Förtydligande angående Guillou

Sourze-redaktörerna har spetsat till påannonsering av intervjun med mig och skriver att jag hävdar att stora delar av Guillous senaste bok är plagiat. Det är redaktörernas ord, inte mina, men det kräver ändå ett förtydligande.

Guillou skriver i boken att hans eget bidrag till kunskapsbilden är åtminstone vad gäller 1600-talet ytterst blygsamt, och vad han vill åstadkomma är en sorts journalistisk översättning av den akademiska forskningens redan publicerade rön och kunskaper. Men det görs först på bokens tre sista sidor under rubriken Efterord och källor. Hur många kommer att läsa detta? Jag skulle vilja påstå att det för en ordinär läsare tvärtom framstår som att Guillou för sina resonemang utifrån fakta som han själv har grävt fram, när han i själva verket bygger på och återger andras forskning. En del av denna forskning finns förvisso listad längst bak som Guillous "källor", men långt ifrån allt. Det gäller till exempel avsnitt 2 och 3 i kapitel VI "Om 1600- och 1700-talens massaker på sexförbrytare" som helt bygger på tre av mina artiklar och där Guillou sida upp och sida ner hämtar tolkningar, resonemang, faktauppgifter och ordagranna källcitat från mina texter utan att detta framgår för läsaren och utan att artiklarna nämns i källförteckningen. Det handlar inte om några obetydliga detaljuppgifter utan om basfakta som utgör grunden för flera av Guillous mer kontroversiella teser som redan fått mycket uppmärksamhet, till exempel att homosexualitet skulle ha varit ett ovanligt fenomen på 1600-talet. Även kapitlets första avsnitt "700 brända för tidelag", bygger helt på min text men där får läsaren i alla fall veta att jag har skrivit en avhandling i ämnet. Men inte någonstans uttrycks klart och tydligt att Guillou har hämtat resonemang och ordagranna exempel från min text. Detta kallar jag inte god journalistik.

Än mer oroväckande är det resonemang om plagiat som Guillou för i sitt efterord. Han skriver att "om denna text varit litteratur skulle jag med rätta ha kunnat anklagas för plagiat..." och nämner sedan några namn på forskare, däribland mitt eget. Den underförstådda slutsatsen av detta kan bara bli, att eftersom detta inte är litteratur utan ett "historiskt reportage" så är det tillåtet att upprepa, efterbilda och fritt låna citat, fakta, resonemang och tolkningar ur akademiska historikers framställningar utan att behöva ange källan. Det vore tråkigt om detta i fortsättningen ska bli vägledande för journalistiska populariseringar av akademisk forskning.

Av Jonas Liliequist 03 sep 2002 09:43