sourze.se

Barnomsorg 1933

Jodå visst gick det.

I vänta på att långfilmerna skulle börja klockan 22 hörde vi på partiledardebatten en timma. Det som väckte minnen till livs var barnomsorgen - Alf Svenssons tankekonstruktion om kramar med mera. Ännu har ingen TV apparat kunnat kramas - det är framför en sådan barn idag tillbringar sin mesta tid i hemmet. En utredning jag läst - sanningshalten för stå för doktoranden.

Jag har i många år hört radioprogrammet "På minuten". En av reglerna är att man ska hålla sig till ämnet. Borde gälla mig också då jag försöker mig på skriverier. Därför tillbaka till 1933. Detta år fick Far jobb - efter att ha varit utan i 4 år. Var sedan på samma arbetsplats fram till sin död. Mor jobbade som kallskänka. Detta medförde arbete på såväl morgnar som kvällar. Hon fortsatte jobba fram till dess hon fyllde 72. Ja - det är rätt sjuttiotvå!

När hon gick bort fanns en liten aftonväska - en sådan som flickorna hade med sig då det var dags för dans. Bland samlade tidningsurklipp - mest dödsannonser och beskrivningar av vad som sades av släkt och vänner och vad som spelades på dessa begravningar. Även ett urklipp från Arbetet, som då var kvällstidning, sedan morgontidning. Idag ingen tidning alls.

Ett foto med små gossar och flickor som stod uppradade och väntade på sin första lektionstimma. Före varje skoldag och efter varje rast skulle uppställning ske på två led. Under värdiga former skedde inmarschen till skolsalen. Barnen stod tysta - väntande på Fröken - bugade eller neg - önskade "god morgon" eller avvaktade orden "var så goda och sitt." Naturligtvis avveks från denna rutin - men då placerades man i en skamvrå med ryggen ut mot kamraterna.
Upprop skedde varje morgon. Resa sig upp stå rak sidan om bänken - svara högt och tydligt.

En orgel fanns - den användes av Fröken då sång stod på schemat - även morgonbön kunde avhållas med därtill sjungande någon psalmvers . Många sådana skulle läras utantill - vad nytta detta nu har haft i det fortsatta levernet...

Då var det jobbigt. Hur det hela började kommer jag inte riktigt ihåg - troligen lästes det i tidningen att inskrivning skulle ske och någon gick dit med telningen och vissa ritualer skedde. Någon sorts av läkarundersökning med vaccinering. Inhandling av ett skrin med griffel samt tavla - först senare blev det tal om penna och skrivbok. En ryggsäck för transport var ett måste. Vad hände första dagen? En plansch med spann, spade, en ring med två prickar över, ett streck samt en, som jag tyckte, krumelur hängdes upp och Fröken vars namn var Krook pekade med en pinne - sade mitt namn, Lennart. Nu skulle jag stå upp och tala om vad det stod på tavlan. Nu tycker de flesta som jag berättar detta för - han ljuger - men så sant som "att Gud äger dagen" kunde jag inte läsa att där stod Ös. Flera händer vinkade och någon av genierna fick svara. Vid senare frågor och svar framkom att flera barn utan syskon var helt utan kunskaper i såväl skriv som läskonst. Ingen av föräldrarna hade tid att ta denna biten - troligen för långa arbetstider, hårdare tider eller båda orsakerna.
Lärarinnan förstod - ingen fick lida smälek - vi fick hjälp av snälla Fröken. Tack.

Bänken som jag skulle växa i några år framåt var konstruerad med ett lock. Under detta var plats för böcker och för de barn som inte kunde gå hem och äta var det förvaringsutrymme för smörgåsar och något drickbart.
Under ett annat lock fanns bläckhorn och en fördjupning för pennor och suddgummin. Sittplatsen var fast - likaså ryggstödet. Hela bänken var i ett stycke. Svårare att ta sig in och ut ju större man blev. Med nyckel runt halsen - bara någon minut från skolan gick jag hem. I skafferiet stod ett par smörgåsar och ett glas ljummen mjölk.
Åter tillbaka var det dags för nya lärdomar.

Var det gymnastik fasade man - inte för övningarna utan för av- och påklädning. Vi gossar hade livstycken som knäpptes bak, långa strumpor som hölls uppe med strumpeband, golfbyxor, skjorta, pullover, raggsockor med pjäxor. Vi avtalade några stycken at hjälpa varandra - någon fick hjälp av Fröken.

Jag gick på Österportskolan. Västra skolan hade bad. Hit skulle vi gå för att bli rena och en sköterska tittade efter om vi hade lus eller skabb. Vi fick en plats framför ett runt kar - det var nog ett fotbad för vuxna men vi fick plats att sitta. Snurra runt gick också, men då emaljen var något sliten blev det rivsår i skinnet. I gemensam trupp gick vi tillbaks. Ibland var man fortfarande våt i håret och kallt till tusen var det. Troligen fanns inga sjukdomar som bet på en vid den tiden.

En gång om året var det utflykt. Med buss eller tåg transporterades vi till något skogigt ställe för att riktigt få rasa ut. Matsäck med lite godis var det också denna dag.

Var vi hade lärt det vet jag ej - men på hemvägen sjöng hela klassen: Snälla Fröken, snälla Fröken tack för denna dagen. Så skall det gå, så skall det gå hem till Malmö stad.

Efter skolan var det hem till Farmor eller Faster.
Det var alltid någon som kunde se efter en fram till det var dags att hämta Arbetet i tobaksaffären och äta middag med Far. Mor hade lagat mat, Far kokte potatis och värmde anrättningarna på gasspisen.

Vid jul och avslutning fick vi betyg. Även böcker delades ut till de mest framstående.

Någon tid före skolavslutningen skulle en ansökan fyllas i av föräldrarna om att få komma till någon av stadens barnkolonier. Jag fick följa med tre gånger, troligen för att båda föräldrarna arbetade. Om Mor och Far hade någon semester kommer jag inte ihåg.

Bortavaron från hemmet var inget problem för mig, men flera hade problem att anpassa sig. Ett av åren fick jag belöning - en Morakniv - inte för gott uppförande - utan för jag ökat mest i vikt.

Aga förkom inte i den skola jag gick - kanske lite luggning vid örat, men då var det säkert befogat.

Efter fyra år i folkskolan skulle det prövas till "Högre allmänna läroverket för gossar." "Herren fruktan är vishetens begynnelse" stod det över porten - står ännu i denna dag. Jag kom in som nummer 4. Trots spirande kunskaper blev jag inte någon Era’smus Monta’nus. Har inte fått min visdom i skolsalar - vi har inte passat ihop.

Barnomsorg behövdes inte - vi klarade oss själva.
Trots allt.


Om författaren

Författare:
Lennart Ekman

Om artikeln

Publicerad: 14 sep 2002 11:50

Fakta

Ingen faktatext angiven föreslå

Plats

Artikeln är inte placerad. föreslå

Dela artikeln

Länk till artikeln: