Penny - Del 1

Första gången betjänten snubblade, lutade hon sig fram, tog tag om vinflaskan, slog upp i sitt glas, och passade på att komma närmare när hon återigen satte sig tillrätta. Kort därefter drog hon benen till sig och vek dem in under sin snäva jeanskjol. En svag doft av kvinnokött letade sig in i min näsa och sopade dammet i hjärnan under mattan. Jag la upp min vänstra arm på soffryggens ovankant och då sjönk hon in i mig; min arm föll sedan ner över hennes axel.

– Vill du ha? frågade hon och sträckte fram glaset under min haka.
– Nej tack, sa jag och tog tag om glaset och satte ner det på bordet.
– Noop. Försök dig inte på någonting, sa hon och tog upp glaset igen.
– Du ser alltså på det här? sa jag.
– U-hum, mumlade hon och verkade vara fullt upptagen med tevetittandet.

Nu hade jag, eller hon, satt mig i en situation som jag hatar ut över allt annat. Nu handlade det antingen om att låtsas som om att det kvittade – vilket det absolut inte gjorde – eller att göra ett nytt försök igen om ett par sekunder, med risk att göra en mindre utarmning av stoltheten. Visserligen skulle jag kunna göra många försök, men hela min karaktär skulle kunna upplösas med för många misslyckanden.

Andra gången betjänten snubblade, märkte jag att det rådde en helt annan stämning mellan oss. Vid detta laget hade hon skänkt en titt på sitt armbandsur, vilket borde innebära att hon underförstått ville upplysa mig om att hon inte hade hela dagen på sig. Men för att vara på den säkra sidan, bestämda jag mig för att avvakta ytterligare några sekunder. Dessutom fejkade jag en gäspning och sträckte på kroppen för att signalera: "jag bryr mig inte så mycket, börjar bli trött, ska nog snart gå och lägga mig". Efter denna skenmanöver var det dags. Men innan jag hann komma till skott, vände sig Penny med ansiktet mot mig och lös mig i pupillerna med sina isblå ögon.

– Jag skulle kanske stanna här hos dig inatt? Det hade du väl inte haft något emot? sa hon.

Nu gäller det verkligen att spela ut korten i rätt ordning, tänkte jag och vek av med med blicken.

– Du gör precis som som du vill, sa jag och försökte återigen att verka oberörd.
– Hum, det är kanske ingen bra idé ändå, jag ska ut till pollarna tidigt imorgon, sa hon, tog en ny klunk – och fortsatte följa betjäntens vingliga steg.

Det var en utomordentlig idé, tänkte jag – men sa det inte. Efter det försökte jag tänka ut nästa drag som förhoppningsvis skulle komma att ge utdelning. Det enda jag kom fram till var att jag befann mig i ett kritiskt skede. Om jag valde att försöka förföra på direkten skulle det kunna resultera i att mina ord, dem som sa att hon gjorde som hon ville, inte togs som äkta. Det var dem ju å andra sidan inte heller. Men det är ju inget som hon skulle ha reda på. Hursomhelst – om jag valde att hålla mig passiv, skulle kvällen kunna sluta i besvikelse. Då skulle Penny kanske resa sig och gå. Till saken hör att om Penny en gång bestämt sig för något, så ångrar hon sig aldrig.

Tredje gången betjänten snubblade, reste sig Penny upp från soffan.

– Ska bara gå på toaletten. Väck med benen så att jag kommer förbi, sa hon och tog riktning mot toalettdörren.

Jag drog benen till mig.

– Hur ska du göra då? sa jag.

Penny vände sig om, la armarna i kors och satte det ena benet en halv meter framför det andra.

– Du tittar på mig som om jag vore en tavla, sa jag.

Penny log.

– Gör jag inte alls, isåfall ska man stå så här, sa hon och försköt sin kropps tyngd så att den vilade på det bakersta benet. Sedan klämde hon sig försiktigt runt hakspetsen med tumme och pekfinger.
– Så här står man när man betraktar ett konstverk, sa hon och log ännu mer.
– Är jag ett sånt då?

Penny svarade inte. Istället gick hon fram mot mig, lutade sig fram i nittio grader, stödde händerna mot soffans arm-stöd – och kysste mig vått. Hon nafsade mig i öronsnibben och viskade:

– Du vill ha mig i kväll va?

Jag svalde.

– U-hum, var det enda jag fick fram, samtidigt som blodet for fram genom kärl och vener och gjorde mig stenhård.
– Men se, det kan bli svårt, för pollarna ska ha mat imorgon bitti förstår du, sa hon och vände på hälen.

Jag gillade verkligen Penny. Det var en riktigt bra tjej. Förutom att hon hade ovanan att pilla sig i näsan när vi åt frukost. Men det gjorde inte så mycket. I varje fall inte en kväll som den här. Det bästa med Penny var hennes humör. Hon var alltid glad. Till och med när hon var på dåligt humör. "Folk tror att jag aldrig har bekymmer, det är ingen som tror att jag kan vara nere", berättade hon en gång. Den gången tyckte jag lite synd om henne. Och då började hon gråta. Det var en av de få gånger jag sett henne gråta. För mig kändes det underbart. Inte för att hon var deppig. Men för att hon grät. Sanningen är den att jag själv också började gråta. Men inte för att jag var ledsen.

Mina tidigare tjejer hade varit som jag. Lite osäkra typer med högst ett ben på jorden. Penny var en säker tjej. Härligt frigjord, sa vad hon tyckte och tänkte – utan att för den sakens skull snacka en massa skit. Dessutom kom hon från en familj som skiljde sig starkt från allt som jag tidigare hade varit med om. Adeln. Jag kan inte förneka att det kändes aningen nervöst första gången jag besökte hennes hem. En tweedkavaj, oljerockar av yppersta kvalitet, terrakottafärgade väggar, ett mörkt golv av sten och en hallmöbel i oljad ek, gav ett stabilt och gediget helhetsintryck där jag stod innanför dörren i mina finska stålhätteskor. Jag, min idiot, borde ha klätt mig bättre, men omständigheterna hade gjort att jag bar mina skitiga arbetskläder. "Det gör ingenting att du är klädd sådär" hade Penny slagit i mig. Och det visade sig att hon hade rätt. Hennes föräldrar var varma människor med glimten i ögat.

Hon bodde hemma vid den här tiden och bedrev med sin mor en förstaklassig hästuppfödning. Hon brann för hästarna som hon tjänade grova pengar på. Hon tjänade minst hundra gånger mer än jag. Men det hade ingen som helst betydelse. Jag tyckte om henne. Och det var det som räknades. Och för övrigt så kände jag inte till hennes bakgrund när vi fick kontakt. Därför ska ingen anklaga mig för att jag tog henne för pengarna. En kort period innan jag träffade henne, hade jag nämligen lekt med en tanke som jag med jämna mellanrum också ventilerat. Den om att jag kanske skulle trivas med att bli motsvarigheten till hemmafru och att alltid få gå hemma och pula och dona. Nu i efterhand så är tanken absurd. Penny skulle aldrig tillåta sig leva tillsammans med någon som hon skulle vara tvungen att försörja.

– Så, nu är jag tillbaks, sa hon och ställde sig mitt för teven.
– Skulle inte du se det här?
– Den här smörjan är lika förutsägbar som Helena Bergströms hackande snyftningar och sminkfyllda tårar.
– Var fick du nu Helena Bergström ifrån?
– Strunt i henne nu, kom hit istället.

Av Jonas Nilsson 20 sep 2002 11:46