Tiamas varmblodiga krigare 2 av 6

***
Det var kallt och fuktigt. Samma mörker som en gång skrämt bort ljuset för att skydda oss skrämde nu bort mitt mod. Mina steg var trevande trots att jag kände till varje centimeter innan och utan. Man räknade sig fram, men det fanns märken på väggarna som man kunde lika väl som en älskares kropp. Jag letade mig fram till den kammare som vi kallat Hjärtat, för att det låg i centrum men även för att det var där planerna smiddes för att förgöra det som inte bar något hjärta alls. Där fanns nästan ingenting nu. Minnena som borde ha hängt på väggarna likt vackra tavlor, var nötta och nästan osynliga. Det enda riktiga spår från oss var namnet Tiama, som stod skrivet på en av väggarna. Myten sa att det var hon som skulle befria oss och det var hennes namn de döende soldaterna hade på sina läppar när de somnade in. Vi hade alla varit Tiamas varmblodiga krigare. Nu var vi inget annat än skräckslagna nomader.

Det var i dessa kalla utrymmen som jag och Niklas träffade de två bröderna för första gången. Henrik var den lättsamma och öppna människan medan Fredrik gav ett högdraget och seriöst intryck. De hade flytt då kurirer kommit och tagit deras föräldrar. Under många år hade släktingar gömt undan dem men sedan de blivit vuxna hade de engagerat sig mer och mer i kampen. Henrik var spontan och hetsig medan Fredrik hade varit bromsklossen som räddat livet på oss många gånger.

Jag blev störtförälskad i Henrik från första början. Men jag var inte ensam om det och han utnyttjade sin charm i varje hamn han besökte. Jag lät honom aldrig lägga an vid min, trots att jag många gånger frestades. När jag gick där i katakomberna insåg jag att det inte var Henrik jag varit kär i utan hans sätt att få mig att glömma det hemska som väntade utanför. Även om det var en fantasi kunde jag känna mig fri och lycklig då vi satt om kvällen och berättade historier om Tiama och vad hon uträttat. Det mesta var nog påhittat, men det fick oss att orka lite längre. Fredrik satt alltid tyst och lyssnade. Jag höll mig ofta på avstånd från honom då hans allvar och slutenhet skrämde mig. Kanske var jag rädd för att han skulle säga något verklighetsförankrat som skulle sätta nålen i hoppets ballong. Jag beundrade honom ändå på något sätt. Det han sa var med eftertanke och han fick alla att lyssna. Han drevs heller inte av lustar utan av sunt förnuft. Till skillnad från oss andra lät han aldrig vrede och hat styra över honom.

Jag lämnade Hjärtat och fortsatte in i gångarna bakom. Det var i rummen i anslutning till dessa gångar som vi sovit, ätit, älskat och gråtit. Våra liv hade bosatt sig här i över två år innan vi var redo att flytta ut i ljuset och till det slag vi gjort oss redo för.

Det som fanns kvar av stearinljusen som lyst upp och värmt oss hade nu stelnat på väggarna likt stora varbölder. Jag tänkte först inte på det, att jag kunde se dem. Jag var mest äcklad av känslan de förde med sig. Det var inte förrän jag kommit en bit in i en av gångarna som jag insåg att det lyste från ett av rummen. Jag stelnade till och blev ett med stearinklumparna. När jag började andas igen fladdrade ljuset till i rummet och släcktes. Mörkret puttade in mig mot väggen och viskade varsamt i mitt öra. Jag kunde se min mammas mjuka läpprörelser då hon berättade godnattsagor för mig. Mina ögon slöt sig som en dockas, sedan lutade hon sig fram för att kyssa min panna.

Jag vaknade upp i en av våra gamla fältsängar och på bordet bredvid stod en flaska med något drickbart samt ett stearinljus som brunnit ner till hälften. Över min kropp låg en blå rock som luktade svett och jord. Jag vågade först inte röra mig men kroppen värkte och jag behövde vrida på mig.

– Så du är vaken nu?
Rösten kom från andra sidan ljuset som flämtade till av andedräkten. Jag kunde inte se ansiktet men jag visste redan vem det var. Den lugna och sansade tonen kunde bara tillhöra en man. En av dem jag letade efter. Jag nickade svagt medan jag kravlade mig upp i sittande position. Trots det sargade och smutsiga ansiktet kunde jag se de vackra dragen gömda där bakom. Det högg till i mitt bröst när en tår lämnade rester av lättnad på hans kind.

– Jag vill att du följer med mig hem.
– Hem? Hem... vad är ett hem?
– Vad vi gör det till.
– Jag kan inte hitta hem.
– Nej, jag vet.
– Var har du gjort av det?
– Jag gömde det.
– Jaha, det är därför jag inte kan hitta hem.
– Ja.
– Jag trodde att jag hade blivit galen.

***
Vi är nog alla galna, på sätt och vis. Att varje dag gå och tänka på vad som väntar om man inte är tillräckligt försiktig gör en paranoid och att inte bli en aning galen vore förvånansvärt. Det är balansen mellan galenskap och förstånd som är viktigt att upprätthålla. Jag har många gånger funderat på om inte förståndet gett vika allt för många gånger sedan jag började mitt letande, kanske under hela mitt liv. Men det är inte så mycket att göra åt det nu ändå. Mina blödningar kommer inte att avta, inte heller smärtan. Vem behöver förståndet då? Nej, jag sväljer hellre galenskapen som morfin för min smärta.

– I vilken värld är du nu?
– Förlåt, jag tänkte på Fredrik. Jag hittade honom först.
– Var är han nu?
– Jag vet inte. Jag tror jag har tappat bort honom.
– Men han har inte tappat bort dig.
– Hur kan du vara så säker?
– Låt oss nöja oss med att jag vet.
– Vill du höra om Henrik?
– Gärna det.
– Jag hade hittat Fredrik och vi hade börjat göra oss hemmastadda i lägenheten som förut hade varit så enslig. Jag älskar att känna den varma doften av sovande man som tränger in i min näsa likt en väckarklocka på morgonen. Varje morgon vaknar jag yrvaket och sätter mig upp bredvid honom. Han har en lock som kramar mitt finger så fort den kommer åt. Den grät en gång men inte nu längre.

Jag kan inte se pojkens ansiktsuttryck men jag tror att han ler.
– Om jag säger var det du tappat bort finns, går du och letar upp det då?
– Men du vet inte.
– Nej, men jag kan fråga månen.
– Inte nu. Hon är på väg bort.
– Jag vet, men du kommer att vara kvar när hon återvänder.

***
Att återvända är inte alltid något man gärna gör. Sådant man en gång begravde långt under jord kan ha trängts sig upp och ligger och väntar på ens återkomst. Detta var en risk jag fick ta när jag letade efter Henrik. Att besöka ön var oundvikligt.

Jag tog bussen ner till hamnen, därifrån skulle jag fortsätta med båt. Jag gick fram till biljettståndet där en gråvit kvinna satt och målade sina perfekta naglar. Hennes döda blick vittnade om hennes ovilja att bli störd men jag knackade trotsigt på rutan.
– Hur många biljetter ska du ha?
Hon öppnade luckan och synade mitt ansikte som för att kontrollera att jag var värdig att få åka med.
– Fyra stycken, tack.
Hennes mekaniska leende fick mig att vilja slå in hennes perfekta tänder. Och dessutom tyckte jag att fyra biljetter var att råna mig. Bara för detta kunde jag tänka mig att slita av hennes bedårande lilla dockhuvud.

Jag sträckte fram biljetterna och utan att fördärva de nymålade naglarna tog hon emot dem. Irriterad över att jag inte lyckats repa dem, gick jag mot båtplatsen men kom genast på bättre tankar då båten redan stod och väntade. Jag steg på och nickade okej för avfärd.

Uppe på relingen hade man underbar utsikt över det blårosa havet som vältrade sig likt en mätt val. Det var hänförande och jag glömde för en stund varför jag var där. Jag mindes hur vågarnas sälta hade slagit upp mot mitt stridslystna ansikte då vi varit redo för att kämpa mot det onda. Det var samma sälta som nu men inte samma ansikte. Nej, långt ifrån samma ansikte.

Det tog en stund innan vi kunde se den kolsvarta klippön. På avstånd såg den ut som hjässan på en förvånad äldre man men när vi närmade oss såg ön bara hotfull och skrämmande ut.

Det hade varit vårt andra i raden av högkvarter och vårt sista. Där hade våra drömmar vuxit sig stora och feta. Vi hade varit många och då fanns det fortfarande verklighet i seger. Men verkligheten grät blod över oss inom några månader. Vi hade inte ens ett väl organiserat försvar. Slakten pågick i veckor. Varje individ fick en noggrann behandling där allt av värde plockades ut medan de fortfarande levde.

Efteråt valde våra underkuvare ön för sin perversa handel för att tvätta bort det rena och äkta som vi målat dit. Nu hade öns skönhet gjort sorti och på scen stod numera endast döden och log.

Jag siktade in mig på en liten plattform av ruttet trä vid strandkanten och när båten kom tillräckligt nära fick jag hoppa iland. Kaptenen på båten ropade något efter mig men jag kunde inte höra för jag var redan på väg i luften.

En liten hetsig skylt på stranden talade om för mig att nästa båt skulle dyka upp först nästa morgon. Dess skratt fick mig att rysa och min tröja slingrade sig tajtare runt min kropp. Jag förargades över min stolthet som vägrat låta Fredrik följa med. Vad skulle jag ha stoltheten till här ute? Vad jag behövde var något som skrämde iväg min rädsla och det hjälpte inte stoltheten till med. Jag ryckte loss skylten från fästet och kastade den i havet och sedan följde jag den enda kvarvarande stigen på den karga ön.

Allt var täckt med svart grus som sved i ögonen då vinden slet i det. Det fanns inte en växt så långt ögat kunde nå. Om något kunde vara mer dött än dött så var det här. Då vi kom hit hade urskog täckt allt land, och det var ett strategiskt bra ställe att föra gerillakrig. Hade det inte varit för att vi blivit förrådda och överrumplade skulle skogen fortfarande skydda oss i vår kamp.

Mina skor skavde och jag ville bara komma fram till något. Vad som helst, bara det visade något tecken på liv. Då jag korsat hela ön och kom ut på andra sidan började jag höra svaga röster som jag följde. Efter ungefär en kilometer längs den hotfulla stranden kunde jag se en stor upplyst plats där det myllrade av människor. Om man nu kunde kalla dem människor.

Detta är ett bidrag till Sourze Kulturs författarskola.

Av Bettina Jagorstrand 03 sep 2002 10:06