Salig

"Förstår du hur bortkastat ditt blod är?" frågar jag utan att förvänta mig ett svar.
Han har inte tillåtelse att tala.

Ibland, då och då, är det som om mina ögon dör. Käkarna bits ihop och huvudet börjar värka. Jag kan inte se klart längre, och det enda som möter honom när han ser på mig är tomheten. Och då förstår han äntligen att jag inte bryr mig om honom längre.

Så vi leker våra lekar. Jag släpper ut mitt hår och tvättar bort mitt smink, samtidigt som han klär av sig och börjar måla sina ögonbryn. Använder min penna och gör det på mitt sätt, målar sina ögonlock med min ögonskugga, innan han klär sig i kjolen som jag bar för några år sedan, den stora, och slutligen applicerar mitt läppstift på sin mun.
Om han pratar, ignorerar jag honom.
Om han försöker kyssa mig, slår jag honom hårt.

Det finns så många olika sätt att tilldela smärta på. Jag använder olika verktyg. Piskor, dildos, stekspadar, eller helt enkelt en gaffel. Strängt dragna röda linjer utmed hans rygg. Ibland när en sårskorpa eller leverfläck slits av skriker han ofrivilligt till. Och då straffar jag honom, klipper små men ilande vassa sår av kökssaxen i hans skinn. Det är förvånansvärt hur djupt man kan klippa utan att orsaka en allvarligare skada. Och sedan släpper jag kontrollen: gräver vilt i de blodiga små gapen med samma penna som han använde för sina ögonbryn, innan jag försöker att skrubba bort varje spår av färg med blekmedel och borste. Om han skriker blir han straffad igen. Men oftast har hans kött blivit stumt långt före tvättningen.

När jag ser på honom, ser jag bara skit. Jag griper tag i hans haka och använder min tumme för att smeta ut könsfärgen han har runt munnen. Med tumme och pekfingernagel nyper jag tag i den mjuka huden som är hans ögonlock och ibland drar jag tills det går sönder. Jag tar tuggor av hans mun: mjuka kyssar blir slitande huggtänder. Jag tuggar och sväljer varjer bit jag får loss. Hans blod smakar sött.

Vid vissa tillfällen använder jag varken vapen eller fysiskt våld, utan bara berättar saker för honom, under tiden han sitter still, undergiven, och lyssnar. Jag känner den där lilla pojken inuti honom nu, och för den lilla pojken berättar jag hur ful han är, hur illa han luktar, hur mycket hans mamma inte vill ha honom längre och hur Liten han har blivit som man. Och alldeles salig, tror han på varje ord jag säger.

Varje gång vi leker vår lek går jag sönder, men jag låter det inte synas. Istället är det som om mina ögon dör. Jag kan inte se på honom med kärlek. Se hur väntande, bedjande, äckligt njutande han sitter där – i min kjol, i min makeup och när han älskar att få vara mig – då äcklar han mig bara, och jag säger det till honom. Ibland är det enda jag önskar att jag bara fick ha modet att avsluta allt, låta knivarna sjunka för djupt in eller slå in spikarna för hårt. Han vet det, och ändå ber han mig att fortsätta.
Eftersom han, varje gång vi gör det här, älskar mig en liten bit mer.

Det är ju aldrig han som dör.

Detta är ett bidrag till Sourze författarskola.

Av Annakarin Josefsson 28 aug 2002 09:09