Sjöjungfrun på rymmen

En helt vanlig dag på vuxendagiset M/S Myteri väntar. Om jag bara inte vore så himla less och uttråkad. Nej, det är väl bara att ta tag i dagens sysslor. Precis som alla andra dagar. Tur att det är söndag, åtminstone lite mindre att göra.

***

Hehe, jag har lyckats övertyga kocken om att jag inte har något att göra förrän vid lunch. Så nu kan jag alldeles ensam ta mig en tur på stan. Den enda jag vill ha som sällskap är många hundratals mil härifrån. Äh, det blir skönt med några timmar för mig själv. Ingen idé att gå här i värmen och längta sig galen.

***

Sätter mig på en bänk och fortsätter skriva: Gatorna är helt öde. Vad gör lokalbefolkningen vid den här tiden på morgonen? Kanske de gör sig i ordning för kyrkan, eller någon fotbollsmatch? Här är de då inte. Tänk att det igår kväll var sånt liv och rörelse just här. Tidiga morgnar är den allra bästa tiden att uppleva nya platser, särskilt på egen hand. Mycket beroende av att man känner sig säkrare, förmodligen en falsk säkerhetskänsla. Skulle det inte vara marknad här på söndagsmorgnar?

***

En bit längre bort skymtar jag en storvuxen man. Han går beslutsamt vägen fram, men det är något med honom som gör mig en aning avvaktande. Hastigt skyndar jag mig att byta sida på trottoaren, allt för att inte komma mellan mannen och det höga stängslet på min vänstra sida. Morgontrött som jag alltid är så hinner jag inte riktigt komma ur mannens väg, han greppar hårt om min arm. Jag ser hans ögon, de kan inte riktigt fokusera. Instinktivt och helt tyst ger jag honom en välriktad spark som gör att han släpper mig. Vad fan gör jag här?

***

Jag hastar längs huvudgatan och, tro det eller ej, där kommer ju exil-finländaren! Undrar just var han kan ha varit i natt? Nej, jag vill nog egentligen inte veta. Bäst så. Vi kommer överens om att inte berätta för någon att vi träffats. Inom mig har tanken på att inte återvända till mina sysslor väckts. Varför ska alltid jag vara den som sköter mina åtaganden?

***

Efter några timmars planlöst vandrande i de många kyrkornas stad vänder jag dock åter mot M/S Myteri. Min ork är inte vad den borde efter gårdagens festligheter. Vid vattenhålet närmast kajen står flera av grabbarna och tar sig dagens första öl. Jag gör dem sällskap en liten stund. Stunden blir till ett par timmar och till vårt sällskap sluter sig snart ett antal stuvare, men även ytterligare en bekant. Också han har bestämt sig för att ha en lugn söndag i hamn. Nej, nu har jag missat lunchbestyren! Vad ska jag göra? Vi kommer alla överens att de flesta ska gå ombord igen och att jag och den andra smitaren ska ta oss en heldag i staden. De som hastar ombord lovar att de inte ska berätta att de träffat oss två.

***

Vi har en underbar dag. Strövar gatorna upp och ner, tar en svalkande sockerrörsdricka eller två, besöker konstnärsateljéer och den myllrande hamnmarknaden. Innan vi till sist vänder hemåt på kvällskvisten äter vi en makalöst god traditionell middag i kulturhusets restaurang. Om vi bara inte behövde återvända ombord, det kommer förmodligen att vara ett himla liv om vårt försvinnande. Med all rätt.

***

Under promenaden tillbaka till verkligheten, som den faktiskt ser ut ett par månader åt gången, hittar vi av någon anledning på en historia om vad som hänt. Jag ska visst ha gått vilse och min kompanjon ska ha hittat mig. Typiskt, alltid tjejen som ska vara offret. Skratt. Varför inte bara säga som det är? Fråga mig inte varför, just då lät det som en bra idé att ljuga.

***

Nu ser jag M/S Myteri. På däck står nästan hela manskapet, men framförallt högste chefen. När de ser oss på håll springer kaptenen, fortare än någonsin, ner för fallrepet. Han är rasande och kan inte förstå hur oansvarigt framförallt jag har betett mig. Förstår jag inte att han tvingats ringa polisen? När de väl kommit ombord så hade de bara sagt att om någon försvinner i den här staden, och inte kommer tillbaka inom ett par timmar, så har de antingen kidnappats, våldtagits eller mördats. Grabbarna har visst hållit sitt ord om att inte berätta att vi setts. Och här står vi nu och ljuger oss blå. Kaptenen vänder oss ryggen samtidigt som han säger att han inte ens vill se mig de närmaste dagarna. När kaptenen försvunnit utom synhåll skyndar kocken fram och ger mig en stor kram: "...det förstår du väl att vi har varit oroliga?". Han blinkar med ena ögat och säger att det var ju tur att kollegan dök upp när han gjorde.

***

Fastän klockan är bara barnet, tar jag mig en liten sömnlur. Kanske är jag naiv som bara den, men jag hoppas att den värsta stormen ska ha blåst över när jag vaknar igen.

Av Linda Björling 18 sep 2002 11:28