En Kubist för två del 2 av 2

Eftersom jag varken har bil eller körkort kommer Pelle och hämtar mig om en stund. Han är en av mina absoluta bästa vänner och vi har känt varandra väldigt länge. Om jag inte hittar någon annan att gifta mig med ska jag nog gifta mig med honom. Jag borde nog fråga honom först. ”TUT!”. Det måste vara han. Jag kanske ska fråga honom när vi är på IKEA? Alltså om vi ska gifta oss om jag inte hittar något bättre. Eller det är nog fel tillfälle. Han kanske blir sårad? Förmodligen kommer han att ställa sig och storgarva precis där det är som mest med folk. Jag väntar ett eller två år till. Det är ingen brådska ändå.

Jag rusar ner till bilen och samtidigt som jag hoppar in i bilen puffar jag till mitt hår och gnäller om att fönen inte fungerar som den ska. Lika bra att vara förutseende. På så sätt kan han inte påpeka min misslyckade frisyr. ”Det var väl tur, du borde kanske kasta den där fönen”, säger han medan han granskar mig. Jag höjer ett ögonbryn men påpekar inte att han förolämpat alla mina föregående frisyrer då jag alltid fönar mig. Alltid är det något. Kan en man aldrig ge en komplimang utan att i samma stund leverera en förolämpning? Fast han tycker att jag är fin nu. Jag kanske ska fråga honom om han vill gifta sig ändå? Å andra sidan, om jag skulle gå ner på knä nu, skulle han förmodligen bara knäppa upp byxorna.

Vi går in på IKEA som ett par men väl där irrar vi runt som hönor och irrande hönor kommer ofta bort ifrån varandra. Vi får ringa fyra gånger för att hitta tillbaka till varandra. Sista gången bestämmer vi oss för att hålla hand. De flesta är ändå par här inne så statistiskt sätt borde man inte stöta på prinsen här. Och om man skulle göra det är han antingen gift eller frånskild med sju jobbiga ungar.

Jag ser min bokhylla från håll och rusar dit med Pelle släpandes bakom. Jag stannar dock tvärt när jag ser min underbara, vackra, sexiga bokhylla omringad av fem par. Alla studerar den noggrant och rör vid dess yta. Jag inser att jag inte kan röra mig. Jag är i chock och vill bara skrika: ”NEJ!!! Rör inte min singelbokhylla. Gå bort till Billy-hörnan, era äckliga par!”. Men jag står bara still tills Pelle knackar mig försiktigt på axeln. Gråtandes över hans axel snörvlar jag fram att vi får åka till Mio istället. Han förstår inte vad jag pratar om. Istället drar han med mig till IKEAs bespisning där vi köper oss varsin kaffe. Jag säger nästan ingenting. Min dag är fördärvad. Jag kanske ska fråga honom om vi ska gifta oss nu. Om han säger nej gör det inget, för jag är redan ledsen och om han säger ja, då köper jag en Billy istället.

I samma stund som sista kaffet slinker ner i min hals får jag en idé. Jag tar Pelles hand igen och med glädjeskutt tar jag mig fram till Billy-hörnan. Jag rör vid ytan och försöker se intresserad ut. Studerar varje detalj och kommenterar bara de bra sakerna med den. Högt och tydligt så att de där paren ska höra det. Pelle som blivit en aning förvirrad står bara och gapar. Han försöker flertal gånger förklara för mig att bokhyllan jag ska ha står på andra sidan gången. ”Schhh, det vet jag väl! Spela med nu, dumhuvud” viskar jag varje gång tillbaka. Det slutar med att Pelle går och satter sig på en pall och surar.

En äldre man gör honom sällskap, medan hans lika gamla hustru tydligen tänker göra mig sällskap. Jag vrider på mig lite och tycker hela situationen är befängd. Billy är till för unga och medelålders par, inte gamla människor. De ska handla gamla murriga möbler på auktion. Hela världen är ur balans. Klockorna kommer säkert gå baklänges när som helst också. Jag fäller en osynlig flodhästtår innan jag ger upp och skriver ner hyll- och gångnumret på min fina Kubist, som förstås nu blivit ett praktiskt inköp och inte något nöje alls.

Och nu tycker säkert Pelle att jag är patetisk och han kommer aldrig vilja gifta sig med mig. Inte ens om jag tar på mig mina snyggaste underkläder och håller in magen när jag frågar. Jag kommer dö som en ensam, bitter gammal surkärring med min Kubist. Sen när blev Kubisten en parbokhylla? Jag har tittat så noga när jag varit hemma hos par senaste halvåret och jag har inte sett en enda Kubist. Och IKEA borde stämmas. Kubisten var det enda uppslaget i katalogen utan två människor. Två människor är ett par! Nej, det var en man i en fåtölj med en bok i handen. En människa är en singel! När blev jorden platt igen?

En IKEA-man hjälper oss ner med bokhyllan medan jag står och tjurar. Pelle tittar bekymrat på mig sedan ler han lite överlägset mot IKEA-mannen. ”Mens” säger han tillräckligt högt för att jag ska höra det. IKEA-mannen nickar förstående och kämpar vidare med förpackningen.
Jag tänker inte ge Pelle nöjet, så jag står stilla och säger ingenting. Han ska få senare. Jag ska nog gifta mig med honom och då ska han få se på mens 24-timmar om dygnet alla dagar om året. Får se hur lustigt han tycker det är.

Det tar oss åtskilliga timmar att sätta ihop min singelbokhylla, som faktiskt bara skulle behöva kräva en person för att sätta ihop, eftersom den faktiskt är en singelbokhylla. Jag ska verkligen stämma IKEA. Kanske ger de mig rabatt på ett bäddset om jag klagar? Det är alltid något. Inget dubbelbäddset bara, för då stryper jag någon.

Medan Pelle sätter ihop det sista fixar jag lite mat. Och när han behöver hjälp med att resa bokhyllan är soffbordet fullt med mat och mys. Då Pelle äter sätter jag in alla böcker. Även om jag redan sorterat dem ändrar jag åtskilliga gånger och arrangerar om. Men till slut är jag nöjd och sätter mig bredvid min hjälpreda.

Vi tittar på den vackra, underbara, supertuffa bokhyllan. Stearinljusen är halvt nerbrända och maten har Pelle nästan slukat helt och hållet. Vi bara sitter där. ”Det är ju helvete att par inte fattar att den här bokhyllan inte är någon parbokhylla.” väser jag. ”Det finns ju inget parigt över mig överhuvudtaget!” fortsätter jag. Pelle tittar på mig med road blick, sedan låter han armen stryka i luften över hela rummet, som om det vare ett kungadöme eller så. Jag följer armen och de ting som passerar förbi. Det är kört. Jag har successivt ofrivilligt planerat att bli ett par. Hela min inredning skriker ”För två!”. Ja, det är väl bara till att fråga honom, så är allt löst. Varför vänta? Jag suckar. ”Pelle?” säger jag med reservation i rösten. ”Mmm, gullet?” svarar han lojt. ”Vill du...” fortsätter jag. ”Mmmm...” avslutar han och går in i köket och sätter på kaffebryggaren.

Detta är ett bidrag till Sourze Kulturs författarskola.

Av Bettina Jagorstrand 13 sep 2002 15:40