På väg till Mount Everest

Lukas heter han, och fyller ett år om sexton dagar. För en vecka sedan tog han sina första steg och rekordet är i skrivande stund hela 15 stapplande steg i följd. Och han fortsätter oförtrutet att öva på sin nya favoritsysselsättning. Att gå.

Min äldste var bara nio månader när han satte igång. Alldeles för tidigt, visade det sig. Visst förstod han hur man gjorde, efter en månad vägrade han att bli buren till bilen, han skulle gå själv. Men han förstod inte konsekvenserna alla gånger och fick många blåmärken i sin kamp att ta sig fram på de krångligaste sätt. Desto lugnare var det med mellanpojken som började gå några dagar innan ettårsdagen och alltså hade lite mer "förstånd" och tog det lugnare.

Lukas är inte lugn. Lukas älskar utmaningar. Och Lukas har bra balanssinne. Inte minst när han klättrar upp i soffan och hänger sig över armstödet. Med hjärtat i halsgropen rusar jag dit, men strax innan jag hinner fram har han vänt fötterna neråt och glider sakta ner på golvet. Med ett jättestort leende på läpparna. "Titta, mamma, jag kan!" säger det mig.

Som de flesta mammor tror jag att just mina barn är väldigt speciella och kommer göra avstamp i världshistorien. Lukas vet inte om att det finns ett stort berg i Himalaya som heter Mount Everest, men jag tror att han kommer bli fascinerad den dagen han får reda på det. För visst måste väl hans förkärlek till att klättra upp på till exempel leksaksbilgaraget, storebrors trehjuling, dammsugaren, och ställa sig upp och se sig om betyda något?

Av Sanna Parkell 02 sep 2002 14:09