Åttatimmarsdag, vilket skämt!

Jag har precis börjat skriva på Sourze igen efter ett uppehåll sen i januari. Tiden däremellan var jag med om en flygplansolycka. Det plan jag satt på störtade mitt i havet. Mirakulöst överlevde jag och resten av passagerarna och personalen på planet. Planet sjönk dock till botten. Tur i oturen så var det inte speciellt långt ifrån en liten tropisk obebodd ö som var fullt livsduglig.

Vi var cirka 100 personer och det första vi gjorde var att organisera oss och dela upp arbetet. De som blivit skadade kunde till exempel inte samla mat eller bygga läger lika bra som de oskadade, så därför fick de mer stilla lugna arbeten. Alla fyllde någon funktion och alla delade på arbetet och givetvis även skörden av arbetet. Efter en tid så hade dock de som byggt upp lägret byggt färdigt och de skadade började må bättre och kunde jobba mer, men det fanns inget jobb för någon av dem. Det enda jobb som behövde utföras var att samla mat och de som jobbade med att samla mat började tycka det var orättvist att de skulle jobba åt de andra och tyckte därför de förtjänade lite mer och bättre mat eftersom det faktiskt var de som höll hela gruppen vid liv. Att de skulle dela jobbet med de andra eller att helt ge över jobbet till någon annan var det inte tal om. Här fanns det en chans att få lite mer än de andra och den verkade de inte vilja gå miste om.

Istället för att dela upp arbetet och bara göra det jobb som vi verkligen behövde göra så krävde matsamlarna att vi som var utan arbetsuppgifter skulle ge något tillbaka för att göra oss förtjänta av att få så mycket mat av dem att vi kunde äta oss mätta och belåtna. Eftersom det var de som kontrollerade området med maten och de som skaffade oss mat så kunde vi inget annat än att acceptera deras krav utan förhandlingar.

Fåtöljer gjorda av palmer, skålar gjorda av urgröpta kokosnötter, smycken av musselskal med mera började tillverkas för att kunna byta till sig mer mat. Byteshandel uppstod och snart började även en byteshandel mellan de som inte samlade mat. Några duktiga personer lyckades på så vis komma upp sig och fördelningen av mat blev alltmer ojämn beroende på att folk lyckades olika bra. Trots detta var ändå dagliga mängden mat lika mycket som från första början då alla fick lika mycket och alla fick äta sig mätta. Skillnaden var att det nu fanns mycket mer prylar i omlopp, några satt i palmfåtöljer med smycken gjorda av musslor och åt mer mat per dag än de haft från första början. Andra hade knappt några saker och hade mindre mat per dag än de hade från första början.

Det ironiska med det hela är att ingen var nöjd med de materiella ting de förskaffat sig utan strävade hela tiden efter att få mer. Lyckan över att få nya materiella ting var kortvarig och behovet av prylar tycktes aldrig kunna mättas. Därmed mättades heller aldrig behovet av arbete.

Efter ytterligare en tid så fanns det ännu mera prylar i omlopp och precis som maten så var även prylarna ojämnt fördelade och en majoritet av prylarna fyllde egentligen ingen annan funktion än tillfällig lycka just vid införskaffandet av prylen, som snart utbyttes mot en längtan efter nya prylar. I samma takt började mer och mer palmer försvinna och även andra ting som användes för tillverkning av prylar. Detta beroende av prylar var visserligen många av de som hade minst prylar skeptiska till, men de kunde inte göra så mycket annat än att fortsätta tillverka prylar för att kunna tjäna ihop till sin mat.

Trots att ingen i början var olycklig och hade de saker som behövdes och tillverkade saker efter verkligt behov så jobbade vi ändå lika mycket nu, om inte mycket mer än vi behövt, och var ändå inte lyckligare, förutom vid de få kortvariga tillfällen då man fick en ny pryl. Fördelningen av mat och resurser var mer orättvis nu än då och även fördelningen av lönsamt arbete.

Bara för att några inte kunde dela med sig av sina jobb så tvingades nya jobb fram utan någon egentlig funktion, vilket ledde till mer jobb men inte till mer lycka. Räknat i mat och prylar så tjänade ett fåtal på denna utveckling, även om de kunnat få en större fritid om de delat med sig av sitt arbete. De flesta förlorade dock både i mat och fritid. Och mängden prylar förändrade inte lyckokänslan mer än marginellt under korta begränsade perioder. På grund av detta arbetande för att tjäna ihop mat så fanns inte heller tid över till att tillverka saker som det verkligen fanns behov av, såvida det inte fanns någon som hade råd att betala för det och det var ju bara ett fåtal och de hade redan det de behövde.

Jag kom då att tänka på att det är ju precis likadant i Sverige och att vi bland annat borde införa sex timmars arbetsdag och tänka mer på en vettig utveckling av vår produktion och vårt näringsliv än att några få ska få det lite bättre ställt.

"Everybody knows the fight was fixed
The poor stay poor, the rich get rich
Thats how it goes
Everybody knows"

- Leonard Cohen

Av Tobias Jeppsson 08 sep 2002 11:22