Himlafall

... när allt vi vill är att komma hem så faller himlen. Vi skapade oss en övertygande bild av den värld som omger oss och levde med etsningen av detta skeende på våra hornhinnor. Men ju längre vi kom desto mindre blev den egentliga världsbilden och vi såg mer och mer till oss själva som en homogen grupp av kollektivister. Flöden av våra handlingar hjälpte till vid denna domedag. Himlen kommer att falla.

Ett helt nytt universum väntar bakom krökta tidsenheter, bakom gravitationer kraftiga nog att kröka tiden bakåt. Vi fyller tomrum med svarta hål och ger ingenting en ny mening, en ny term för våra barn att lära. Ett ingenting fyllt av så mycket att vi aldrig kommer att förstå dess innebörd. Men finns det kunskap som är till gagn för oss i detta tomrum?

All den energi vi ödslar på att söka efter frågor till de svar vi förväntar oss kan tyckas onödig. Kunskap blir liksom tillvänd av brukarna, de som ställer frågorna. Vi vänder så sällan hemåt, allt som oftast glömmer vi att vi finns här och nu. Krökta kurvor må vara intressanta att betrakta. Ett sätt att fly kanske? Av gammal vana så blickar vi uppåt mot den klara stjärnhimmel som verkar fylla tomheten. Drömmarna ber om en helig tillflyktsort, dit inga teleskop kan förstöra deras visioner. Kunskapens öga når allt längre ut i det okända.

Och allt vi vill är att komma hem och förstå oss på våra egna. Våra tider rasar i sjukdomar och farsoter vi inte förstår oss på. Evolutionen spelar de krökta tiderna ett spratt och släpper sina avfällingar med rätta mitt ibland oss. Dit kan inga ögon av kunskaper nå, dit till kunskapens källa. Hur ofta har vi inte dött utan att veta varför? Döden verkar vara det enda vapnet vi har mot okunskap. Livet sällar sig som oftast till förlorarna, det är vi det, människorna.

Hemlösa springer vi fram och tillbaka letandes efter hemmet vi bär inom oss. Hemlösheten borde få en ny innebörd. Vi sprider våra gener för vinden och tiden ödslas på egentligheter och på masspsykoser. Inuti ett virr varr av centralstimulerande lögner gläds vi och lever i gamman. Ett hyper folk tacklar så sakta av och fyller sina liv med hypo syndrom. Vi vet och vi kan. Vi har sökt färdigt, fast fascinationen av distans, tid och rum låser våra mål. Diskreta skuggor letar febrilt efter kärnan inom oss. Den glömda vägen i drömmarnas världar, för vi bär alla varsin inom oss. Det svarta hålets magi är ingenting.

Och allt jag vill är att komma hem samtidigt som du ger mig direktiv och riktning åt motsatt håll. Stjärnljus och månglans faller på min stig. Allt jag vill är hem innan himlen faller, och falla kommer den att göra.

Av Mattias Ander 29 aug 2002 10:08