Föreslå ändring | Skriv ut | Tipsa | Dela

Pojken och valfläsket

En politisk saga.

Det var en gång en liten pojke som bodde långt, långt in i skogen. Han hette Gabriel och levde i ett litet hus tillsammans med sin mormor. Gabriels föräldrar dog i en bilolycka när han var bebis. Det var ingenting märkvärdigt med Gabriel förutom att han inte kunde säga ’ö’. Alla ’ö:n’ blev till ’å:n’. Om han till exempel ville säga ’bröd’ så sa han ’bråd’ istället.

En dag på hösten, den tredje söndagen i september för att vara exakt, blev hans mormor så sjuk att hon inte ens orkade resa sig ur sängen. Det ställde till det alldeles förskräckligt eftersom hon inte hade lämnat in sina röstsedlar, och de skulle vara inlämnade senast på kvällen samma dag. Hon skulle visserligen rösta blankt, men hon ville i alla fall visa att hon värdesatte demokratin genom att smörja systemet med sina röster.

- Snälla vän, kan du promenera in till stan och lägga i de här i valurnan åt mig? sa farmor till Gabriel och räckte honom tre tomma röstkuvert. Röstlokalen ligger i skolmatsalen. Jag har så ont.

Gabriel, som gillade sin mormor och var en artig pojke, sa att han visst skulle göra det. Han tog sin jacka och gick ut på stigen som skulle leda honom in till stan. Efter ett par minuter knakade det till i några trädkvistar och ut ur skogen kom en farbror med snedbena och glasögon. Han var klädd i en blå kroppsstrumpa vilken fick honom att likna en smurf.

- Hej, på dig, sa farbrorn. Jag heter Bo-John Blundgren och är partiledare för Moderaterna.

Gabriel visste inte vad Moderaterna var för något och han tyckte mest att farbrorn såg löjlig ut i sin blåa trikå och sina tjocka glasögon. Men farbrorn fortsatte att prata med honom:

- Om du röstar på mig då kan du få nästan precis vadsomhelst. Vad skulle du mest av allt vilja ha?

Gabriel funderade och funderade och sa sen att han allra helst ville ha en skattkista. Men då sa farbrorn att om han vann valet så skulle alla skatter förbjudas, så Gabriel kunde inte få någon skattkista. Sen pratade farbrorn om siffror och tabeller ända tills Gabriel somnade av utmattning.

När Gabriel vaknade var farbrorn borta, men när han kom upp på fötterna och började gå kom en ny farbror fram till honom. Eller inte en farbror, snarare en liten gubbe. Han hade en lång, svart slängkappa över axlarna och ett par pappersvingar i silver fastklistrade på ryggen. Huggtänderna glimmade i hans mun när han började prata:

- Goddag. Jag heter Allah Svensson och är partiledare för Kristdemokraterna. Vad kan en sån här liten pojke heta?

- Gabriel, sa Gabriel.

- Åh, ett förpliktande namn, sa gubben. Om du röstar på mig och får önska dig vadsomhelst, vad skulle du vilja ha då?

Gabriel svarade återigen att han ville ha en skattkista, men vis av erfarenheten efter mötet med John Blund-smurfen lade han också till att en cykel gick bra. Men gubben sa att han menade något större, inte en sak, utan mer en känsla eller ett tillstånd.

- Då vill jag ha frid och fråjd, sa Gabriel.

- Freud!? utbrast gubben till Gabriels förvåning. Hädare, jag vill inte ha din röst!

Sen slank gubben i väg. Oj, oj, oj, vilken dag, tänkte Gabriel och vandrade vidare. Han kunde nu se dungen, som låg ett par hundra meter framför honom, och insåg att han snart kommit halvvägs till stan. När han väl kom fram till dungen såg han att det stod en ny farbror där. Farbrorn hade jättestora ögonbryn och var lite lik Mr Bean.

- Hejsansvejsan, sa farbrorn. Jag heter Lasse Nasse Leijonborg och är partiledare för Folkpartiet. Vi vill verkligen ha din röst. Jag kan ge dig nästan vilken sak som helst om du röstar på oss. Vad vill du ha för något?

Gabriel sa även den här gången att han ville ha en skattkista eller en cykel. Några skatter ville inte farbrorn dela ut, men han sa att en cykel visst kunde gå bra i utbyte mot rösten. Gabriel blev alldeles varm inombords och tänkte på hur kul han skulle kunna ha med cykeln.

- Då ska vi bara se efter att du verkligen kan det svenska språket, sa farbrorn. Får jag höra alfabetet.

Det gick alldeles utmärkt för Gabriel ända tills han passerade ’x’, ’y’ och ’z’ för då kom ju ’å’, ’ä’ och ’ö’, men ur Gabriels mun lät det ’å’, ’ä’ och ’å’.

- Nej, det här kan vi inte godkänna! skrek farbrorn. Din röst vill vi inte ha! Faktum är att du inte borde få rösta alls!

Sen for också han i väg. Besviken och trött fortsatte Gabriel sin promenad mot stan. Plötsligt prasslade det i buskarna och fram sprang ett litet djur med korta ben och ett tantansikte.

- Hej, jag heter Mård Olofsson och är partiledare för Centerpartiet, sa tantansiktet. Vi mårdar är ett utdöende släkte så vi vill jättegärna ha din röst. Vad skulle du vilja ha mest av allt i hela världen?

Gabriel svarade ännu en gång att han ville ha en skattkista eller en cykel.

- Jo, du vet att skatter tycker vi inte så mycket om vi heller, svarade tantansiktet, men en cykel skulle vi kunna ge dig. Du menar förstås en tandemcykel?

- Nej, svarade Gabriel, en helt vanlig, egen cykel.

- Då vill vi bannemej inte ha din röst! tjöt tantansiktet. De som inte samåker är miljömördare!

Sen försvann även hon. Ingen vill ge mig någon skattkista eller någon cykel, mumlade Gabriel för sig själv och kände samtidigt att han var lite hungrig och sugen på godis. Han bannade sig själv för att han inte hade tagit med någon matsäck. När stigen delade sig i två och Gabriel vek av åt vänster var han nära att trampa på två dvärgar. De var jättesmå och hade ett slags plaströr - smalt som ett lillfinger och bara ett par decimeter långt - som kropp.

- Hallå, sa dvärgarna, vi är Markattan Wetterstrand och Geten Eriksson. Det är vi som är Miljöpartiets sugrör. Om vi inte kommer in i Riksdagen så kommer jorden, vår platta planet, att gå under. Vad vill du ha för att rösta på oss?

Gabriel, som tröttnat på att aldrig få det han önskade och som dessutom var godissugen, bestämde sig för att sänka sina krav och sa att han ville ha lite snask.

- Det är en lätt match, sa dvärgarna och räckte över två kottar indränkta i kåda.

- Men det här är ju inget snask, det här är ju kottar, sa Gabriel.

- Javisst, sa dvärgarna i kör, naturens egna godis.

- Då vill jag inte ge er någonting, sa Gabriel och gick sin väg medan dvärgarna kröp tillbaka under den sten de kravlat sig upp ifrån.

Sur och ledsen och med skavsår på hälarna fortsatte Gabriel att gå mot stan. Det hade börjat mörkna så smått och han tyckte att det var lite läskigt att gå själv där i skogen. Han blev därför väldigt rädd när det brakade till som en kanon och flera träd knäcktes på mitten. En röd och jätterund farbror rultade fram på stigen. Farbrorn hade ett superstort bälte runt livet som gjorde att han såg ut som ett timglas; det plufsade ut väldiga sjok med fläsk både över och under bältet.

- Hej och hå, jag heter Gördel Persson och är partiledare för Socialdemokraterna, sa farbrorn och rättade till sina höfthållare. Vi är rätt stora och behöver säkert inte din röst, men om du skulle rösta på mig vad skulle du då vilja ha?

Gabriel skulle till att rabbla upp det gamla vanliga - skattkista, cykel och godis - men han hann bara till skattkistan innan farbrorn avbröt honom:

- Skatter, det är bra grejer det. Okej, jag kan inte ge dig en skattkista med en gång. Du kan få, ja, vad skall vi säga, trettio kronor i månaden, en hel spänn över minimibeloppet. Inte fy skam, eller hur? Vad skulle du göra för dessa pengar?

- Spara dem så jag kan handla en cykel, sa Gabriel.

- Spara! jublade farbrorn. Det är bra, min pojke. Spara bör man annars dör man av svält. Se på mig bara. Titta så mycket jag kan spara!

Farbrorn drog åt svångremmen runt sin midja ett par snäpp till och han blev alldeles illröd i ansiktet. Sen drog han åt ännu mer och blev så röd och rund och uppblåst att Gabriel trodde att han skulle sprängas. Tydligen hade farbrorn dragit åt svångremmen lite väl hårt, för när Gabriel frågade om han ville ha rösten så fick farbrorn inte fram ett ljud.

Då går jag väl då, tänkte Gabriel och traskade vidare. Precis när han skulle lämna stigen och gå ut genom skogsbrynet och in i stan så for det förbi en morotsfärgad gumma sittande på en kvast.

- Kra, kra, skriade gumman. Jag heter Gudrun Schaman och är Vänsterpartiets partiledare. Kra, kra.

Gabriel blev rädd men frågade ändå vad ’Schaman’ var för något.

- Kra, kra, det är en trollkarl, sa gumman. Jag kan trolla bort vilka fakta och vilka siffror som helst. Kra, kra. Om du röstar på mig så kan jag trolla fram en kompis åt dig. Kra, kra. Eller du kanske hellre vill ha en tjej? Kra, kra.

- Kan du trolla fram personer? stammade Gabriel häpet.

- Kra, kra, visst kan jag det, svarade gumman. Du kanske vill ha en pojkvän? Kra, kra.

- Nej, i så fall vill jag att du trollar tillbaka min mamma och min pappa, sa Gabriel.

- Kra, kra, mamma och pappa? skränade gumman. Inte mamma och mamma eller pappa och pappa? Kra, kra.

- Nej, mamma och pappa, svarade Gabriel.

- Kra, kra, kra, kra! vrålkraxade gumman. Död åt kärnfamiljen! Död åt dig! Din fascistoida homofobröst vill jag inte ha! Kra, kra.

Gumman grenslade sin kvast och tog sikte mot skyn, men när hon for i väg trillade en spritflaska ut ur hennes kjol. Gabriel fick flaskan i huvudet och tuppade av . När han fick tillbaka medvetandet hade han en stor bula i huvudet och kvällen hade blivit natt. Det var alldeles kolsvart och minsta ljud gjorde att blodet isade sig i hans kropp. Han skyndade till skolmatsalen, men när han kom fram var dörrarna låsta och inte en människa syntes till. Det var bara att traska hem igen.

När Gabriel kom hem och berättade allt för sin mormor tröstade hon honom och strök honom över kinden innan hon vek tre papperssvalor av de trenne valsedlarna och sa:

- Ja, du Gabriel, det här var nog det bästa vi kunde göra med det här skräpet.

Sen spelade de ett parti bluffstopp och några omgångar Rappakalja, och kände sig som om de vore partiledare själva.

Detta är ett bidrag till Sourze Kulturs författarskola.