En sjöjungfrus dagbok

Allaredan januari, var tog förra året vägen egentligen? Ja just det, det försvann någonstans mellan Norrland, New Foundland, Fort Lauderdale och de heta stränderna i Rio. Tiden bara rinner iväg. Alldeles nyligen vaknade jag upp hemma i min egen säng, med hela världen väntandes på mig. Idag är kulissen verkligen en helt annan. Bara jag tar mig ur de plikter jag har så ska det här nog kunna bli en särdeles makalös dag.

***

Åh, nya bekantskaper. Nytt blod behövs verkligen. Stämningen har försämrats betydligt den sista tiden. Och i min ålder är de dessutom, det här kan bli roligt. Första gången de är så här långt hemifrån. Ja, de vet inte vad de har att vänta. Hursomhelst, de verkar veta hur man har roligt. Eftermiddagen ledig, vilken tur!

***

Jeepen som hämtar upp oss rymmer med nöd och näppe alla. Vi kan gott trängas, i den fuktiga värmen svettas alla lika mycket. Ingen idé att vara rädd om den nystrukna kjolen. Avgaserna lägger ett lock över staden som aldrig verkar tystna. Så här mitt i rusningstid är det svårt att ens höra vad guiden i sätet intill skriker rätt i mitt öra. Det var visst något om stränderna. Jag behöver inget veta, det räcker med att se stränderna, byggnaderna, folket... och känna den dallrande kvällsluften.

***

Vi färdas i ljuset från de många neonskyltarna. Trots stadens hemska rykte känner jag mig säker. Fast jag undrar faktiskt varför. Guiden har på ett litet udda sätt visat att vi är säkra med honom. Det hela började med att han visade sitt vapen, för vilken han har licens. Det är visst vanligt bland legitimerade guider. Dessutom har han ett intyg på att han inte använder några droger. Det märks väl att vi är långt hemifrån. Kyrkobesök blandas med utkiksplatser och iscensatta möten med några av stadens invånare. Ur det ynkligt lilla vi betalade ska många ha sin del. Här i ett land där månadshyran ofta är lika hög som månadsinkomsten är skamligt låg. De arbetar jämt, men verkar ändå ha tid för de saker som verkligen spelar någon roll.

***

Barfota på en bakgata. Tung i huvudet, trots att jag inte druckit någon alkohol. Kvällen är slut. Åtminstone den officiella guidningen. Han vill bara ta med oss på ett av sina personliga favoritställen först. Redan i dörren känner jag att jag inte har något här att göra, men vad gör en öl? Från mitt bord ser jag mer än en förlora allt vett... och lite till. Jag vet att jag i morgon kommer att få ägna tid åt att mildra somligas dåliga samvete. Om det så också bara slutat med en öl i strupen och inte en hälld över huvudet... Tjejer har visst inget på det här stället att göra. Jag förstår budskapet och skyndar mig hemåt med den blöta toppen klistrad mot min hud.

***
Nästa morgon: jag vaknar förkyld.

Av Linda Björling 29 aug 2002 13:23