Jag såg planet träffa det andra tornet

Värmen är tryckande, ovanför sveper två amerikanska F-16 förbi på låg höjd och ljudet från jetmotorerna vrålar ut att denna dag inte är någon vanlig dag. Den 11 september 2001 skrämde livet ur New York-borna, i Sverige följdes händelserna med oro, på distans.

I mars höll jag ett föredrag på temat 11 september, en ögonvittnesskildring. Åhörarna lyssnade intresserat och ställde frågor om allt från känslan att med egna ögon se det andra planet träffa World Trade Center till Internets betydelse som nyhetsmedium. Men det som kom att sätta ett djupt spår i mitt medvetande var en kommentar från en av frågeställarna: "Jag tyckte att Internet och andra medier skildrade attentaten alldeles utmärkt."

Instinktivt tänkte jag att det var något med kommentaren som inte stämde med mina egna upplevelser. Frågeställaren hade talat om attentaten som något han hade kunnat följa från åskådarplats i sitt trygga vardagsrum. Jag hade varit med i denna skrämmande nyhetsfilm, som statist förvisso, men ändock närvarande. I vad som mest liknade en katastroffilm från 70-talet såg jag det andra planet krascha. Jag såg människor hoppa från världens näst högsta skyskrapa. Jag såg paniken bryta ut i rummet när man insåg att många anhöriga kunde befinna sig i Ground Zero-området.

Frågeställaren och större delen av Sveriges befolkning tittade på tv, lyssnade på radio och surfade på Internet. Ni kanske vet vad som hände, men ni kan aldrig förstå hur det kändes. Ni behövde inte evakuera, tänka på nästa attack, försöka förstå hur många kapningar som faktiskt hänt. Är verkligen 25 000 döda? Är tredje världskriget på väg? Kan stridsflygplanen ovanför oss och hangarfartyget utanför hamnområdet skydda oss mot nya attacker?

Skillnaden mellan att läsa i nyheterna och att vara med i nyheterna är gränslös. I Sverige är normen att titta på och därefter reagera, i andra delar på jorden, bland annat Mellanöstern, Angola och Sri Lanka med flera tvingas man vara med och därefter agera. När nyheterna är slut eller om vi stänger av tv:n återgår allt till det normala. Vi är inte hotade, vi behöver inte fundera på om vi ska fly eller försöka gå till motattack.

Denna uppenbara skillnad glömmer vi gärna bort i Sverige. Vi observerar, reagerar och ger råd, vi är åskådaren, som inte upplever, inte behöver ta ansvar. Vi har lyxen att slippa ett damoklessvärd ovanför vårt huvud.

Efter 11 september, vet jag att ett hot mot din person leder till att dina känslor tränger sig in i dina analyser. I tv-soffan är livet alltid lättare.

Av Klas Lindström 10 sep 2002 17:52