Tiamas varmblodiga krigare 6 av 6

Osökt stod jag utanför kyrkogårdens grindar som slog i den barska vinden. Jag tog ett sorgset andetag, sedan klev jag in på den grusbelagda gången som kantades av oregelbundna stenblock. Stenarna som följde min väg var vänner som vandrat efter mig många gånger tidigare. De ledde mig till mina föräldrars gravplats. Det var egentligen bara min fader som kroppsligt låg under den svarta stenen, min moders kropp hittade de aldrig. De hade båda dött i en massaker som stärkt de hjärtlösas makt. Mänskligheten lärde sig tydligen aldrig. Vår plats var de kuvades plats och varje gång vi stack upp huvudet ur sanden höggs det av. Jag tänkte på Susannes huvud och jag skrattade högt.

En dödgrävare stod plötsligt vid min sida och tittade förundrat på mig. Han måste ha lockats av mitt skratt. Han nickade frågande mot stenen.
– Mina föräldrar.
– Mm, har de legat där länge?
– Ja, längre än de förtjänat.
– Vissa får ge sig av tidigt. De har det säkert bättre där de är nu.
– Och var är det?
– Där solen skrattar och månen dansar.
– Det måste vara långt borta.
– Väldigt långt borta.
– Var ligger de som åkt dit nyligen?
Han pekade bort mot en dunge cypresser.
– De är inte så många. De flesta kommer inte ens hit och om de gör det vet vi ofta inte vem det är. Anhöriga vågar inte begrava sina kära längre. Det händer till och med att de kommer hit på natten och gräver ner dem själva, för att ingen ska se.

Jag tackade för samtalet, sedan gick jag bort till dungen för att se om jag kunde hitta någon jag kände igen. På en grå liten sten utan namn hängde ett halsband jag kände igen. Det hade tillhört en liten flicka som ofta hängt efter Henrik. Hon kan inte ha varit mer än sju år och hon avgudade honom. Han hade lovat att de skulle gifta sig när hon blev stor. Jag plockade upp en spetsig sten och ristade in hennes namn. Jag tog med mig halsbandet för att ge Henrik. Jag tror att hon skulle ha uppskattat det.

Niklas gravsten hittade jag en stund senare. Den röda och blanka ytan vittnade om att stenen valts med omsorg. Jag var säker på att det var brödernas verk. Inristat på stenen stod det: "Utan dig skiner solen inte lika klart. Ta med dig henne dit du ska. Vi kommer efter med hennes syster". De hade skrivit under med "Tiamas varmblodiga krigare". Den vassa stenen som jag fortfarande höll skar in i min hand och med blodet lät jag fingret fylla i vår signatur.

***
Hur han dött fick jag aldrig veta och jag frågade inte efter det. Jag vill fortsätta minnas honom som han var och inte som han blivit.

Tårarna strömmar nerför mina kinder. Jag försöker torka bort dem men de önskar inget annat än att stanna kvar. Månen har nu anlänt och de två låter mig vara i fred. Förstrött sitter jag och studerar dem på avstånd. De är ett vackert par, trots orimligheten.

Om orimligheten ska frodas någonstans så är det i vår värld. Jag och Fredrik har gett den föda många gånger. Vi gifte oss aldrig, även om vi nu har förlikat oss med att det inte går att kämpa emot det vi känner för varandra. Det var dumdristigt av oss båda att hålla emot så envist. Vi borde veta att våra liv är bräckliga och att tro att vi är odödliga är inget annat än enfaldigt. Vi har låtit så mycket tid passera oss förbi, grundat på våra inre kallelser som vi inte tycktes kunna tygla. Hade vi varit klarsynta skulle vi se förbi det och insett vad som egentligen är viktigt.

Jag ser med avund på paret framför mig. De pratar så varsamt och försiktigt med varandra, men ändå med aktning och en uppriktighet jag aldrig skådat. Månen ler nöjt mot mig, sedan gömmer hon sig bakom ett skummande moln och lämnar mig och pojken för ett sista samtal.

– Du undrade innan om du kunde offras. Vad kan du själv tänka dig att offra dig för?
– För det som är rätt.
– Vet du vad det är?
Jag tittar ner på mitt blödande hjärta.
– Dina föräldrar offrade sig en gång. De gjorde det för dig och för kampen. De visste att du en gång skulle avgöra det som de själva inte kunde.
– Du vet vem jag är?
– Ja, jag har vetat hela tiden.
– Hur kan du veta, när jag inte själv vet?
– Du vet mycket väl.
– Men om det är så, då betyder det att deras öde är mitt att förvalta eller förgöra.
– Ja, det är så det är sagt.
– Jag hade en dröm om hur allt skulle vara. Ni gav mig dåliga förutsättningar från första början.
– Jag beklagar detta. Det var inte menat så. Dessutom var vi ganska säkra på att du skulle förstå att en dröm bara är en skenbild av en alternativ verklighet, även din. Du har en ostyrig fantasi som du ofta gömmer dig i.
– Och Fredrik?
– Han skulle beskydda dig. Det var hans aningslösa kall. Till en början gick allt som planerat. Han skötte sitt jobb väl, men med tiden blev han kluven precis som du. Hans känslor för dig gick överstyr och vi försökte stoppa det. Tyvärr ökade det bara på hans frustration och till slut blev han bitvis våldsam. Vi var tvungna att separera er ett tag. Han kunde förstås inte hålla sig borta och återvände alltid fortare än han egentligen borde.
Vårt samtal gör mig förvirrad och jag önskar mig ur det. Saker är sagda som jag inte velat höra. Inte nu, inte längre, aldrig någonsin igen.
– Nu vill jag veta varför du står här ute?
– Om jag inte vaktar och lugnar havet kommer det att brusa upp och svälja landet i ett enda stort vredesutbrott.
Jag vänder mig om och tittar på pojken.
– Vad har landet gjort som plågar havet?
– Inhyst människan.
– Har inte havet rätt då?
– Det är inte för mig att avgöra.
– Men om havet har rätt? Deltar inte du i att låta det som inte ska vara fortgå? Har du sett hur det ser ut nu?
– Jag behöver inte se. Det berättas för mig ändå. Dessutom kan jag inte göra något åt det.
– Du kan blunda och låta allt börja om på nytt.
– Det är inte jag som styr över mina ögon.
– Om du hela tiden vetat, varför lät du mig tro att du inget visste?
– Vi vill veta om du lärt dig något.
– Har jag?
– Det återstår att se. Ge dig nu av.
Medan orden maler i mitt huvud som mjöl i en kvarn ror jag in mot land. Samtidigt kommer jag på att han aldrig berättade för mig var det jag tappat går att finna. Båten närmar sig en brygga den inte varit vid förut. En skugga sitter på den och kastar sten ner i vattnet. När vi närmar oss ser jag ett knyte som guppar mellan bryggan och båten.
– Fredrik, varför väntade du inte?
– Jag väntar fortfarande.
– Men varför väntade du inte?
– Du kan plocka upp det om du vill. Jag har väntat länge nog.
Jag tittar en sista gång på hans hjärta som ligger och flyter, men jag kan inte ta det med mig. Båten har ingen plats över. Jag ror iväg och lägger an vid en brygga som båten känner igen.

***
Fredrik har väntat länge nog och jag har inte tappat bort honom. Det var mig själv jag förlorat, ingen annan. Pojken måste ha vetat det. Kanske ansåg han att jag hittat det jag sökte och därmed finns inte längre någon anledning att tala. Jag kommer aldrig få svar på den frågan, även om jag nu hör mig själv igen.

Jag kan även höra min lilla flicka andas. Hennes andetag vilar i mitt öra och hennes tårar leker i mitt hjärta. Hon vet att blodet som rinner från mitt bröst även är hennes. Jag önskar att hon förstår att det snart kommer sluta och att hon inte längre behöver vara rädd. Jag är hos henne för att stanna och aldrig mer ska hon behöva gråta.

Om hon någonsin får se ljus kommer hon att kämpa precis som jag en gång gjorde. Men vad är det för ljus jag lämnar hennes öde åt? Det är inget mer än ett ljust mörker. Ett mörker jag själv vandrat i, ett mörker jag länge trodde var ljus. Jag är inget odjur. Jag kan inte sätta mitt barn till en värld där hennes kamp kommer att vara förgäves. En moder skyddar sitt barn mot allt ont och det enda jag kan göra för att skydda mitt är att låta henne färdas direkt till platsen bortom denna. Dit vi andra oundvikligen är på väg. Hon ska aldrig kämpa, för dit vi ska skrattar redan solen och månen dansar med himlavalvets glänsande kavaljerer.

Från stadens högsta punkt kan jag se över både land och hav. Den lilla ön med pojken ser så ensam och liten ut men jag vet att den är allt utom det. Månen är fortfarande kvar men snart ska hon kyssa pojken farväl. Solen står och väntar tåligt i horisonten. De ska ta en promenad och dit de ska kan inte pojken följa med.

Jag kan heller inte följa deras väg för jag är Tiamas varmblodiga krigare. Jag är hennes varmblodiga dotter och jag måste slutföra hennes kamp. Månen och solen vet vad jag måste göra, och de kommer återvända när allt börjat om på nytt. Jag sluter mina ögon och låter landmassorna begravas under havets vrede.

Detta är ett bidrag till Sourze Kulturs författarskola.

Av Bettina Jagorstrand 05 sep 2002 14:21