot palestinierna? Eller vad sägs om den, vad gäller Irak, omtalade "kompromisslinjen" med väpnade vapeninspektioner, fast exempelvis riktade mot Israels kärnvapenprogram? Detta är något vi inte lär få se. Skälet till denna inkonsekvens vad gäller responsen på olydnad inför FN, är att de egentliga skälen till krigssträvandena inte är de som makthavarna anger.

Det är genom att sätta fingret på skillnaden mellan makthavarnas tal om de "ädla principer" som de säger sig vilja följa och den verkliga politik de administrerar, som Chomsky blir intressant. Och han gör det så att alla kan förstå. Därav det enorma intresset inför hans besök.

Undertecknad sitter även i redaktionskommittén till den socialistiska tidsskriften Fronesis.

Av Tony Johansson 23 sep 2002 16:51