Musikindustrin blåser oss

Det hela började en ovanlig dag i skolan. Det ovanliga bestod i att vår lunch var en hel timme lång, och att vi därför inte behövde stressa till våra eftervarande lektioner. Så hela vårt gäng av synthare och hårdrockare och satanister och kristna, satt vid det där bordet och egentligen var kulturkrocken undviklig. Vi har aldrig bråkat om hur usla Black Sabbath är jämfört med Human Leauge, eller om hur Jungfru Maria kunde föda ett barn när hon var oskuld. Vi lär aldrig göra det heller. För till skillnad från många andra har vi balans i våra liv. Några tar hjälp av kristaller, andra ordnar upp sina liv, ytterligare några sover längre än tolv timmar om dagen.
Så egentligen kunde ingen fatta vad det var som utlöste kommentaren om Kraftwerk från Ursyntharen Fredde. Plötsligt avbröt han bara sitt ätande och såg på oss synthare i gänget. Vi som hade lika ruggiga frisyrer som han, vi med de urkonstiga svarta kläderna som spenderade all vår tid med den elektroniska musiken.
- Hur kan ni lyssna på Kraftwerk? sa han plötsligt.
Louise, som varit synthare sen födslen, spottade av pur förvåning ur sig halva mjölkglaset hon nyss hade druckit av. Och alla stirrade vi på Fredde.
- Ja, de låter ju verkligen skit, sa han och tog en tugga på sin knäckemacka. Bara Blipp-blipp och monotona röster. Jag fattar det inte.
- Men du har ju alltid lyssnat på Kraftwerk, sa jag förvånat. Och alla synthare lyssnar ju på Kraftwerk.
- Betyder det att de är bra för det? snäste han surt till och förpassade mitt uttalande till månen.
- Vad vill du nu ha sagt med det? frågade Milla, hårdrockssyntharen i gänget.
Vi alla såg på honom och krävde ett svar. Han suckade.
- Ni nöjer er med alldeles för lite, sa han. Inom alla musikstilar finns det sämre och bättre band. Men du ser inte en hårdrockare lyssna på ett av ur-banden som låter sunk. De nöjer sig inte med det lilla, om ni förstår.
- Och...?
Fredde lyfte upp sin väska och pekade på en pin.
- Se där, sa han. Kraftwerk. Fyra grabbar som blev kända för att de både såg ut och lät som robotar, fast de egentligen spelade skitmusik. Men alla synthare accepterar det, för Kraftwerk är ju ett av de första banden, de som skapade synthen. Vi lyssnar så gärna på skitmusik bara för det är ett gammalt band som har skapat det, bara för det var de som skapade genren. Fattar ni inte att vi blir totallurade av musikindustrin?
Han pausade och såg på mig.
- Ta dig, Katta. Du älskar all åttiotals-synth, du älskar Depeche Mode. Så mycket att du köper alla skivor med Depeche Mode, även om de är dåliga eller inte. Sen ångrar du dig och tänker "vad sjutton köpte jag den här skivan för?" men du säger inte det till någon, du säger istället "Köp den skivan, den är så sjukt bra!". De gav ut Exciter, och du köpte den, fast du inte tyckte den var så himla bra. Nu lyssnar du ju aldrig på den. den bara står där och samlar damm i din skivhylla medan du spelar sönder Black Celebration och Songs of Faith and Devotion. Och det gäller er alla. Depeche skrattar säkert hela vägen till banken för ni är så jäkla hängivna och köper deras skivor även om de låter bajs.
Det skar faktiskt i hjärtat på mig, och en röst i mitt huvud sa "Depeche skulle aldrig göra så, de är inte såna".
- Hade det inte varit för att Speak and Spell var bra musikaliskt och att Violater bröt ut från den typiska synthen, så hade de inte sålt en skiva. Så egentligen har de bara gjort två-tre bra skivor av... vad är det... tio-fjorton skivor? I alla fall jag tycker det är ett jävligt dåligt facit. Samma gäller Kraftwerk. Och det vet ni om. Men ni köper det. Ni är så jävla dumma så att ni köper det.

I alla fall jag blev mållös. För är det verkligen så att musikindustrin totallurar oss? Vad gäller Kraftwerk så har jag aldrig gillat dem, och därför lyssnat minimalt på dem. Men när Fredde sa så om Depeche Mode...
Ja, jag är ett dumt hängivet fan som går på allt. Du behöver bara göra en cover på DM så köper jag din skiva. De kan göra en bajsdålig skiva men jag köper den ändå. De kan visa samma konsert på MTV tre gånger om året, ändå spelar jag in den på nytt varje gång. Musikindustrin blåser säkert mig på en jäkla massa pengar baraför de ser en dum och hängiven liten synthare som nöjer sig med småsmulor. Genren är fortfarande så liten att man lyssnar även på de sämre banden, till skillnad från i rocken eller popen. Det är som att vilja gå och se en opera av Beethoven, men nöja sig med en femteklassares tolkning av Für Elise.
Egentligen är vi väldigt korkade. Musikindustrin matar oss med sunkband och vi sväljer det. Och i morgon är det jag som går och köper Recoils och Erasures senaste, allt medan Alan Wilder och Vince Clarke skrattar hela vägen till banken...

För en gång Depeche, alltid Depeche. Man överger dem inte. Punkt slut.

Av Katarina Jönsson 16 sep 2002 09:51