Tiamas varmblodiga krigare 1 av 6

Jag slänger ut ankaret tio meter ifrån den lilla ön som är den sista innan det öppna havet tar över. Utan att vända sig om svarar han med blicken stadigt mot horisonten.
– Jag vaktar.
– Vad då?
– Havet.
– Varför då?
– Vad får du ut av det, om jag svarar dig?
– Det stillar min nyfikenhet.
– Därför svarar jag inte. Du är enbart här för din egen skull.
Jag lutar mig tillbaka och tittar upp mot månen. Hennes förebådande blick får mig att känna skam.

Det är samma blick som hon gav mig för lite mer än ett år sedan nu. Det är svårt att föreställa sig att tiden gått så fort, men det har den. Vissa saker förändras medan andra består. Jag var då en 26-åring som gett upp hoppet om frihet. Jag levde ensam i en bunkerliknande lägenhet. Det bästa en sådan som jag kunde få tag på. Den var inte mycket till världen men det var inte jag heller. Nu, ett år senare, har inte hoppet besökt mig än. Jag bor inte ensam längre men ensam är jag. Jag antar att det är mitt eget fel. Det är mycket jag är ansvarig för. Vissa saker har jag lyckats ordna upp igen men det finns fortfarande saker att ta tag i. Månen vet det och hennes blick påminner mig om detta. Att börja om, eller rätta till, är inte lätt. Jag borde veta.

– Det var inte meningen att förolämpa dig. Vill du att jag ska lämna dig ifred?
– Nej, jag är inte oresonlig och du har ändå tagit dig hit ut trots allt.
– Jag har inte lång tid kvar. Kanske är det därför jag kom hit.
– Men din tid går att förlänga, eller hur?
– Ja, om jag vill. Men är det värt det?
– Jag står här för att jag vet att det är värt det.
– Mitt liv?
– Ditt och många andras.
– Och ditt?
– Vissa måste offras.
– Men inte jag?
– Det är upp till dig. Berätta vilka vägar som fört dig hit.
– Om jag lättar mitt hjärta, finns det risk att jag tömmer det. Jag måste vara rädd om det som finns där i. Det är inget att ta förgivet. En gång höll jag på att förlora det.
– Den stora kärleken som svek?
– Nej, kurirer som kom för att jaga.
– Är inte de förbjudna?
– Det var längesen.
– Tiden står still härute. Man glömmer så lätt att det finns något annat.
– Jag önskar att jag kunde glömma.

Nej, glömma kommer jag aldrig att göra. Det var en hård värld jag växte upp i, en kyla som format och fostrat mig till den jag är idag. En kyla som vandrar i vindens kölvatten och förlamar allt den berör. Snart är det inte många kvar av oss som sluppit undan. Vi skulle antagligen vara fridlysta om det inte vore för att våra jägare tuktar lagen. Mina föräldrar berättade för mig om när allt vände. Jag vet att det var viktigt för mig att lyssna och lära. De berättade om och om igen om det som varit och det som komma skulle. Men jag var liten och minns det inte längre. Kanske har jag medvetet glömt bort det för att slippa den tunga bördan som låg på mina axlar? Dessutom fann jag ingen anledning att minnas något efter den sista striden. Varför skulle jag vilja bli påmind om att något praktfullt en gång vakat över sådana som jag, men som kvävts av vanmaktens tunga? Nu var det i alla fall definitivt att dunklet härskade och aldrig mer skulle vi vara starka att resa oss mot det.

– Månens skönhet är underskattad och om jag tänker efter är hon vackrare än solen. Om jag hade varit solen skulle jag haft mitt gömställe på månen.
– Månen och jag har samtalat många nätter. Hon är god och besitter mycket kunskap. Hon har sagt mig att detta är hennes gömställe.
– Då vill jag stanna här ett tag.
– Hon säger även att ditt hjärta blöder. Är det sant?

***
Det är sant. Jag hade under en längre tid haft en blödning som fyllde upp mina inre rum som en läckande ubåt. Men för några veckor sedan orkade inte väggarna hålla emot längre.

Jag hade varit ute och gått för att rensa tankarna. Jag hade lämnat Henrik och Fredrik på en undangömt klubb, då jag insett att jag bara var i vägen. Dessutom stod jag inte ut med de blickar Fredrik gav andra kvinnor. Svartsjukan hade legat och grott under en längre tid men jag hade ändå inte varit redo att erkänna det. Det skulle betyda att jag inte längre hade kontroll över mig själv. Jag gick i vilket fall därifrån. Smärtan i magen vaknade då jag tänkte på allt som hänt. Den ville så gärna vara med och jag lät den bli min trogna följeslagare. För varje steg ökade paniken och när jag kom till lägenheten var jag tvungen att stå stilla en stund för att samla ork. Den totala förvirringen tryckte ner mig på knä och jag blev liggande med blodsdroppar i mina händer. Chockerade av miljöombytet låg de och lyssnade tåligt på ljudet av mina ömmande andetag.

Henrik trampade nästan rakt på mig när han flera timmar senare kom hem. Vi satte oss en stund i vardagsrummet och pratade, bara han och jag. Fredrik hade tydligen försvunnit en stund efter att jag gått och Henrik hade roat sig på egen hand, fast ändå inte helt själv, som han sa samtidigt som han skrattade högt. Han såg att jag inte var på samma goda humör och det fanns inget förakt i hans smekning på min fuktiga kind.
– Han lät dig aldrig få veta att han älskade dig då. Han var övertygad om att han skulle dö i strid och han ansåg att det var egoistiskt av honom att önska något annat. Du vet hur han är. Men var säker på att han enbart tänker på dig och så har det alltid varit.
Vi log mot varandra och sedan la jag mitt huvud mot hans axel. Vi stirrade rakt in i väggen.
– Han menade inte att göra dig illa. Jag hoppas du vet det.
– Jag vet.
– Visste du att han var nära att ge upp efter du kastade ut oss? Jag förstod själv aldrig riktigt vad som hände med dig, men mycket hade hänt och jag kanske hade gjort samma sak själv om jag vågat. Varje dag höll han utkik efter dig. Jag orkade inte med sökandet, jag visste att du inte skulle dyka upp, så jag lämnade honom till slut. Du är inte den enda med skuld.

***
Det spelar ingen någon roll hur stor hans skuld är, min är ännu större och mäktigare. Niklas hade varit min ungdomskärlek som följt mig in i vuxenlivet som min bästa vän. Henrik och Fredrik hade kommit in i våra liv lite senare. De hade varit ett välkommet tillskott, då vi kompletterade varandra i kampen. Senare då allt var förlorat orkade jag inte med dem. De påminde mig för mycket om det som kunde ha blivit, och jag ville helt se dem försvunna från jordens yta. Min drift låg och gnisslade som en gren mot ett fönster. Jag ville bryta av grenen eller öppna fönstret. Till slut bröt jag grenen och kastade ut dem. De hade ingenstans att ta vägen och de var jagat villebråd. Jag stannade i min trygga boning och såg dem försvinna ut i kylan med ett leende på mina läppar. Min skuld låg i min grymhet och nu vill jag rättfärdiga det genom att laga grenen och öppna fönstret. Men fönstret är inte lättöppnat och jag är rädd att jag kommer att slå sönder det.

Jag hade agerat som vår tid förväntar sig medan Henrik hade använt hjärtat. Jag vet inte varför vi brydde oss om sådant som kärlek i vår okänsliga värld. Det är förmodligen något medfött. Hur mycket man än försöker motarbeta att känna, finns kärleken ändå där flinande mot en var man än går. Ironiskt att kärleken på något sätt lyckats nästla sig in trots att det inte finns något för den att hänga fast vid.

– Vet hon allt?
Jag pekar upp mot himlavalvet.
– Månen? Kanske.
– Har hon sagt varför jag blöder?
– Nej, detta har hon inte berättat.
– Jag vet inte helt säkert. Jag tror det började för ett år sedan nu. Jag vaknade av att månen knackade på mitt fönster och sneglade in på mig. Jag förvånades först av att hon brydde sig om min lilla glugg och mitt lilla liv, men jag kunde inte ignorera henne. Jag öppnade fönstret och lät henne att stiga på. Vi sa inget till varandra. Det var som om inget behövdes bli sagt. Jag visste redan vad hon gjorde där. Innan hon försvann in i mitt hjärta log hon mot mig och kysste min panna. Jag la min hand över bröstet och kände på de bultande slagen. Jag pustade ut och bestämde mig för att finna de andra. Jag visste bara inte var jag skulle börja. De kunde befinna sig var som helst, och jag visste att de inte vara tillsammans. Alla vet att utan solen i centrum tappar planeter fäste och försvinner ut i tomma rymden. Så fungerade även vi.
– Fann du dem?
– Ja, en efter en. Men det tog tid.


Detta är ett bidrag till Sourze Kulturs författarskola.

Av Bettina Jagorstrand 02 sep 2002 17:10