Morbror Djokos död

"Han är död"
"Vem, var och hur?" frågade Darko.
"Min man och din morbror. Han föll ner på trottoarkanten och slutade andas" svarade Matilka.
"Nu igen?"
"Darko, ring din bror och skynda sen hit" grät hon.

Han förstod att det var allvar när han hörde hennes snyftningar. Ett snabbt "jag kommer" och sen slängde han på luren. Lika snabbt lyfte han den igen och slog Hrvojes nummer.
"Morbror Djoko har lagt in ute på trottoaren, vi måste åka dit".
"Ok, jag och Tea har redan låst dörren" svarade Hrvoje.
Han gick in i vardagsrummet och nickade till sin fru.
"Tea, det blir ingen såpa för dig idag".
Hon tittade upp "Inga problem, den går i repris imorgon bitti. Vad ska vi göra?"
"Vi ska bära upp morbror till lägenheten, det är för varmt att ligga död ute på asfalten".
Hon drog efter andan och gjorde korstecknet. Utan ett ord reste hon sig upp och stängde av tv:n. På väg mot ytterdörren plockade hon upp solfjädern från hallbordet, han skulle säkert behöva lite svalka där han låg.

När dom steg ut genom dörren möttes dom av solens vassa rakblad. Utan barmhärtighet hamrade dom mot ögonens oskyddade hinnor. Deras Yugo stod parkerad under ett träd som åtminstone skonade den lite. Ändå var det åtskilliga plusgrader som puttrade mot deras ansikten när dom skulle stiga in. Teas fjäder var redan utspänd och hon tänkte att det var lika bra att värma upp den. Djoko skulle nog inte misstycka.
Det gjorde han inte heller. Utsträckt på rygg hade han snyggt lagt sig ner.
Som sig bör, stirrade hans oseende ögon upp mot himlen. Om man tittade noga kunde man se den nästan genomskinliga själens stigande. Men det var ingen som hade tid att beskåda. Istället ljöd tutorna när familjens alla bilar skyndsamt parkerade runt den hädangågne mannen. Tea lutade sig ner och höll för hans öron. Herregud, tänkte hon, visste dom inte vad frid innebar?

Inte. Hrvoje och Darko diskuterade högljutt med Matilka. Mascaran hade med breda klumpiga drag målat det runda ansiktet med svarta ränder. Hennes händer kramade näsduken som låg skrynklad mellan dom, allt medan hon styvnackat vägrade gå med på förslaget att ringa ambulans.
Vad spelade det för roll nu? Djoko var redan död och hon skulle inte ringa efter någon ambulans innan han fått sitta i sin favoritfåtölj, med familjen samlad runt sig. Hellre skulle hon ensam bära upp honom, om det så kostade ännu ett liv!
Milda Matilka kunde vara nog så bestämd när hon satte den sidan till och eftersom värmen var outhärdlig även för de levande, kröp männen till korset och Hrvoje greppade tag under Djokos smala armar medan Darko lyfte upp hans magra ben.
Med förenade krafter bar dom den lätta kroppen, hela vägen upp, Matilka vägrade ta hissen "Han ska gå hem en sista gång, inte åka snålskjuts".
Så det fanns inget annat göra än att baxa kroppen uppför de många trappstegen.
På andra våningen möttes dom av fru Babic som i sin nyfikenhet bestämt sig för att ta en ordentlig titt. Hennes oranga hårburr stod i skarp kontrast till hennes osolade kinder, som pryddes av två klarröda fläckar när hon såg vadan allt liv kom ifrån.
Döden. Utan att säga något, visade hon med kroppens teckenspråk sin vördnad när ekipaget mödade sig upp till våningen ovanpå.

Tea gick in först, höll upp dörren för de övriga och skyndade sen in till köket. De små handblåsta glasen längst upp på hyllan var dammiga och hon kvävde en nysning när hon ställde upp dom på silverbrickan. Samma bricka som Djoko alltid använde när han brukade servera sig sin dagliga ranson Rakia.
Enligt familjens husläkare Antovic - en smällfet, flintskallig, men jovialisk herre - var ett par tre centiliter starksprit, dagligen, att föredra. Särskilt när man som Djoko hade känningar av kärlkramp.
Djoko, som alltid lytt Antovic goda råd, hade tagit det säkra före det osäkra och doserat ett par tre, fyra, fem gånger per dag.

När Tea torkat bort dom förargliga tårar som framkallats av ett par dammiga glas, fyllde hon dom upp till bredden med medicinen som var kylskåpskall. Hon gick in i vardagsrummet, ställde första glaset på det lilla bordet som stod vid Djokos sida, för att sedan servera resten av familjen. Alla var inte på plats ännu, men dom som hunnit dit satt för en gångs skull tysta.
Matilka hade bytt sockar på Djoko, dom andra hade blivit smutsiga eftersom ena skon ramlat av när han föll till marken. Det vita håret var tillbakakammat och skjortan igenknäppt, ända upp till översta knappen. Händerna vilade på fåtöljens mjukt stoppade karmar, såsom dom alltid hade gjort.

Just när glasen höjts och munnarna öppnats, knackade det på dörren. Små försynta knackningar, tapp, tapp, tapp.
Matilka sänkte glaset och stirrade förvirrat ut över församligen. Skulle hon öppna? frågade hennes ögon.
Dom hann nästan fråga alla innan Darko nickade jakande.
Hon sänkte glaset, strök Djoko över håret och gick sedan ut till hallen. Öppnade dörren och fann sig stå mittemot en vilt främmande man som trots hettan var iklädd en svart kostym. Den likaså svarta hatten var nerdragen så långt i pannan att ansiktet låg dolt under skugga. En skugga så djup att när hon försökte få kontakt med mannens ögon såg hon bara konturerna av skelettet under den tunna huden.
Mannen öppnade munnen och sa;
"Jag har kommit för att visa dig vägen till Herren"

Fem sekunder. Det tog exakt fem sekunder.
Noll; Matilka segnar ner och faller ihop
Ett; Hrvoje hör dunsen
Två; Han flyger upp ur soffan och sätter fart
Tre; Rundar hörnet, ser mannen böja sig ner mot Matilka
Fyra; Vrålar högt
Fem; Sträcker ut högernäven, och känner smärtan när knogarna träffar näsan, som bryts.

"Liemannen, jag trodde det var liemannen som kommit för att hämta Djoko, innan vi hunnit ta farväl"
Matilka satt lutad, uppstöttad av kuddar, mot väggen ute i hallen. Teas solfjäder vibrerade framför hennes svettblanka ansikte. Hrvoje stod på tröskeln, med handen inlindad i kalla handdukar. Det bultade och värkte i den, som det kändes nu skulle han få ställa in morgondagens gitarrlektioner. Fan. Inte nog med det, han skulle säkert åka på att betala för mannens sjukhusräkning, och kemtvätt.
Blodet hade nämligen forsat, inte bara över munnen och hakan, utan även ner över kostymen. En kostym som såg ut att kosta en inte helt oansenlig summa.
Nu låg mannen inne på soffan. Cecilia hade med hjälp av isbitar och tjocka bomullstussar som hon petat upp i mannens näsa, lyckats stoppa det värsta flödet.
När munnen var rentorkad från blodet hade han försiktigt satt sig upp och storögt tittat sig runt. När han fick se Hrvoje försökte han backa sig igenom soffkudden.
"Nej... snälla" stammade han.
Hrvoje kände ett sting av dåligt samvete. Hur kunde han ha vetat att mannen hade fredliga avsikter? Att han var ett Jehovas Vittne, ute på frälsningsuppdrag? Jisses, det var först när pappret fladdrat ur mannens hand och landat mitt framför hans fötter som han insåg att han nitat en Herrens tjänare.
Han sträckte ut handen mot mannen, fick en darrande hand emot sig, tog den och bad ärligt om ursäkt.

När så ambulansen slutligen tillkallades hade solen sagt godnatt sedan länge. Tea slumrade mot sin makes axel. Matilkas röda ögon kunde inte lämna Djoko. Hrvoje försökte med alla medel bli förlåten av mannen med den sneda näsan. Det såg ut att gå vägen, Rakia var verkligen en undergörande kur. Cecilia nynnade på en gammal folksång medan hon pustade ett gammalt bröllopsfoto.
Och Djoko själv? Hans sista timmar hemma skulle han ta med sig och leva länge på. Ända tills han fick sällskap, däruppe.

detta är ett bidrag till Sourze författarskola

Av Lena Vikberg 06 sep 2002 08:46