Sluta belöna överflöd

Sensommar på övertid, söndag och en seg eftermiddag och ångestladdad kväll att slå ihjäl. Glider ut från biograf Royal i Malmö. I handen har jag två biljetter till den sena föreställningen av Lukas Moodyssons Lilja 4-ever.

Fortsätter promenaden genom ett helglunkens Gamla Väster och vidare genom en fortfarande grönskande Kungspark. Ser öl- och kaffedrickande radikalkonservatister samspråka på Café Siestas uteservering. Vinkar förstrött till de glada barnen i Rundanbåten som glider förbi i kanalen.

Styr stegen mot Ribban för en apelsinfanta och en varm korv på Kallbadhusets veranda med blicken vänd in mot stranden. En skön och avslappnande stund i skuggan.

Det är då den kommer, tanken att jag glömde bort att visa mitt medlemskort i Bioklubben när jag köpte biljetterna. Attans! Där gick jag miste om flera guldkantade bonuspoäng.

En tanke som synes som bortblåst sju timmar senare när jag matt och tårögd stapplar ut från biografen och tänker att nu djävlar ska här röjas upp i träsket, nu ska varenda liten hålögd hallick spärras in och varenda tonåring som lurats in i prostitution och sexslaveri befrias.

Ja, jag går till och med så långt att jag i väntan på hissen på väg upp till min 77 kvadratmeter stora centrala lägenhet, belägen precis i kvarteret bakom biografen, säger att jag nästan är beredd att rucka på mina principer.

Hävdar att det på ett sätt är tur att jag redan har tagit avstånd från dödsstraffet, för om jag så hade tvekat en sekund, hade jag genast sällat mig till den Texasianska synen på straffsystemet och krävt såväl giftinjektioner och elektriska stötar som hängning och halshuggning inom den svenska kriminalvården.

Så nära var jag att tippa över till den andra sidan, den onda sidan, sidan som kräver ett öga för varje öga, en tand för varje tand.

Men så kommer en viss annan tanke tillbaka, smygande för att plötsligt slå mig i nacken. Bonuspoängen, ekar det i skallen. Och nu skäms jag för denna snikna tanke som slog mig för första gången i skuggan invid Kallbadhusets nötta trävägg.

Vad ska jag med bonuspoäng till egentligen? Om jag inte hade haft råd att köpa produkten hade jag givetvis avstått. Att belöna den som redan är priviligierad är egentligen helt vansinnigt. Rotar igenom min plånbok på jakt efter varenda litet medlems- och bonuskort som då och då förärar mig en bonuscheck eller ett specialerbjudande.

Slänger ut MQ-kort, Brothers-kort, Bioklubbskort, Filmpassetkort, Stjärnkort, Statoilkort och en hel del andra diverse plast- och papperskort på bordet. Griper efter saxen och bestämmer mig för att göra processen kort. Halshuggning är vad som gäller.

Då slår det mig plötsligt vilken möjlighet som döljs i dessa små tingestar. Om butikerna slutar att belöna mig för att jag är snäll nog att handla saker som jag ändå skulle ha köpt och istället skänker all bonus till folk som verkligen behöver den, då skulle kanske solidaritetstanken plötsligt få liv igen.

Om affärerna skickar bonuscheckerna till en människorättsorganisation eller en förening inom miljörörelsen, eller varför inte BRIS, Frälsningsarmén, sjukvården, ja, vad vet jag, då skulle jag på sätt och vis dela med mig av mitt överflöd till dem som är mindre bemedlade.

Jag är trött på att belönas gång på gång för att jag har råd att leva gott. Jag vill inte ha era futtiga poäng, som ändå inte berikar mitt liv på något avgörande sätt. Tänk vilken goodwill affärer och butikskedjor skulle få om de kunde gå ut och säga att för varje köp du gör går si eller så mycket till välgörande ändamål.

Inte förrän då tror jag att det finns hopp för det kapitalistiska systemets fortlevnad. Låt oss utnyttja de möjligheter vi har att jämna ut orättvisorna.

Här oroar jag mig för bonuspoäng, när det kanske sitter en 16-årig ryska inlåst i en lägenhet för att bli våldtagen upprepade gånger samma kväll i den stad som jag själv bor i. Ibland undrar jag vad den här världen har gjort med mig.

Av Johan Hultgren 13 sep 2002 13:20