Från elände - till Paradiset

Nytt år - med sorger - glädje och vad därtill hörer. Vad hade vi att vänta oss? Vi sitter i soffgruppen. Pratar - lyssnar - om och om igen. Varför gjorde vi si - varför gjorde vi så?
Som ringar på vattnet spred sig nyheten om att konkursen var ett faktum. Ta nya tag - var de flesta råd vi fick.
Lätt att säga - men göra?
Varje dag ringde mor och trösta - avslutade med att konstatera: Vad var det jag sade? Inte av elakhet utan i medkänsla. Hur vi båda drabbade tog det? Hustrun brukar hänvisa till dessa dagar - då nya problem uppstått:
"Klarade vi konkursen tillsammans klarar vi detta också."
Efter helgen blev det möte med revisorer - advokater och allt som händelsen berörde.

Det är telefon till er båda sade någon - hustrun tog luren - hälsade och satt tyst länge - med tårar i ögonen överlämnade hon den till mig.
Även jag lyssnade - blev rörd - glad och jag vet inte vad.
Det var en god vän skeppsredare och just nu hade han ett kryssningsfartyg som skulle avgå till Karibien och vara borta i 40 dagar. Han ville ha oss med.
Tyckte vi behövde komma ifrån och få distans till eländet.
Alla hjälpte till och jag minns inte hur - men efter en vecka stod vi på kajen och såg det vackra kryssningsfartyget.
Ny uniform med tre silverstreck hade jag fått. 5000 kronor i förskott - som sekreterare till intendenten.
Att mönstra var det enda som inte hanns med.

Först var Köpenhamn stället där vi skulle proviantera. Skeppshandlaren kom med alla varor - med sig hade han 10 långskaftade röda rosor - dessa skulle hustrun få dagen efter - på vår tioåriga bröllopsdag. En silverkompass med datum ingraverat - var en gåva från ägaren. Den är en kär ägodel.

Hälsningscermonierna var över och dags för avfärd. Jag skulle endast vara ombord - men det är inte lätt för en arbetsmyra att sitta still. Jag var noga att inte trampa någon på tårna så allt var till belåtenhet.

Fartyget gick genom Kielkanalen - Engelska kanalen sedan snett över Biscayabukten ökänd för stormar och dimma.
Det varken storma eller var dimma - men gunga - ja - hustrun intog sängläge och önskade sig långt därifrån. Jämmer och elände i två dagar. Jag har aldrig varit sjösjuk och om ifall att - har det varit självförvållat.

Vi strålade samman med fartygets kapellmästare - underhållare - dansbandsdirigent med mera Egon Kjerrman.
Hans breda gemyt vann allas hjärtan och även efter vi flyttat till Göteborg hade vi mycket samarbete.

Azorerna bjöd oss välkomna - passagerarna - omkring 500 skyndade sig iland för att känna fast mark under fötterna. Vi sökte upp på ett badhus för lunch och sedan "löga" oss i de varma - litet svaveldoftande källorna.

Vi fortsatte mot de Västindiska öarna. Jag som tidigare seglat mellan dessa två år med "Stella Polaris" fann att turismen förstört dessa tidigare orörda skönheter. För de som kom första gången var det säkert med förvåning de upptäckte dessa vackra - tidigare av sjörövare befarna öar.
Hustruns mest bestående upplevelse var när vi skulle besöka Venezuela. Nära ankomsttid tog jag henne med upp till kapten på bryggan - i en lånad kikare iakttog hon de familjer med anknytning till hamnen - som bodde i grottor uppe på bergsidan. Då vi gick iland för att med taxi åka till Caracas för en utflykt - övervakades vi av soldater med maskingevär. Till detta minne återkommer hon ofta. Berättar om de kvinnor som i oljefat hade öppen eld och över denna lagade mat och utspisade de män som lastade och lossade fartyg.

Då det inte är någon reseskildring - utan berättelsen om hur vi kom tillbaka till normalt liv - är det bara några små minnen som jag kommer att berätta.

Hustrun som har tur i både spel och kärlek bidrog till fickpengarna genom spel på roulette - flitigt umgänge med enarmade banditer och inte att förglömma bingospelet.

Många blev de vänner som vi sedan höll kontakt med - både bland passagerare och besättning.

Jag hjälpte till som guide på utflykter - som inte krävde mer än det jag kunde läsa in dagen innan. På detta sätt fick vi mycket mer utbyte - än vid de stora utflykterna.
Jag minns en liten ö där kokosnötter fortfarande var betalningsmedel. Silverpengar gjorde öborna till halsband - som hängde i kilovis runt kvinnornas halsar.
Jag har i många år samlat på tändsticksaskar och hittade en som jag inte hade tidigare.
Tillbaka i hytten skulle jag närmare beskåda mitt fynd.
"Made in Sweden" stod i botten på asken.

På vägen hem passerade vi Gran Canaria. Vi visste inte då vad denna ö skulle komma att betyda om något år. Även aporna på Gibraltars klippor - besöktes. Det är inte dem jag kommer ihåg bäst - utan de goda bakverken som serverades från en kylvagn som ännu idag får det att vattnas i "sockermunnen".

Det var en underbar resa - vi tackade alla och blev avtackade för den hjälp vi gett. En polsk häst i vitt porslin var en gåva till oss från personal och vänner. Har ännu hedersplats. Resan - ja allt kom i rätt tid.

Hemkomna fanns ett par erbjudande om jobb på olika restauranger - men ingenting som jag kände för.
Jag tror inte att mitt sinnelag hade passat de gäster som jag skulle betjäna. Helt enkelt - jag hade mist tron på mig själv.

Nu spelade åter ödet in - vi blev bjudna att besöka en familj som bosatt sig på landet. I deras lokalblad stod att en avstyckad lantgård såldes eller hyrdes ut.
Detta var något för mig - hustrun trodde jag törnat runt helt - men hon följde med på tokerierna. Vi blev småbönder - men det är en helt annan historia - som kommer senare.

Av Lennart Ekman 11 sep 2002 09:09