Bryan Ferry & Den förlorade världen

"I should like to bury something precious in every place where Ive been happy and then, when I was old and ugly and miserable, I could come back and dig it up and remember." Evelyn Waugh

Kärleken till musik står över allt annat. Viss musik blir en livslång förälskelse som aldrig går över till vardag.

Roxy Musics och Bryan Ferrys musikaliska värld tillhör på sätt och vis en svunnen värld, eftersom kompositionerna alltid legat "fel" i tiden. Vid genombrottet 1972, gungade det mesta i tung avantgardistisk rock eller i Sgt: Peppers anda. Idag när hiphopen håller på att erövra världen, spelar Ferry 1920- och 30-tals-schlager-covers, och på den nya skivan Frantic från i våras letar han sig 30 år tillbaka till Roxy soundet från 70-talet.

Ferry har alltid trotsat normen, och hyllat det ytlig vackra. Däri ligger också hans musikaliska genialitet, eller dekadens som många kallat honom. Oavsett vad man tycker kommer musiken överleva allt vad trender heter. Den unge Bryan Ferry påminner starkt om Evelyn Waughs Lord Sebastian Flyte i Bridshead Revistited. Den unge vackre, men excentriske oxfordstudenten.

Bryan Ferry är gruvarbetarsonen som fick möjlighet att studera konst men istället startade Roxy Music i början av 1970-talet och idag bor på ett stort gods, och sysselsätter sig med rävjakt på fritiden några timmar utanför London.

I En förlorad värld får den fattige studentent Charles Ryder tillträde till det underbara livet på godset Bridesheads via vänskapen med Sebastian. Men det är också en historia om en svunnen värld. Precis som de scener Bryan Ferry målar upp i sin konst.

För ett drygt år sedan stod jag i konserthuset igen för första gången på tio år. Bakom scenen hängde ett långt guldfärgat draperi, en svag ljuskägla kastade sitt lite nonchalanta sken upp på en gigantisk harpa uppe på scenen. Förutom den var det tomt.

När sorlet lagt sig klev en långbent, vacker kvinna i svart aftonklänning ensam fram och sätter sig ner bakom harpan. Ett tio minuter långt solo följde. Det var varken vackert eller speciellt intressant. Däremot var det intressant att det bara händer. Ur den synvinkeln är det helt underbart provocerande. Säg den rockmusiker, förutom Bryan Ferry, som kommer undan med en sådan öppning?


Så kommer den nu 56-åriga gentlemannen, Mr Ferry, iklädd smokingskjorta, svart kavaj, svarta läderbyxor till smoking-skorna. Han tog upp mikrofonen och lät de första svala stavelserna spridas i konserthusets innanmäte: "You must remember this. A kiss is still a kiss. A sigh is just a sigh. The fundemental things apply. As times goes by." En låt som skrevs för sådär 70 år sedan av Herman Hupfield, bland annat var den soundtrack i en hyfsat känd film med Bogart som Bryan Ferry triumferarade runt i Europa med.

Skivan med samma titel innehåller 14 ytterligare schlagers från samma tidsepok. Och på något sätt är låtarna alldeles oemotståndliga med Ferrys hesa Bowmore-röst och något uppjazzade rytmer. Den är så fel i tiden, att den blir helt rätt. Utmärkt musik på ett bättre cocktailparty, eller att dansa tätt till, med någon du verkligen älskar.

Och igår kväll på Cirkus var det som att kliva 30 år tillbaka i tiden och stå på Odeon Hammersmith när Roxy liksom Ferry var ungt. Den enda skillanden nu är väl att både Ferry liksom hans publik är i den övre medelåldern. Och att det tar lite tid innan extasen väcks till liv hos oss båda. Men likväl kommer den, som en långsam utlösning.

Men låt oss trycka på rewind och ta oss tillbaka till början. Och se på några musikaliska klipp och omslagsbilder som etsat sig fast. Vi backar till 1972. Året då Deep Purple pumpade ut både Highway Star och Smoke on the Water.
Roxys Music stod redan då helt på sin egen kant, musikaliskt, textmässigt och genom omslagen på LP-skivorna. Låtarna på första albumet handlar om dyrkan till fotomodeller, ungdomlig fåfänga, Humprey Bogart, svaga havsbriser och andra livsviktiga ämnen. Arrangemangen var också något helt nytt för tiden: "Whats the date again?it´s so dark in here 1962 or twenty years on? Is this a recording session or a coctailparty?..." Skrev Simon Puxley på första LP-konvolutet. Över vilket en Pin-Up flicka spred hela sin värme. Koncept-musiken, det vill säga att bandet inte nöjde sig med att bjuda på sina låtar och arrangemang utan tog med hela sin värld in i konvolutet, föddes i och med att Roxy tog sitt första andetag.

"For your pleasure" som kom året därpå innehåller några av de stora Roxy-klassikerna. Bästa skivan enligt Ferry själv. En personlig favorit är den långa låten "In every Dream home a Heartace". En låt i två akter som handlar om kärleken till en uppblåsbar postorder-flicka: "You floot in my new pool. To look semi-delightful. Your skin is like vinyl. The perfect companion. Inflatebal doll. My rool is to serve you. My breath is inside you. I blow up your body... But you blew my mind."

På de följande skivorna följde pin-up-flickorna med omslagen. De blev mer och mer vågade för varje nummer. Så vågade att på Country Life, den fjärde skivan, fick skivbolaget Polydor en hel del klagomål från oroliga mödrar till tonårspojkar som fann att deras söner i allt för stor utsträckning tog med sig skivomslaget in på toaletten. Utan att musiken nödvändigtvis behövde spelas. Vilket berodde på att Ferrys dåvarande flickvän Jerry Hall prydde omslaget iförd endast genomskinliga trosor. Än idag kan man fundera över hur man överhuvudtaget får idén till att ställa två prostituerade inne i en tujja-buske.

Brian Eno, som stod för mycket av det expermentiella, var nöjd med Roxy redan efter två skivor, och påbörjade sin egen bana som musiker och producent. Det var på sitt sätt synd för Roxy, eftersom en stor del av den musikaliska originaliteten gick förlorad i och med att Eno gick vidare.

Trots Enos avhopp fick Roxy ihop en fullt spelbar tredje skiva; Stranded. Samma år som Stranded kom ut släpptes också Bryan Ferrys första soloskiva "These foolish things". Det intressanta med just denna samling covers är att här sjöng Bryan Ferry för första gången 30-talsschlagers. Vi talar nu fortfarande om 1973. Att i denna hårdrocksera släppa låtar som Theses Foolish Things, I love how you love me och Piece of my Heart var magstarkt.

På Ferrys andra soloplatta: Another time, Another place utmärker sig en låt från alla de andra: The in crowd. Den handlar rätt och slätt om lyckan att vara med i rätt gäng, som öppnar dörrarna till de coola platserna och de vackra flickorna. Att kunna hantera ett sådant banalt ämne med så känsliga fingrar, som Ferry gör här är skickligt. Bara omslaget är en övning i att undvika fällor. Ferry står i förgrunden av ett coctail-party. I bakgrunden syns det vackra folket och en storslagen pool. Han bär en smoking med vit kavaj.

Ungefär samtidigt med Roxys Country life släpptes också Ferrys egna Let´s stick together. På omslaget till soloskivan stoltserar Ferry i vit kostym, vita skor, de gamla vanliga gulddraperierna i bakgrunden samt en lugnt lunkandes tigerkvinna som tjuter i takt till elgitarrerna i öppningslåten. Personlig favorit har alltid varit andra spåret: Casanova. "Casanova, is that your namne, another looser. Casanova is that your game, or do you leave them?"

Sedan går det några år. Inte så konstig med utgivningstakten i början av karriären. Bryan Ferry har själv förklarat anledningen i flertalet tidningsintervjuer. "Jag tog helt enkelt slut på ord efter de första skivorna." Ferry säger sig också ha oerhört mycket svårare för att komponera någonting riktigt bra idag. Därav de många coverlåtarna? Men 1975 släpps så Roxy Musics nästa platta Siren. Med två riktigt tunga låtar. Love is the Drug, Both ends burning, samt en utsökt liten ballad; Nightengale.

På öppningsspåret sjunger Ferry: "Oh, oh, oh - Love is the drug I am aking for. Oh, oh, oh - Love is the drug for me." Nästa solo-lp: In your mind faller lika fort i glömska som den kom liksom den påföljande, The Bride stripped bare. Elva varierande låtar varav endast fyra komponerade av honom själv. Även här dyker Cole Porter upp i samlingen med Hold on Im coming. Men en av låtarna har redan innan den spelats in överlevt i hundra år, och kommer nog överleva i över hundra ytterliggare: "Carrickerfergus", en folksång - som för övrigt Van Morrison också valt att fästa på tejp. Vilket är lätt att förstå när man hör den. "I wish I was a young man. I wish I could swim over the deepest ocean. But I´m drunk today, and I cannot swim. Nor that I could fly."

Precis före 1980-talet står för dörren återuppstår Roxy Music i sina tre sista andetag; Manifesto, Avalon och The high road. Första skivan är en överproducerad historia med tungpunkt på den syntrock som just stod för dörren. Ingen låt är så minnesvärd att man bär den med sig. Avalon blir en kommersiell succé, men som många gamla fans lyfter på axlarna åt. Men titelspåret har kvaliteter som går att komma tillbaka till många gånger.

Samtidigt som vi får hoppas att de uttalande Ferry gjorde inför senaste konsertturnén, om att han har en hel del bra nyskrivna Roxy-låtar liggande, kanske bär frukt en dag. Han sa till och med att Brian Eno och han diskuterat om att göra en skiva ihop igen. Så det finns hopp. The high Road blir, om man får vara elak, ett lågvattenmärke. Det dröjer ända till 1984 innan Ferry får en riktig hit igen. Den här gången med Slave to Love.

De följande åren blir tämligen ointressanta om man är ett fan av Bryan Ferrys tidiga musik. Det kommer ut skivor, men det är först förra året som det händer någonting. Det är när den nu 56-åriga gentlemannen åter tar på sig den musikaliska smokingen och tar steget fullt ut med As Times Goes by, som den trogna skara fans han haft sedan 1972, bli riktigt lyckliga. Den skivan, liksom nya Frantic som spårar upp Roxy rötterna är en succér, Ferry skulle bara ha vågat gjort dom 10 år tidigare. Det är först nu, mitt i livet, han vågar ta steget fullt ut och söka sig tillbaka till sina egna musikaliska rötter. Och låtarna från förr många trodde hade dött, lever upp igen. I Bryan Ferrys egen förlorade värld.

"If it was mine Briedshead Id never live anywhere else. But you see, Charles, it isnt mine. Just at the moment it is, but usually its full of ravening beasts..."

Citat ur Brideshead Revisited/Evelyn Waugh

Av Thomas Eriksson 03 sep 2002 13:47