Tiamas varmblodiga krigare 5 av 6

***
Strax efter att jag hittat Henrik började Fredrik bete sig underligt. Den lugna och behärskade mannen var som bortblåst och han skrämde mig mer än han någonsin gjort. Jag hade inte någon kontroll över hans agerande än mindre någon förståelse. Han kunde brusa upp för ingenting, lika så kunde han försvinna under långa perioder utan att ge oss någon förvarning. Jag hade ingen aning om var han tog vägen de gångerna. Han var alltid ångerfull när han kom tillbaka och han återgick ofta till att bli sig själv för några dagar, ibland till och med veckor innan den nya Fredrik vände upp och ner på världen igen. Det slet på oss alla och vi visste att det inte skulle hålla i längden. Jag vet att bröderna pratade långt in på nätterna om saker de inte ville att jag skulle höra. Jag vet detta för jag ett flertal gånger hade vaknat, men jag hörde aldrig vad de pratade om. Sista gången jag vaknade skrek de nästan åt varandra och jag satte mig upp för att se vad som pågick. De slutade omedelbart och gick och la sig.

När jag nästa dag försökte ta reda på vad bråket handlat om puttade Henrik bort mig och Fredrik försvann ut genom dörren. För första gången gick jag ut för att leta efter honom men han, precis som jag tidigare, önskade inte bli funnen. Han höll sig borta i två dagar.

Jag hade tagit Fredriks vänskap för given och jag började inse att jag behövde honom. Men jag hade svårt att förlika mig med tanken och det var något som slet i mig. Vid denna tidpunkt hade jag byggt upp två av mig själv. Den ena som inte klarade av att se honom försvinna och inte komma tillbaka till mig. Den andra vägrade bli beroende av någon annan och hon sparkade och skrek på den mer sårbara. Hon såg det som att Fredrik försökte provocera och fördärva medan mitt första jag visste bättre.

Fredrik ryggade tillbaka då jag var nära att slå till honom. Jag följde efter och klamrade mig fast vid det som fanns att få tag på. Jag grät hejdlöst och han drog mig närmare och la sina starka armar runt min rygg.
– Det här måste sluta. Du måste sluta försvinna.
– Jag vet.
– Varför vill du inte vara kvar?
– Jag önskar inget annat, men något säger nej. Jag vet inte vad.
– Stanna. Försvinn inte mer. Jag ber dig.
– Du kanske ber om en orimlighet?
– Nej, vi kan lösa det här. Det måste finnas en lösning. Det måste bara finnas...

Min kvinnliga list knackade mig på ryggen och utan att ifrågasätta hennes plan skred jag till verket. Min hand kröp försiktigt in i hans och jag lutade mitt huvud mot hans axel. Jag kände direkt hur hans kroppsvärme ökade några grader.

– Om vi gifter oss?
Han stannade upp och granskade mina ögon. Jag behövde inte ens sträcka mig efter lögnen utan såg den redan serverad framför mig, klar att förtäras där på plats. Jag kysste hans läppar. Lögnen hånskrattade åt hans lätthet samtidigt som något i mitt inre gav plats åt avsmaken jag kände gentemot mig själv. I hans barnsliga uttryck kunde jag tyda glädje men för mig var det ett sätt att hålla honom kvar.

Min kvinnliga list släppte lös en orm som slingrade sig längs Fredriks ängsliga kropp och tillät sig vila i örat där den väste om vackrare världar utanför Eden. Han rycktes med av surret och ormen fick tillträde till gudfruktiga platser. Men den sluga måste ha slingrat sig in på områden där självaste Gud höll till, då Fredrik ryckte tillbaka och höll mig på avstånd.
– Menar du allvar?
Ormen ringlade iväg och försvann. Endast en nickning lämnade den kvar som svar. Jag började inse vad jag sagt och jag drog mig undan. Var det här vad jag ville?
– Nej!
Jag rusade ut ur lägenheten och jag kunde höra Fredrik springa efter. Han fick tag på mig när vi sprungit en bit. Han tog ett hårt grepp om min överarm och utan att veta vart vi var på väg drog han in mig i en bedrövlig gränd.

En kvart senare satt min kvinnliga list och grät på en mur. Jag kunde inget annat än att skratta åt henne och åt mig själv. Fredrik hade visat mig en brutalitet jag aldrig sett hos honom förut. Kylan i hans ögon hade fått all min styrka att rymma sin väg och mina tankar hade följt efter. Likt en best hade han tornat upp över mig och likt ett lamm hade jag förlamats.

Vi växlade några blickar på vägen mot lägenheten men ord förblev osagda. Min kropp ömmade och jag var fortfarande förbryllad. Det enda jag ville var att få komma hem.

Så fort jag kom in i lägenheten rusade jag in på toaletten och kräktes på golvet. Som man öppnar en kran forsade blod från mitt underliv. Något hade gått riktigt snett.

– Är hon sjuk?
Jag kunde höra Henriks oroliga röst genom dörren. Men strax därefter försvann jag in i ett töcken och missade svaret från Fredrik. Inte förrän några minuter senare lyckades jag kravla mig upp från det glatta golvet med handfatet som stöd. Ett sorgset leende mötte mig i spegeln och jag log tillbaka. Var det här ett straff och i så fall för vilken av mina synder? Var jag orsaken till den kyla jag mött i Fredriks ögon? Jag lyfte handen mot spegelns yta och lade den över ansiktet däri. Jag suckade lätt och sänkte huvudet.

Blodet rann inte med samma intensitet längre men det hade inte slutat helt och hållet. Förlusten hade gjort mig förvirrad och yr. Jag behövde vätska och vila. Men jag var rädd för att gå ut. Detta var min borg. De röda sidengardinerna, den röda utrullade mattan, min vackra röda klänning. Jag var prinsessa i mitt röda slott och jag hette Rödluvan.

Henrik tycktes redan veta vad som hänt när jag vaknade upp. Han frågade inget och när jag undrade vart Fredrik var, skakade han bara på huvudet. Det kändes som om allt var över. Och det var mitt fel. Om bara inte mina känslor hade varit så splittrade hade allt kunnat lösa sig men jag var förvirrad och förstod ingenting. Något sa mig att jag skulle ägna mig åt många, kämpa på och döda det mörka och hårda. Det enda jag lyckades med var att se till att de varmblodiga blev mer som de vi kämpade mot.

När Henrik hade somnat den natten packade jag ihop mina saker och begav mig ut i mörkret. Jag visste inte var jag skulle men omedvetet gick jag till vårt gamla högkvarter. Jag tände ett ljus framför namnet Tiama, sedan bäddade jag en duglig sovplats åt mig. Jag vet inte hur länge jag låg och stirrade på väggen, eftersom dag och natt inte hade någon äganderätt under mark. Jag hade tagit med mig vatten och lite bröd som skulle räcka i några dagar.

Tiama kom och besökte mig några gånger. Hon höll mig vaken då jag endast ville sluta mina ögon. Jag fick inte en riktigt klar bild av hur hon såg ut. Det var som om hon flyttade sig en liten bit varje gång som jag försökte fokusera på hennes gestalt. Men hon kändes varm och vänlig och det räckte för mig.

När smärtorna i magen kom satt hon och höll min hand. Hon nynnade på en melodi jag hört som barn.
– Vad händer med mig?
– Du måste återvända till de andra.
– Vad är det för fel på mig?
– Det är inget fel på dig. Din kropp påminner dig bara om vad du själv glömt bort.
– Smärta?
– Nej, att du lever. Du får inte ge upp. Det är viktigt att du vet, nu när du inte är ensam längre.
– Fredrik?
Hon log emot mig och skakade på huvudet. Hennes hand låg som en sövande filt över min mage.

Jag vaknade med hög feber och hade inte något vatten kvar. När jag kravlande kom tillbaka till lägenheten var båda där. Jag stupade i hallen, sedan minns jag inget mer.

***
Jag har aldrig berättat om Tiamas besök för någon. Ingen skulle ändå tro mig. Jag hade dock varit tvungen att berätta om det barn som växte i mig men långt efter att vi lämnat Susannes kropp dinglande i taket för kurirerna att hitta. Hennes huvud hade jag tagit med mig och slängt åt de hungriga djuren som strök längs husväggarna om nätterna. Jag kanske betedde mig som ett hungrigt djur själv när jag slaktat henne, men jag hade hela tiden hon varit där vetat om, att jag var med barn och ingen skulle få hota mig och det som tillhörde mig. Om någon skulle bestämma över livet som växte så var det jag och ingen annan.

Pojken harklar sig och pekar upp mot himlen.
– Hon är på väg tillbaka nu.
– För hon goda nyheter med sig tro?
– Vi kan alltid hoppas.

Jag tror att jag gav upp allt hopp när jag hittade Niklas. Egentligen hade Henrik och Fredrik hittat honom innan men de ville inte berätta i rädsla för att jag skulle bli sämre. Min hälsa hade aldrig kommit tillbaka ordentligt efter febern och de två kunde behandla mig som om jag vore av porslin. Deras överbeskyddande tendenser blev inte bättre efter att de fått reda på mitt tillstånd.

***
– Jag måste ut och leta efter Niklas.
– Du bör stanna hemma och vila.
– Jag kan inte vila förrän han är med oss.
– Han kommer aldrig vara med oss igen.
Fredrik sparkade till Henriks smalben och gav honom en arg blick.
– Vad menar du? Fredrik, vad menar han?
– Han menar inget med det.
– Jag är inte en docka. Berätta för mig vad han menar.
– Jag menar inget med det.

Senare på eftermiddagen smög jag ut ur lägenheten och började leta efter den sista av oss. Jag visste att bröderna dolde något men att försöka få något ur dem verkade vara omöjligt. Jag förstod också att något hade hänt som jag inte skulle kunna hantera väl.

Detta är ett bidrag till Sourze Kulturs författarskola.

Av Bettina Jagorstrand 05 sep 2002 08:47