Gasellflicka och en död mårdhund

Ännu när dimmorna strök undan för den tidiga solljuset över fälten körde jag min gasellflicka till det ensligt belägna flygfältet därute på slätten.

Inne på terminalen tog jag in hennes veka ansikte med de mörka Nefertitiögonen. Präntade in bilden medan hjärtat svällde av tacksamhet för den sommar vi haft tillsammans.

Satt länge där i bilen ute på vägen sen planet lyft och försvunnit bland morronskyarna, lät tystnaden sjunka till sädesärlornas vippande kvitter. Sommaren var slut.

På det lilla flygfältet stängs terminalen efter varje plan. Det kommer och far ett par i veckan. Än härskar sädesärlor och skogens sus. Idyll. Där planet landar är idyllen långt borta.

På vägen hem genom landskapet som höll på att vakna till en ny varm dag låg en död katt. Eller var det en hare, det är svårt att se för det är mest slimsor kvar. Kanske det var en mårdhund, varför stannar jag inte och ser efter? När jag beslutit mig för det har jag hunnit köra så långt ren att jag gör som alla andra; låter det vara. Det får bli kråkmat.

Beslöt skicka ett medd till Knappe, kadavret låg utanför hans gård. Kanske det var deras katt. Undrar för mig själv hur han har det, hoppas jag inte rör upp tråkiga minnen från hans brutna förlovning med min dotter genom att låta höra av mig såhär ett år efteråt. Har han hittat nån ny tjej? En rejäl flicka som kan hugga i med jordbruk, djur, hela baletten och ha ett gott humör. En rund och rosig och god bondmora som älskar honom och landet är vad han skulle behöva.

Tänkte på hans kommande liv som enda arvtagare till gården med jordbruksarbetets tunga ok på sin redan onda nacke. På hans ljusa, slanka gestalt som ännu blomstrar av kraft men hur det stora ansvaret om jord och djur på fädernegården sen 1600-talet kommer att göra hans kropp böjd som sin pappas.

Det var inte deras katt. det var ingen katt heller.
En mårdhund. Han hade sett det från traktorn.

Efter några timmar meddelade Maja att hon landat på Heathrow.

Av Solveig Sjöskog 09 sep 2002 16:34