Tiamas varmblodiga krigare 4 av 6

***
Timmarna innan solen vaknade satt tystnaden i soffan med de andra. Jag hade placerat mig i en fåtölj. Jag studerade belåtet lägenheten som nu började ta form. Men det fanns möbler som bar röta, och detta oroade mig. Hade rötan varit där redan innan ankomsten eller hade den uppkommit där på plats?

Solen kikade försiktigt in genom fönstret. Jag kunde se i hennes osäkerhet att hon inte hade bestämt sig för om vi förtjänade dagens ljus. Jag ryckte på axlarna för att visa att jag inte brydde mig. Hon la huvudet på sned och blåste en stråle över mina kinder. Den värmde och det kändes direkt lite bättre. De andra var för upptagna med att underhålla tystnaden. De märkte inte ens när solen väl reste sin ståtliga kropp. Det var synd, hennes skönhet var beroende av oss. Och vi var beroende av hennes skönhet. Solen förgrymmades ibland över att så många glömde bort det. De dagarna vakade månen över oss istället. Jag vet inte var solen tog vägen de gångerna, kanske hade hon en favoritplats där hon hängde och funderade över världsliga frågor. Det skulle jag ha gjort om jag haft en sådan plats.

Jag hade suttit där länge nog och stirrat. Nyfikenheten över kvinnan som satt bredvid Henrik tog överhand och jag gav tystnaden en sträng blick som genast lämnade oss ifred.

Hennes namn var Susanne och det var uppenbart från första stund att hon inte var som vi. Hon bar inte på krigets ärr som vi andra gjorde. Men det hade varit många som inte följt oss i kampen om frihet. De som levde skyddade, undangömda och rädda förblev tysta skuggor än idag. Vi pratade inte så mycket med henne om det. Man kunde inte lita på någon och att berätta om vår roll i spelet kunde kosta oss våra liv.

Det enda jag krävde var att kontrollera hennes blod, annars lät jag Henrik tygla henne bäst han ville. Kanske berodde det på att jag inte orkade vara misstänksam längre, att jag så gärna ville tro på att det goda fanns där utan att man behövde genomsöka området efter det onda. Hennes blod visade sig vara bra och jag lät henne stanna ett tag.

Jag tyckte inte om henne, men både Henrik och Fredrik uppskattade hennes sällskap. Hon var naiv och dum vilket passade väl in i sitt sammanhang. Hon var hela situationen personifierad. Istället för att ägna henne något intresse var jag ute och letade efter Niklas, dag och natt. Det var vad jag lät de andra tro i varje fall. För det mesta strosade jag bara runt och tänkte. Mina tankar var små från början men inom mig växte ogräset fritt och jag önskade till slut förgifta allt.

Jag vet att Fredrik ibland följde efter mig i smyg. Till en början blev jag irriterad men efterhand blev han en del av min ensamhet. Det hände till och med att jag saknade honom när han uteblev. En saknad som senare växte till sig och som fullvuxen utvecklades till beroende. Det var svårt för mig att handskas med dessa känslor då jag inte sökt dem. Jag var inte här för att älska utan för att hata. Och visst hatade jag också. Jag hatade Susanne som visade en mjukhet jag själv inte kunde visa, eller kanske ens hade. Fredrik önskade säkert att jag var mer som hon. Men jag var inte henne, aldrig skulle jag bli som hon. Jag hade ett svekligt djup som var lätt att drunkna i och än hade inte Fredrik lärt sig att simma. Jag längtade inte efter ett lik på botten som ständigt skulle påminna mig om vad jag gjort och inte gjort.

Det kunde ha varit vilken dag som helst men det skulle visa sig vara den första i raden av misstankar. Jag hade på grund av olidlig hetta bestämt mig för att stanna hemma. Fredrik visade tydligt lättnad inför mitt beslut. Han ville väl att jag skulle stanna vid hans sida, så han hade koll på vart jag höll hus.

Trion satt och spelade kort men jag ville inte delta. Jag stod hellre i fönstret och tittade ner på folket som planlöst irrade runt därnere. Jag började fundera över vart de var på väg eller var de varit, alltid ett sätt att förströ lite tid på. Var det oförskämt av mig?

I en port på andra sidan gatan stod en man och läste tidningen. Han kanske väntade på någon. En potentiell älskarinna närmade sig men passerade förbi utan att märka honom. Lite längre bort stod en liten pojke och kastade pinne med en hund. Den satt med en road lutning på huvudet och flåsade medan pojken gjorde allt i sin makt för att få hunden att hämta, men förgäves. Jag lät blicken glida med en kvinna som bar på en varukorg men lämnade henne när jag upptäckte att mannen med tidningen sneglade upp på mig. Jag la en skyddande hand över magen. Det var något med hans blick som fick mig att känna obehag. Jag försökte skaka bort känslan men även när han försvunnit bort längs gatan stannade den kvar. Jag lät bli att nämna det för de andra. Vad fanns det egentligen att berätta? Att jag blivit ett med paranoian?

På natten vaknade jag av en svag smäll och när jag kikade mot fönstret stod Susanne och vinkade åt någon där ute. Hon såg nervös ut och hon återvände snabbt till Henriks sida. Jag låg blixtstilla och stirra upp i taket resten av natten, rädd för att jag skulle resa mig upp och slå ihjäl henne. Det kanske inte var något därute, kanske bara en älskare som kastat sten på fel fönster, men det skulle ge mig viss tillfredställelse att se henne död vilket som.

Jag berättade inget denna gång heller. Jag tänkte ligga lågt och studera hennes minsta rörelse. Om hon trampade fel än en gång skulle jag stampa ner henne i hennes egna fotspår. Jag var mycket medveten om att min missunnsamhet pratade när jag tänkte sådana grymma tankar, men jag lyssnade och bad om mer.

Två nätter senare stod hon återigen vid fönstret. Det kunde inte vara ett sammanträffande. Hon signalerade, det var jag säker på. Vad och varför hade jag bara misstankar om. När hon la sig ner kunde jag höra att hon grät. Och jag log.

Med en kniv över strupen vaknade hon upp och hennes ögon blev stora som ägg. Henrik flög upp och satte sig på soffan och Fredrik var snabbt på plats, han också. Efter några minuters kaos blev allt stilla och tyst. De väntade på att jag skulle agera, men jag gjorde ingenting. Jag njöt bara av att se eggen sakta tränga in i hennes ljusa hy.

– Släpp kniven nu.
Jag vet inte vem som sa det och det kvittade. Jag lutade mig över Susanne och viskade i hennes öra något som de andra aldrig skulle få veta.
– Är du här för mig?
Hon nickade försiktigt för att inte kniven skulle tränga in djupare.
– När kommer de?
– Jag vet inte.
Jag lät kniven gräva sig in en bit och jag kunde känna hennes struphuvud röra sig nervöst där inne. Hon insåg att jag menade allvar. Blod rann längs hennes nacke och ner på golvet.
– Om två dagar. På natten.
– Bra. Ska du signalera något mer?
– Nej, det var sista i natt.
– Bra. Duktig flicka.
Jag lyfte blicken mot de två bröderna och log, sedan tryckte jag till med all min kraft.

Killarna höll sig borta resten av dagen så jag fick gott om tid att fundera.
Min sorgsna kropp suckade av välbehag då jag satt i fåtöljen. Jag sträckte mig slött ner mot soffbenet och smekte dess yta. Rötan var borta, men jag fick för mig att trät såg blekare ut.

Ibland kändes det som om jag var någon annat. Någon som skulle kunna göra skillnad, vara betydande för framtiden. Jag trängde ofta bort den känslan, för att slippa ångesten som växte inom mig. Den som skrek i mitt öra att jag inte gjorde tillräckligt. Den skrek sig nu hes och hur mycket jag än försökte lyckades jag inte skrämma bort den, så någon gång på eftermiddagen gick jag ner till hamnen. Det blåste friskt och vindens sälta rensade bort det värsta obehaget. Jag stod länge och tittade ut över vattnet och bort mot pojken som stod där ute. Det var då jag noterade den lilla båt som låg och hoppade upp och ner, som en lekfull kattunge, vid en brygga lite längre bort. Jag visste då att jag någon gång skulle bli tvungen att bege mig ut dit, varför visste jag inte. Det var något jag inte kunde styra över. Men jag hade lovat att hitta Niklas, och jag höll alltid vad jag lovade.

***
Utvilad reser jag mig upp och ställer mig bredvid pojken. Han ser ut som en forntida prins förstelnad av tiden som avstannat rummet. Om det inte vore för att han blinkade då och då skulle man kunna ta honom för en grekisk staty. Det är fridfullt att stå och blicka över havet. Jag önskar jag kunde få göra det långt in i evigheten, men jag tror inte jag skulle klara det själv. Havet är stort och jag är så liten.

– Om jag är död när jag återvänder så älskar jag honom ändå.
– Ja, men du kommer leva när du ger dig av.
– En stund.
– Tillräckligt länge. Du är inte klar, inte riktigt än.

Klar kanske jag aldrig kommer att bli men det finns en viktig detalj kvar för mig att slutföra, förmodligen den enda viktiga. Något växer inom mig och det skulle inte sluta förrän jag tagit ut det eller tagit mitt liv. Detta något har Fredrik planterat men det var jag som gav honom spaden att gräva med.

Detta är ett bidrag till Sourze Kulturs författarskola.

Av Bettina Jagorstrand 04 sep 2002 13:34